Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Maj Lindström

Skådespelare, dog den 15 mars, 88 år gammal.

Malmö Stadsteater invigdes 1944. Kriget pågick ännu, men freden var skönjbar. Den nya teatern var en sinnebild för förhoppningarna om en ljusnande framtid, ett modernistiskt medborgarpalats, ritat av stjärnarkitekterna Sigurd Lewerentz, Erik Lallerstedt och David Helldén med konstnärlig utsmyckning av Carl Milles och Isaac Grünewald.

Också den fysiska lokaliseringen av teatern var symbolladdad; vid Fersens väg, där det socialdemokratiska södra Malmö mötte de borgerliga stadsdelarna i väster. Samförståndsanda och storskalighet präglade teatern, och skulle också komma att prägla den svenska efterkrigstiden.

»Stadsteatern hade byggts till ett monument över Malmöandan, samförståndet, tilltron till den bildande kulturen och till stans möjligheter. Teatern blev följaktligen en av Europas största ...«, som Olle Svenning fint formulerar det i sin bok »Lojaliteter. Min far (s)« som kom 1995.

Olle Svennings far Eric Svenning var en av Malmös starka socialdemokrater. Han satt i teaterstyrelsen och älskade operett. Olle Svenning berättar i sin bok om hur premiärerna blev de stora festkvällarna, champagnebubblorna i ett liv av strävsamt samhällsbyggande.

Malmö livnärde sig på plåt och stora byggprojekt och levde för paljetter och primadonnor. Så kan man, något hårdraget, beskriva det kulturella klimat som i dag – i en helt annan stad, en helt annan tid – bara gör sig påmint som en parfymdoftande västanfläkt vid Malmöoperans premiärer. Aftonklännings- och smokingfrekvensen är, med riksmått mätt, trots allt fortfarande hög i Malmö, en gång i tiden operettens svenska huvudstad.

Maj Lindström var en av dess drottningar. Hon debuterade på Malmö stadsteater redan under invigningsåret 1944, som Arzena i »Zigenarbaronen«. Sitt sista framträdande gjorde hon vid en middag hos teaterorden TSO i Malmö i november förra året. Då sjöng hon ett av sina paradnummer, »Bill« från »Teaterbåten«.

»Majsan«, som hon kallades av vänner och kollegor, var en primadonna av den sort som alltid blir älskad av publiken, inte bara i Malmö. Glittrande men chosefri. Med benen klädda i silkesstrumpor och fötterna stadigt på scengolvet.

Hon växte upp i Skutskär. Hennes far arbetade på sågverk. I ungdomen flyttade hon till Stockholm för att stå i cigarrbutik och ta teaterlektioner hos Calle Flygare.

Efter den första Malmösejouren följde en utflykt på några år till Storan i Göteborg där hon fick sitt genombrott i »Violen från Montmartre«. Efter att under 50-talet ha rört sig som en vagabond mellan scener i och utanför landet återvände hon runt 1960 till Malmö stadsteater som hon förblev trogen, med avbrott för gästspel på bland annat Oscarsteatern i Stockholm.

I sitt fack, och några angränsande, gjorde hon allt med alla: »Tolvskillingsoperan« med Georg Rydeberg, »Lorden från gränden« med Poppe, »Nine« med Ernst-Hugo Järegård, »Vita hästen« med Jan Malmsjö, »Mutter Courage«, »Leendets land«, »My Fair Lady«, »Hello Dolly«, »Kiss me Kate« ...

Maj Lindström, industristadens primadonna, kan sägas ha inkarnerat en i dag förlorad föreställningsvärld, idén om att också teatern kunde vara ett slags folkhem, men hann ändå spela en roll i det Malmö där många små nischscener har ersatt den stora hegemoniska scenen. Så till exempel medverkade hon som pensionär i »Zorba« och »Spelman på taket« hos Studioteatern, det amatörbaserade teaterprojekt som på 80- och 90-talen bidrog till att bana väg för ett nytt, kulturellt vitalt och heterogent Malmö.

Själv förblev Maj Lindström ett fullblodsproffs av den gamla stammen. Som ung hade hon turnerat i folkparkerna, och vant sig vid att spela med dasshinkar bakom scenen.
»Det var då man lärde sig veta hut och fick vördnad för jobbet«, sa hon i någon av sina oräkneliga intervjuer.

När Kvällsposten rapporterade om hennes bortgång var Jan Malmsjö en av de vänner och arbetskamrater som intervjuades. »Hon har stått för så mycket glädje i mitt liv«, sa han.
Många Malmöbor skulle kunna säga detsamma.

Per Svensson, kulturjournalist

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera