I barnen syns samhället

Ett inbördeskrig sjuder i ett odefinierat afrikanskt land. En kaffeodlare vägrar evakuera, de flesta andra i området gör en rationell bedömning och flyr för livet. De två fronterna sluter sig kring plantagen. Hotet om våld är akut och tryckande. Sedan visas rebellerna äntligen i bild.

Fienden är en flock beväpnade barn.

En åttaåring rör sig hemtamt med ett automatvapen nästan lika långt som han själv. En pojke som kanske är fjorton är bär en av de minsta ungarna på axlarna. Jag inser att tidningsgsintervjuer, faddergalor och föredrag aldrig har förmått min hjärna att riktigt förstå att detta fruktansvärda faktiskt finns. Två sekunder av Claire Denis film »White Material« från 2009 gör barnsoldaterna begripliga.

Jag hade på något sätt föreställt mig dem som sköra, förstörda. Men skadorna sitter förstås på själen, i psyket.

Det som syns på utsidan är ungars häpnadsväckande förmåga att överleva bland vilka vidrigheter som helst. Eller med andra ord: bara för att jag tycker att det är otänkbart med brutala barn betyder det inte att deras bana för dem själva inte skulle kunna vara både rationell och naturlig. Sådant kan man drabbas av en torsdagmorgon i Falun.

»Existentiell filmfestival« arrangeras av Högskolan Dalarna och hade i år temat identitet och utsatthet. Med barnsoldaterna på näthinnan såg jag plötsligt exakt samma berättelse i film efter film. I Michael Hanekes oumbärliga »Det vita bandet« reagerar barnen på övergrepp och bysamhällets hierarkiska förtryck genom egna, brutala våldsdåd. I Matthew Vaughns »Kick-Ass« uppfostrar en besviken polis sin dotter från fem års ålder till hämndlysten krigare. I Debra Graniks »Winter’s Bone« söker flickan Ree efter ett sätt för sig själv och sina småsyskon att överleva i en kriminellt belastad miljö.

Ree är stark, god, rejäl och moralisk, och tydligen sitter jag och fantiserar om att hon som en annan Ronja Rövardotter till sist ska ta avstånd från förfallet omkring henne. När hon mot slutet av filmen i stället talar om skammen hon känner över en närstående som tjallat för sheriffen blir jag förvånad och ledsen. Manuset har skickligt spelat på min förhoppning om att hjältinnan ska dela mina värderingar. Men att Ree försöker undvika klammeri med rättvisan betyder inte att hon hux flux kan ställa sig utanför världsbilden hon socialiserats in i. Identitetsbygge är alltid en förhandling mellan egna önskemål och omgivningens förväntningar.

Efter festivalen i Falun har jag tänkt mycket på hur vanligt det är att filmtonåringar ställs inför symboliska vägval. De tampas förstås oftast med rena lyxproblemen, som när den bildsköne Troy i »High School Musical 3« velar mellan sångkarriären och elit­idrotten. Men också sådana filmer är djupt ideologiska. Samhälle­liga normer avspeglas inte i valen vi berättar om, utan framför allt i dem vi inte kan föreställa oss – Troy som sjuksköterska, Troy arresterad för väpnat rån. Ree som musikalartist. Ree som basketstjärna.

Det är inte säkert att spelfilmer om våldsamma barn säger något om de verkligt utsatta. Men som fabler om handlingsutrymme är de mycket kraftfulla. Efter dagarna i Falun hemsöks jag av tanken att alla samhällen återskapar sina övertygelser i sina barn. Vad har jag, i frånvaro av religion och uttalade ideologier, kommunicerat till mina egna? Jag vet ju knappt själv vad jag faktiskt tror på eller hur jag lever. Jag får nog kolla med mina ungar, innan det är för sent. På ett inte helt symboliskt plan riskerar varje avsteg i handling från mina egna värderingar att skapa en soldat i någon annans armé.

Text: