Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Marie Wrengler

Trummis, dog den 25 januari, 49 år gammal.

Svenska punkbandet Mögel var inte riktigt som alla andra. Nu ingår det i och för sig i konceptet punk att man inte ska vara som alla andra, men bland alla de band som bröt fram som het lava efter den svenska punkvulkanens första utbrott i slutet av sjuttiotalet fanns det trots allt några som var extra mycket inte som alla andra.

Ett av dem var Mögel. Märkligt nog lät de en hel del som den postpunk som skulle komma att uppfinnas först långt senare: struttigt, kantigt, funkigt, egensinnigt och kul.

Tre av medlemmarna i bandet, Marie Wrengler, Eva Bergström och Gitte Lilja, började hänga redan i tolvårsåldern. Sångerskan Ulrika Malmgren skulle ansluta sig lite senare. De bodde alla i Farsta utanför Stockholm, och redan innan punken existerade brukade de göra musik i Maries föräldrars gillestuga. Eller »göra musik« kallade de det inte själva, de sade att de »bankade instrument«, det fanns någon gitarr och några bongotrummor där nere.

Men en av de finaste sakerna med punken var att den fick en massa människor att inse att det inte var så där förfärligt stor skillnad mellan begreppen »banka instrument« och »göra musik« som de hade gått runt och trott. Så rent konkret hände detta: tjejerna bildade ett band.

Vid det här laget började de repa i Kärrtorps gymnasiums dramarum, och det enda som var riktigt säkert med bandets sättning var att Marie Wrengler spelade trummor. I övrigt varierade medlemmar, instrumentering och sådant från gång till gång. Det var rätt många som kunde säga att de var med i bandet.

En gång när de stod och repade kom vaktmästaren in och sa att de hade telefon. Han berättade även själva ärendet: »Grisen Skriker undrar om ni vill göra en spelning tillsammans med dem.«

En del av bandet ropade »ja« och de andra ropade »nej«, och det var de som hann först till telefonen som vann. Det bestämdes att de skulle göra en spelning. Och nu fixerades också bandet. De fyra som verkligen dök upp där, på Gubbängens ungdomsgård 1978, blev från denna dag kvartetten Mögel.

På sin debutspelning spelade de tre låtar. Det tog tio minuter och var totalt kaos. Alla fyra kände att de hade hittat hem, det var det här de skulle göra. Sen tog det fart. De skulle komma att göra hundratals spelningar runt om i Sverige, Belgien, Frankrike och dåvarande Tjeckoslovakien. De gjorde radioteater med Erland Josephson och tv-dokumentär med Ebba Grön och KSMB. Att de i dag är rätt bortglömda har att göra med att de var emot idén att spela in skivor, de ville att allt skulle vara spontant och live, i ögonblicket.

Efter några år lade de ner. Marie flyttade till Skåne, fick barn, startade vandrarhem, ordnade keramikkurser, flyttade så småningom tillbaka till Stockholm, ensam med sina två döttrar, drabbades av cancer, började jobba på pensionsbolaget Alecta och treva sig upp i graderna där. Hon började till och med på ett chefsutbildningsprogram, men hann aldrig bli chef. Sjukdomen kom emellan.

2007 hörde gamla punkskivbolaget Massproduktion av sig och sade att de ville återutge en samling med de få Mögelinspelningar som trots allt hade fastnat på band. De svarade: »Skämtar du med oss?«

Till releasefesten – bandets första någonsin – träffades de allihop igen och började repa järnet. Marie var sjuk, men stretade på, som hon alltid gjorde. Hon tyckte det var kul att få visa döttrarna den här sidan av sig själv också.

Hon genomgick behandlingar i flera omgångar, och hon tycks ha burit sitt öde med högt huvud. Medan hon själv låg på sjukhus och bara hade en månad kvar att leva kunde hon be sina egna besökare vänta, för att det »är en tant här borta som har så mycket dödsångest, jag måste gå och prata med henne«.

När hon gått bort formulerade hennes döttrar dödsannonsen så här: »Du är vår idol och världsbästa, fina, coola, roliga, sjukt underbara, fantastiskt snygga, smarta, kloka, kreativa, uppfinningsrika, fyndiga, glada, rockiga, talangfulla, sagolika, sympatiska, gudomligt makalösa, älskade, övernaturligt awesome rebell-mamma. Saknar dig för alltid.«

Det var en dödsannons i Mögels anda.

Stefan Westrin, frilansjournalist

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera