Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Kopian. Skådespelaren Michael Sheen har porträtterat Tony Blair i tre filmer (t.v). Originalet. Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair 1998 (t.h).

KUL_MichaelSheen
Kultur

Med blick för Blair

Den brittiska manusförfattaren Peter Morgan gör så mäktiga porträtt av politiska storfräsare att de tas för sanna.

När Tony Blairs memoarer kom ut utbröt ett litet upphovsrättsligt gräl av det mer absurda slaget. Det var manusförfattaren Peter Morgan som anklagade Blair för att ha snott en replik ur hans film »The Queen« från 2006. Där säger drottning Elizabeth, när hon första gången möter Storbritanniens nya premiärminister: »Ni blir min tionde premiärminister, mr Blair. Winston Churchill var min första.«

Det där var ett par rader som jag hittade på, säger Morgan. Nej, säger Blair, så gick det till på riktigt. Filmens regissör, Stephen Frears, skrattade bara bort alltsammans.

Men trätan sätter fingret på den komplicerade relationen mellan verklighet och fiktion. Man kan tycka att Blair har rätt att sno åtminstone en replik av Morgan, när Morgan vid det här laget använt Blair som rollfigur i inte mindre än tre filmer. Och kan en offentlig person som Blair verkligen vara säker på var hans egna minnen slutar och var den offentliga bilden av honom själv börjar – i fiktion eller i media?

Peter Morgan anses vara världens just nu mest framgångsrika manusförfattare. Han kan beskrivas som en brittisk motsvarighet till amerikanske Aaron Sorkin, författare till tv-serier som »West Wing« och »Studio 60« och Facebook-filmen »The Social Network«. Morgans manus är mörkare, men precis som Sorkin lockas han av politiken som drama och ser den ur vad som måste beskrivas som ett vänsterperspektiv. Att tala om »höger« och »vänster« handlar här inte bara om enkla positionsmarkeringar, utan om vad som är själva nerven i deras dramatik. De skriver inte främst om starka personligheter, även om de också finns med – utan om hur banden mellan människor ser ut. Det som driver utvecklingen och handlingen framåt är de sociala sammanhangen, gruppdynamiken, snarare än den ensamme hjälten som formar sin värld.

Morgan är född 1963, alltså precis tio år senare än den Tony Blair som flera av hans bästa filmer kretsat kring, och har varit yrkesverksam som manusförfattare sedan åttiotalet. Senast var han med om att skriva manus till Tomas Alfredsons pågående nyinspelning av Le Carrés »Mullvaden«, liksom till Clint Eastwoods lite underliga spökhistoria »Livet efter detta«. Men det var när han började odla sin nästan-dokumentära ådra i filmen »The Deal« från 2003 som han började märkas. »The Deal« handlar om hur Blair och Gordon Brown under åttio- och nittiotalet tar sig fram som framtidshopp och rivaler inom ett förfallet Labour-parti. Kanske just därför att de drar partiet åt var sitt håll, åt höger respektive vänster, går det också framåt (en känd problematik för socialdemokratiska partier). Men i samma ögonblick en av dem segrar är det egentligen över.

I efterhand kan det vara svårt att se hur kontroversiell och smått profetisk filmen var – den kom 2003, men Brown efterträdde som bekant inte Blair förrän 2007. Med känt resultat.
De flesta av Morgans senare filmer har haft mer eller mindre samtidshistoriska gestalter i centrum. Som Idi Amin i »The Last King of Scotland« eller David Frost och Richard Nixon i »Frost/Nixon«, som blev till en utmärkt film 2008. Men det är Tony Blair som han ständigt återkommit till.

»The Queen« fokuserar på prinsessan Dianas död och den följande krisen för det brittiska hovet, med Helen Mirren som en kusligt porträttlik Elizabeth II. Men här finns också en ännu formbar Blair, mer och mer imponerad av makten, här i form av monarkin. I den senaste Blair-filmen, »The Special Relationship«, som också utan tvekan är den mest kontroversiella, rör sig handlingen kring det moraliska spelet mellan USA:s president Bill Clinton och en mer och mer självsäker och politiskt dribblande Blair. I alla tre Blair-filmerna – »The Deal«, »The Queen« och »The Special Relationship« – spelas också Blair av samma skådespelare, Michael Sheen (ej att förväxla med den Martin Sheen som spelar president i »The West Wing«!).

Ser man Morgans tre filmer om Blair i ett svep, vilket jag gjorde under en konstig Blair-helg, bildar de en sammanhängande berättelse. Blairgestalten lossnar från privatpersonen och ex-politikern Tony Blair och blir till en sorts halvmytisk gestalt – lite Faust, lite Hamlet. Åtminstone på vita duken och tv-skärmen. Åtminstone för engelsmän. Och på sistone lite grand för mig med. Men vad har då Peter Morgans och Michael Sheens rollgestalt »Tony Blair« egentligen gemensamt med verklighetens Blair, New Labours frontgestalt under några magnifika år vid seklets slut?

»Blair« blir här mer en sammanfattning av new Labour som rörelse än ett porträtt av människan och politikern. I alla tre filmerna följer han samma utvecklingsschema: han kommer in i handlingen som litettrubbig idealist, full av god vilja och tro på det nya i »new«. Och tjusas sedan långsamt av makten i sig, vare sig denna makt heter ordförandeskap i partiet (»The Deal«), monarkins traditioner (»The Queen«) eller den amerikanska presidentens förtroende – skit samma om denne sedan heter Clinton eller G W Bush. Kring Blair kastas det ned mer skissartade porträtt av några ur New Labours inre grupp, som Peter Mandelson och Alastair Campbell. Men själva dramat är kampen om »Blairs« själ – som är New Labours. Och kanske den europeiska socialdemokratins.

När new Labour bröt fram som politisk kraft var vi många som verkligen tyckte oss se något nytt, inte minst en återkomst för en rationell jämlikhetspolitik: bakom idéerna om en »tredje väg« fanns också sådana tunga intellektuella som sociologiprofessorn Anthony Giddens. Blairs slagord om »A stakeholder society« – kantigt översatt »ett samhälle alla har del av« – lät mycket inspirerande. Vi väntade bara på att det skulle fyllas med mer konkret innehåll. (Hela paketeringstekniken köptes sedan av Reinfeldts »nya moderater«.)

Det är just det där ögonblicket av förhoppningar som står i centrum för den senaste filmen, »The Special Relationship«. Här lyfts Blair fram av Clinton som en »coming man« och USA:s nya samarbetspartner i Europa. Clinton – gestaltad av en absurt hårdsminkad, men annars välspelande Dennis Quaid – målar upp ett magiskt ögonblick i politiken, där många »spelare i samma lag« har makten samtidigt. (Och, litet svindlande, nämns här också »Persson in Sweden«.) Ett gyllene ögonblick för »left of center politics«. Frågan är vad som hände med detta ögonblick. Det är precis vad Morgan vill fånga i skildringen av »Blairs« utveckling – en hel politisk rörelse gestaltad av en enda rollgestalt. Vart tog han vägen? Vart tog det vägen?

När det gäller Morgans intresse för Blair och hans politiska gärning kan man nog säga att det gränsar till besatthet. Han verkar ha läst allt, för att inte säga ha varit med överallt. Men någon särskild ingång till de inre kretsarna till Blair under hans storhetstid har han knappast haft, eller i så fall dolt det väl.

Tony Blair personligen är utan tvekan irriterad över hur närgångna porträtten är, även om han försöker framstå som oberörd och hävda att han inte ens sett filmerna. Möjligen kan man se stölden av tre rader i självbiografin som ett sätt att ta tillbaka litet av sin person. Men man ska också lägga märke till att intresset, så som det tar form i hans filmer, endast och enbart handlar om den politiska Tony Blair. I några få scener får man se privatmannen Tony hemma bland tvättkorgarna eller i något enstaka meningsutbyte med hustrun Cherie. Allt det privata hamnar egentligen utanför bild. Det är hans gärning, det han stod för och, enligt den bild man får av Morgans filmer, det han slutligen svek som är viktigt för oss andra. Och för Peter Morgan. Det är styrkan i hans berättelser, att han precis som Aaron Sorkin kan framställa politiken som drama. Det är inte det privata som är det spännande, utan det som finns mellan människornas privata liv. Det om man så vill »allmänna«.

Det intressantaste i »The Special Relationship« är tolkningen av Kosovo-krisen 1999 och Natos bombningar av Serbien. Här framställs Blair som den drivande. Det är han som anser och inser att passivitet inför Milosevics offensiv mot kosovoalbanerna kommer att få förödande konsekvenser, och han är buren av ett religiöst färgat rättspatos. »Det är vår kristna plikt att ingripa«, säger han i en av de scener som är uppenbart fiktiva. »För att vara vänsterpolitiker låter du allt mycket som tv-predikant«, svarar Quaids Clinton.

Det är ingen tvekan om att Natos ingripande i Kosovo, ibland kallat för »det första humanitära kriget«, av manusförfattare Morgan ses som ett nödvändigt steg. Men det intressanta är att han också skildrar Blairs framgång som ett faustiskt ögonblick: för här öppnas också dörren till Irak-kriget. I ett mycket vackert tal i brittiska underhuset, återgivet i filmen, säger Blair bland annat: »Låt ingen längre tvivla på det riktiga i principen att invadera ett land av humanitära skäl!« Det är lätt att ryckas med. Men i den politiska spelfilmens sammanhang dignar orden av historisk ironi. Vi vet vad som kommer sedan, det gör ännu inte »Blair«. Och filmen lyckas faktiskt fånga vad vi kan beskriva som dubbelheten i det politiska drama som utspelar sig just nu i Libyens öknar. Kommer vi att få en ny och förhoppningsvis fördjupad diskussion av hur en internationell rättvisa ska se ut och hur den blir möjlig, som efter Kosovo? Var det detta som gled oss ur händerna efter 9/11 – drömmen om den där andra världsordningen, byggd på principer, rättigheter och juridik? Är det vad som är »Blairs« egentliga svek, att han slarvade bort just det han satt sin trovärdighet i pant för, liksom drömmen om »left of center politics« – bara för att kunna behålla »the special relationship« med USA? Det går att förstå Peter Morgans bittersvarta ironi på det viset.

»The Special Relationship«, som alltså är den senaste Blair-filmen, är visserligen en förenklad fiktion, men påminner mig om det där ögonblicket vid nittiotalets slut då världen tycktes möjlig, politiken möjlig, för att inte säga rättvisan – och hur förhoppningarna om en ny europeisk socialdemokrati försvann ut i det eländiga schackrande som föregick invasionen av Irak. Nu står allt detta på spel igen. Morgans styrka som politisk manusförfattare är att han lyckas påminna oss om hur det nära förflutna hänger samman med nuet och att vi alla ännu lever i det.

Under våren visar SVT »The Special Relationship«. Samtliga Blair-filmer finns också på dvd.

Framgångsrik författare

Peter Morgan, född 1963 i London, England, räknas till en av världens mest framgångsrika manusförfattare. I filmer som »The Deal«, »The Queen«, »Frost/Nixon« och »The Special Relationship« har han lyckats göra skarpa, komplexa skildringar av världspolitikens storstjärnor – däribland Blair – som fått både publik och kritiker på fall.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera