Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Mig äger ingen

 Jag hade ett gräl med en gammal vän som jag känt i många år. En vanlig svenne med fru och barn, engagerad, välutbildad och klok. Trodde jag.

Vi pratade om en misshandel som hade ägt rum i vår närhet. En kvinna hade blivit slagen av sin man för att hon varit otrogen och ville skilja sig.

Mannen jag trodde att jag kände sa att han tyckte att hon förtjänade det. Att det hon gjort mot sitt ex var tio gånger värre och att en kvinna »får räkna med« att detta kan hända om hon ligger med någon annan.

Vad är det med män och otrohet? Jag säger inte att det är moraliskt eller att det inte sprider förstörelse omkring sig. Men lägg det inte i vågskålen mot en man som med sitt fysiska övertag använder nävarna på en kvinna han säger sig älska. Otrohet är olika allvarligt beroende på enskilda individers moraliska kompass och överenskommelser, men går tack och lov inte längre att finna i Brottsbalken. Det gör däremot misshandel. Olaga hot. Kvinnofridskränkning. Mord.

Och jag har suttit på alldeles för många rättegångar mot kvinnoplågare för att veta hur ofta de kommer dragandes just med fruns otrohet, eller påstådda, för att ursäkta sitt beteende och avsäga sig allt ansvar.

Detta är Sverige. Detta är 2011. Ändå är det farligaste en kvinna kan göra fortfarande att begära skilsmässa från en man som tror att han äger henne.

Ingen annan gång i livet befinner hon sig i en sådan högrisksituation som just i den stund hon meddelar sin man att hon inte längre vill leva tillsammans med honom. För ett antal män tolkar det beslutet som att hon inte längre vill leva alls. Om inte han får leva med henne ska ingen annan heller få göra det. Den manliga äganderätten i sin allra mest absurda form.

När jag för några år sedan för »Uppdrag gransknings« räkning gick igenom samtliga mord på kvinnor under två år blev bilden av männens motiv obehagligt tydlig. Varje år mördas, minst, sexton kvinnor av en man de har eller har haft ett förhållande med och de flesta mord sker just i det skede när kvinnan försökt bryta sig loss.

Männen, både av etniskt svensk och utländsk bakgrund, kunde inte hantera kvinnans fria vilja och dödade henne för att de inte kunde bestämma över henne. Eller för att de trodde att hon träffat någon annan, att de tyckte att hon sms:at väl mycket med någon manlig kollega eller inte förklarat varför hon kommit en timme sent hem. Sexton kvinnor per år. Bara för att de ville leva ett fritt liv.

Tänk er att vi skulle se samma dödstal någon annanstans. Sexton unga värnpliktiga som sköts till döds. Sexton poliser som dödades på patrull. Sexton politiker som mördades av politiska skäl. Varje år. Tror ni att vi skulle acceptera detta? Skulle vi inte tala om säkerhet, om åtgärder och om samhällets ansvar? Eller om sexton otrogna män mördades?

Tusentals kvinnor och män tar ut skilsmässa varje år. Troligtvis ännu fler är otrogna. För de allra flesta slutar det inte i våld. Men för en stor grupp kvinnor är uppbrottet förenat med absolut livsfara och i dagsläget görs i princip ingenting för att skydda dem. Att skilja sig från en kontrollerande man är betydligt farligare än att köra bil utan säkerhetsbälte eller att semestra i ett land på gränsen till revolution. Ändå är det helt på egen risk som dessa kvinnor förväntas bryta upp och gå.

Vi kan väl inte ha livvakt för alla hotade kvinnor, invänder vän av ordning. Hur skulle det se ut? Vad skulle inte det kosta samhället?

Ja, vad tror ni att det kostar med alla dessa män som anser att otrogna och frihetstörstande kvinnor förtjänar stryk? Jag bara frågar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera