Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Hem till gården. I 20 år har Lasse Hallström levt och verkat i USA. Nu är det dags att komma hem.

Veckans Fokus

Så förgörs en regissör

Han har gått från »Mitt liv som hund« – en av de bästa svenska ­barndomsskildringarna genom tiderna – till en film med en hund i huvudrollen. Den ambitiösa regissören Lasse Hallström har malts ner i Hollywoods maskineri. Nu är han på väg hem för att göra en film i Sverige för första gången på 25 år.

Lasse Hallström bor i en förort till New York där allt verkar idylliskt. Rhododendronbuskarna frodas. Men varannan människa i Bedford går omkring med förlamad käke eller är halvdöv, fästingarna är aggressiva och omöjliga att skydda sig emot.

Han har verkat i Hollywood i 20 år nu. Han har vunnit Oscars och gått på röda mattor, med samma frisyr som när han gjorde tv i Sverige på 60-talet. Han är lågmält ödmjuk, lever ett stillsamt villaliv och pratar helst om hur kär han är i sin Lena Olin.

Och låt oss slå fast en sak – Lasse Hallström är Sveriges kommersiellt mest framgångsrika regissör genom tiderna. Här i Sverige skriver vi gärna om det fina. Men låt oss också vara ärliga. De senaste tio åren har hans filmer floppat eller mest liknat sentimentala avkok på en gång ambitiösa idéer. Lasse Hallströms dröm om Hollywood börjar likna en mardröm. Han har fastnat i en dålig spiral av motgångar och schablonfilmer som han inte kan stå för.

Nu kommer han hem för att göra svensk film på nytt. Vad var det som hände? Är det här en reträtt från en återvändsgränd? Ett försök att injicera nytt bränsle i karriären? Eller helt enkelt en ansats att återgå till rötterna, där allt började?

Det var första gången som Lasse Hallström skulle göra något allvarligt och han var livrädd för att misslyckas. Tänk om folk skulle flina och tycka att han var pretentiös och sentimental? Men manuset till »Mitt liv som hund« gick inte att skämta bort, det var förbaskat bra. Det tyckte hela filmteamet och det kändes i luften – alla var taggade.

Bo Widerberg har alltid varit Lasse Hallströms största förebild och ambitionen var att fånga livet i små detaljer och magiska ögonblick. Anton Glanzelius fick slänga mjölk i ansiktet 26 gånger i en scen innan regissören blev nöjd, känslan skulle vara exakt. Inget annat än magi räckte.

Berättelsen om Ingmar som lever med sin bror och dödssjuka mor, men som skickas till morbror i Småland för att avlasta modern, spelades i huvudsak in i den småländska byn Åfors. Asfaltsvägen täcktes med grus och de som jobbade i glasbruket fick en klippning i Emmaboda och tidsenliga kläder och så blev de statister i filmen.

Det var ett experimentellt arbetssätt, med amatörer från trakten i stora roller. Lasse Hallström stod ganska fri från manus och skådespelare, och tog sig utrymme att besätta kufarna i berättelsen med bybor som passade.

Den där blicken för varje enskild skådespelares kapacitet och möjligheter var något säreget som lyste fram när filmen gick upp på biograferna 1985. Publiken älskade den. Kritikerna var mer återhållsamma, även om just skådespelarinsatserna hyllades. Det svenska filmetablissemanget efterfrågade mer svärta, det tog tid för den subtila sorgen i historien om Ingmar att finna sin plats bland de betydelsefulla berättelserna.

Så småningom kammade den ändå hem två guldbaggar och året efter lanserades den i USA. Det var när den slog igenom på andra sidan Atlanten som den omvärderades på riktigt också här hemma. I dag är den självskriven när tidningar gör tio-i-topp-listor över Sveriges bästa filmer genom tiderna.

»Mitt liv som hund« fick två Oscarsnomineringar, Melinda Kinnaman tog emot beundrarbrev från hela världen och Anton Glanzelius blev privat vän med Michael Jackson.

En pojkdröm var nära att slå in, Lasse Hallström var 40 år och hade arbetat länge för det här. Dörren till Hollywood verkade stå vidöppen.

Men Hollywood välkomnar med armbågen och luften är nära att gå ur Lasse Hallström innan den amerikanska historien ens har börjat.

Det första projektet drabbas av ett klassiskt Hollywoodsyndrom: det blir inte av. Det är många svenskar som har upplevt samma sak, inte minst förebilden Bo Widerberg.

Lasse ägnar nästan två år åt »Peter Pan«, tills filmbolaget lägger ned projektet. Sedan väntar »Mermaids« (»Kärleksfeber«), med Cher i huvudrollen. Cher kickar Lasse innan han hinner sätta i gång, kallar honom för idiot i Svenska Dagbladet och petar ännu en regissör innan hon blir nöjd.

Enligt kvällstidningarna söker sig Lasse Hallström till en psykolog för första gången i sitt liv och han kommenterar själv att han nog borde dra ned på alkoholkonsumtionen. Han lär sig att ett handslag i Hollywood bara är stjärndamm, trots att alla »totally looove« »Mitt liv som hund«.

Senare säger han i en söndagsintervju i SvD: »Jag målade in mig i ett hörn när jag pratade med journalister om mina drömmar om att göra film i Hollywood. Det skulle ha varit genant att backa.«

Med succén »Gilbert Grape« vänder allt. Amerikanerna älskar den, européerna också. Från att stå på randen till nesligt misslyckande landar Lasse Hallström i monumental framgång – efter åtta års kamp. Han lyckas samla ett gäng stjärnor på uppgång och skapa ett personligt relationsdrama om en dysfunktionell familj. Filmen jämförs naturligtvis med »Mitt liv som hund«.

Den unga förmågan Leonardo DiCaprio slår igenom med dunder och brak efter sin roll som utvecklingsstörd, flyktbenägen lillebror och storstjärnorna börjar få upp ögonen för svensken som vill fördjupa karaktärer.

»Varför ringer du inte till mig, Hallström?«, frågar Al Pacino i en intervju i Aftonbladet.

Julia Roberts och Kevin Spacey vill ha Lasse mer än rollen. Leonardo DiCaprio och Heath Ledger beskriver honom som »amazing«.

Han kan höra ett löv falla på fyra hundra meters håll, enligt Johnny Depp. »Han rodnar när jag svär, så jag kan inte låta bli att göra det«, berättar Cate Blanchett för svenska tidningar.

– Jag vet inte hur han gör, men jag vet att han kan plocka ur skådespelare det allra bästa de har, säger Waldemar Bergendahl, producenten bakom »Mitt liv som hund«.

– Det finns en stark humanism i »Gilbert Grape«. Inte tårdrypande, utan snarast på ett sakligt sätt. Det är en djupt amerikansk berättelse, men samtidigt lite bisarr. Det är en sådan film som jag försöker få mina söner att se, säger Maaret Koskinen som är professor i film och kritiker på DN.

90-talet är Hallströms årtionde i Hollywood, han går från klarhet till klarhet. Med »Ciderhusreglerna« vinner han två Oscar efter sju nomineringar. Juryn, liksom biobesökarna, får också smak för »Chocolat« (år 2000). Den balanserar vidare på gränsen mellan sött och allvar med Juliette Binoche som öppnar chokladbutik i inskränkt fransk småstad och lockar med farlig njutning som släpper på bygdens hämningar. Lasse Hallström kallar den i efterhand för en »lättviktare«.

Trots framgångarna nafsar hela tiden branschen honom i hasorna. Under inspelningen av »Ciderhusreglerna« (filmen som bygger på John Irvings roman om en barnhuspojke som utbildas till läkare och ger sig ut för att finna livet) uppstår ett annat typiskt Hollywood-dilemma. Produktionsbolaget Miramax, med demonproducenten Harvey Weinstein, ringer efter de dagliga tagningarna och pressar huvudrollsinnehavaren Tobey Maguire att »agera mera«. Lasse Hallströms mjuka regi, med en idé om att skådespelaren ska finna ett realistiskt uttryck, förkastas. Men Hallström står på sig och efter klippningen är alla nöjda.

Harvey Weinstein är en bra person att hålla sig väl med i Hollywood. Han har gjort sig känd för att vara aggressiv och bli osams med skådespelare och regissörer, men också för att driva otroligt effektiva Oscarskampanjer. För Lasse Hallström har han varit en framgångsrik spinndoktor – produktionen och lanseringen av både »Ciderhusreglerna« (sju nomineringar) och »Chocolat« (fem nomineringar) styrdes hårt av Weinstein. Samtidigt har kompanjonskapet inneburit en ständig kamp, Weinstein har verkat som en kreativ förbannelse för Hallström. »Han körde verkligen över en. Även om jag inte haft en formell final cut [i mina övriga filmer] så har mina och producenternas visioner överenstämt. Med undantag av Weinstein då«, berättade han för Svenska Dagbladet tidigare i år, långt efter att samarbetet upphört.

I en annan intervju konstaterar Hallström stoiskt att det hör till spelreglerna att producenten har makten och om man inte respekterar det riskerar man att få sparken. Om regissören är den stora konstnären i Europa, förväntas han i USA vara tacksam om han får sitta med under sista klippningen (final cut). Först sker director’s cut, men därefter producer’s cut – vilken formar slutversionen.

För andra regissörer har hierarkin varit svår att hantera. Ingmar Bergman blev på sin tid förbannad, blåste av filmprojektet »Glada änkan« och åkte hem till Fårö. Jan Troell var förtvivlad över att inte ens få titta i kameran när han skulle göra film i USA. Fotograffacket sa tvärstopp när han ville vara både regissör och fotograf. Facken är starka och ännu en aktör som begränsar regissörens inflytande.

Lasse Hallström har varit skicklig på att hålla god min, inte göra revolt eller skapa rubriker. Han är en lättgenerad kille som ligger väldigt långt ifrån alla fördomar om demoniska regissörer. Han är bra på att dölja sina armbågar och sin stålvilja, men att han lyckats slå sig fram i världens tuffaste filmbransch är ett bevis för att de finns där. Kanske går han ut och vrålar i garaget i Bedford om kvällarna när alla grannar släckt sina lampor och slagit på inbrottslarmen?

– Min intuitiva känsla är att han är diplomatisk och anpassningsbar i dess bästa mening. Han har bestämt sig för att arbeta inom systemet men försöker i någon mån tänja på gränserna. Inte så att man känner att det här är en Hallström-film, så långt tillåts han sällan komma. Men i detaljerna kan man finna en humor som inte hör hemma hos en mainstream-filmare i USA, säger Maaret Koskinen.

Sedan hände det som inte fick hända. Den ekonomiska jättesatsningen »Sjöfartsnytt« blir ett ordentligt magplask. Varken biobesökare eller recensenter är intresserade trots att den spelas in under ganska förfärliga förhållanden i Newfoundlands vargavinter för rätt känsla. Kevin Spacey, Cate Blanchett och Julianne Moore i rollerna hjälper inte. Filmen som ska vara den ultimat storslagna berättelsen blir känslomässigt överlastad och sjunker som Titanic.

»Casanova« (2005) lyckas inte heller locka publiken, trots att han återgår till komedin – sin ungdoms genre. På 70-talet etablerade sig Hallström i det svenska medvetandet med lättsamma relationskomedier där Magnus Härenstam och Brasse Brännström hade huvudrollerna. Fast nu funkar det inte. Lasse Hallström är missnöjd, tycker att »Casanova« har lanserats felaktigt av filmbolaget.

Tillsammans med Richard Gere gör Lasse Hallström den allvarligare spänningshistorien »The Hoax«, med karaktärer som fått fördjupas på Hallströmskt manér. Recensenterna är nöjda, men det ryktas att den är på gränsen att inte ta sig upp på biodukarna och den floppar kommersiellt.

Då försöker sig Lasse Hallström på en film med en hund i huvudrollen. Den japanska Akita-hunden Hachi spelar mot Richard Gere. »Hachiko – en vän för livet« går direkt till dvd i USA.

Med sin senaste film, kärlekshistorien »Dear John« från förra året, får Lasse Hallström en storslagen kommersiell revansch, den petar ned »Avatar« från biotoppen sin första helg. Men kritiken är utan nåd. Sammanfattningsvis: pekoral.

Själv tycker Hallström att manuset (som vanligt baserat på en bästsäljande bok) påminner om en Sigge Stark-roman. Och att det är alldeles för sentimentalt för hans smak. »Folk vill uppenbarligen gråta ut ibland, och det får de göra här«, säger han till Expressen och låter tveksam.

Apropå hundfilmen »Hachiko«, skriver Fredrik Sahlin i tidningen Vi om film som fungerar som primalterapi och medger att tårarna säkert rinner hos vissa besökare, men att det skulle hända också om någon vred om deras arm hårt.

Lasse Hallström själv är sparsam med intervjuer och med vad han säger i intervjuerna. Han ägnar sig hellre åt att filma än åt att analysera sin situation. Det han dock återkommande pratar om är att han tycker mycket om känslor, men avskyr sentimentalitet. På svensk hemmaplan börjar han paradoxalt nog bli själva sinnebilden för detsamma. En film med Lasse Hallström-känsla beskriver en varm snyftare med klart sentimentala inslag.

Men det som Europa fnyser åt som konventionellt, kan vara exotiskt i Amerika.

– I USA tror jag att Lasse Hallström ses som en art house-filmare (smal, independent; reds anm). Det är ju människor, relationer och känslor som är handlingsdrivande snarare än action och vapen, och då hamnar man genast i en smalare fåra. Problemet är bara att de här känsliga relationerna är så schablonmässiga. Jag tycker att han gör filmer som stryker medhårs hela tiden, säger filmkritikern Fredrik Sahlin.

Intressanta manus är en bristvara och Hallström undslipper sig att han kunde ha fått göra »Döda poeters sällskap« (1989), om han inte hade slarvläst manuset. Bittert. Dessutom visar det sig att Lasse Hallström varit inkopplad på »Catch Me If You Can« (2002), med Leonardo DiCaprio, men tvingats släppa produktionen till Steven Spielberg. Harvey Weinstein, åter denna mäktiga producent som var och petade i »Ciderhusreglerna«, förbjöd honom att arbeta för ärkerivalen Dreamworks, om han någonsin ville komma tillbaka till Weinsteins dåvarande bolag Miramax igen. Lasse sa nej till Leonardo DiCaprio, men känner sig i efterhand lurad.

Stjärnorna vill fortfarande arbeta med Lasse Hallström, men de ställer också höga krav. Fler och fler startar egna produktionsbolag för att kunna styra sina karriärer. I »Hachiko« var Richard Gere en av producenterna. I höst går Lasse Hallström in i projektet »Danish girl«, med Nicole Kidman. Tomas Alfredson, som först var påtänkt som regissör, har redan hoppat av uppdraget eftersom han kände sig tveksam till upplägget. Nicole Kidmans eget bolag (Blossom Films) producerar. Hur stor frihet regissören får då, kan man bara ana.

Sedan Lena Olin och Lasse Hallström blev kära i varandra för 20 år sedan har Lasse drömt om en film med en intressant roll för Lena. Ett antal projekt har varit så långt gångna att Lasse pratat om dem i media. Det skulle ha blivit en film om Leni Riefenstahl. Men det blev inget. Det skulle ha blivit en »Sebastians kärlek«, som några Ciderhus-Oscars skulle hjälpa till att finansiera. Men det blev inget. De senaste åren har han pratat om »Daughter of the Queen of Sheba« med Lena i en drömroll. Inte heller den verkar bli något.

– Det är lätt att sitta här i Sverige och säga vad som är bra och dåligt. Lasse Hallström har varit enormt framgångsrik, han är väldigt skicklig på att göra amerikansk film. Det kanske är mer utslätat – mer mainstream – än »Mitt liv som hund«, men det är det som händer med nästan alla regissörer från Europa när de kommer till USA, säger Jeanette Gentele som är filmkritiker på SvD.

– Amerikanska filmbolag plockar upp utländska regissörer för att de är originella och begåvade, utnyttjar deras skicklighet, men låter dem inte blomma. Efter de senaste filmerna har jag tappat något av mitt intresse för Hallström. Det känns lite sorgligt. Och så blir man rädd för att de nya, svenska regissörerna ska malas ned de också, fortsätter hon.

Jeanette Gentele ser en fara i att gå från liten svensk produktion till något gigantiskt, närmast utan begränsningar.

– Om man ska hitta en nordisk stil, så är den avskalad. Det är för att man har så små resurser här och måste rätta munnen efter matsäcken, säger hon. Man får jobba mer med stämningen och uttrycket, en bloddroppe som faller mot snön. Filmer som »Mitt liv som hund« eller »Ondskan« eller »Storm« hade ju små budgetar men lyckades ändå skapa många dimensioner. Ibland har jag en känsla av att pengar, och de resurser och möjligheter de ger, inverkar menligt på själva berättandet.

Och så är han ju så sympatisk, Hallström, alla gillar honom. Han är ständigt »tokkär« i sin hustru Lena Olin och det viktigaste är familjelivet. För honom är ingen världsstjärna mer än en duktig skådespelare och han har aldrig ens varit i närheten av att förhäva sig trots framgångstopparna han passerat. Han framstår som »vanlig« i ordets bästa mening, som en humanistiskt lagd man som kunde varit en karaktär i någon av sina egna filmer. En storhjärtad familjefar som förlägger glasögonen och uppskattar att vårda sina rhododendronbuskar. Det råder alltid en vänlig, artig, nästan gullande ton när han blir intervjuad i media.

– Det känns som ett övergrepp varenda gång man kritiserar Lasse Hallström. Han verkar vara en så mysig och trevlig kille. Och så är han också en habil filmare. Men samtidigt är det fruktansvärt tillrättalagt. De senaste två snedstegen är så läskigt amerikanskt patriotiska, att man nästan inte tror att en svensk kan ha gjort dem. Han har verkligen acklimatiserat sig väl i USA, säger Fredrik Sahlin.

– Och jag vet att det är extremt förmätet av mig att säga så – men jag tror att han kan bättre, att han har mer i sig, fortsätter han.

Lasse Hallström talar själv om att han fått göra filmer för brödfödan, för att överleva. Medan han väntade länge på rätt manus innan han kom i gång i Hollywood – under flera år förkastade han många berättelser som inte kändes rätt – har han de senaste åren varit mind­re nogräknad.

Om förklaringen är en kreativ eller ekonomisk kris för Lasse Hallström är oklart, men en kris ser det ut som. Även om vi helst inte pratar om sådant när det gäller en av våra egna som »lyckats i storstan«.

Han tvivlar på sina egna manus, känner sig misshandlad av filmbolag som fellanserat filmer och misströstar om relationsdramats framtid i stort på de amerikanska biograferna. Den Hollywoodska filmfabriken slukar sina egna om man inte hela tiden värjer sig, det bevisas om och om igen. Lasse Hallström har tappat mark. Och kanske också tålamodet.

Medan ett gäng yngre, förhoppningsfulla svenska regissörer ligger i startgroparna för sina eventuella USA-karriärer, söker sig Lasse Hallström tillbaka till sina rötter.

I vinter ska han göra film på hemmaplan för första gången på 24 år. Det blir den storsäljande deckaren »Hypnotisören« och förebilden är åter Bo Widerberg (»Mannen på taket«).

Lasse sa ja utan att tveka, han hade redan läst boken, som är skriven av Lars Kepler (alias Alexander och Alexandra Ahndoril), och funderat i filmbanor. Producenten Peter Possne på Sonet film är överlycklig, han hade tänkt på Lasse Hallström i åratal, men inte kommit sig för att fråga. Han verkade ju ha så mycket annat för sig. Nu blir det internationell lyster över en nordisk genrefilm på bästsäljande bok. En just nu välmående genre.

De borde stämma träff på halva vägen, de som är på väg till USA och han som är på väg hem. Mikael Håfström är redan halvt etablerad efter fyra filmer. Daniel Espinosa är mitt uppe i inspelningen av sin första amerikanska film och Tomas Alfredson försöker välja rätt bland erbjudandena. Han står i klippningen av brittiska »Mullvaden« efter John Le Carrés roman, och Le Carré är en av producenterna.

De skulle kunna prata om klåfingriga producenter, författare och skådespelare. Om att hålla sig väl med alla man är beroende av, men samtidigt göra något eget. Och om den svenska snobbismen.

För det finns en snobbism i den svenska synen på Hollywoods grovhet. Det är här hemma konstnärskapen blommar och kvalitet går före pengar. Samtidigt vill vi gärna ha ett godkännande från storebror i väst. Hela den här historien om Lasse Hallström började ju trots allt med »Mitt liv som hund« som fick sin kultstatus först när den gjort succé i Amerika.

Vi vill gärna sola oss i Oscarsglans från svenska filmer och filmare, men vet med säkerhet att det inte är världens bästa filmer som vinner. Alltså blir det både hyllningar och fnysningar inför dem som vågar åka över och pröva sin lycka.

Eller förresten; åk över, tjäna pengar och ära. Men kom sedan hem och visa var filmen med stor själ spelas in. Film med mindre budget.

Så vad är lärdomen av Lasse Hallströms historia? Inte kommer filmens succébarn att sluta drömma om Hollywood. Där går det att försörja sig och där ligger själva moderskeppet för filmproduktion tillsammans med ett löfte om framgång.

Men man bör nog se löftet för vad det är – en skönt glimrande hägring. En regissör utan starka egna medarbetare eller finansiärer blir utlämnad till branschen och tvingas inse att han är en liten mutter i ett stort maskineri. För att få tillfälle att göra filmer måste man anpassa sig och om man anpassar sig aningen för mycket blir man ointressant.

Att varva Hollywoodproduktioner med filmer i hemlandet, där man har större inflytande och självklart sista ord, kanske blir morgondagens framgångssaga. Danska Susanne Bier, som just vann en Oscar för bästa utländska film, arbetar än så länge framgångsrikt med den uttalade ambitionen. Här hemma i Norden förväntas man trolla med knäna och vara konstnär. Det ger större utrymme för det personliga tilltalet och på så sätt kan en regissör hålla sin egenart vid liv.

Lasse Hallström verkar fundera i samma banor. Han fyller pensionär i sommar och vill fortsättningsvis växelverka mellan Sverige och USA. Familjen är på väg att flytta hem för att ha basen på den här sidan av Atlanten, men dottern har två år kvar i amerikansk skola. Fler svenska manus skulle absolut vara intressanta att titta på, säger han.

En film om den egna uppväxten vore ett drömprojekt. En egen »Mitt liv som hund«, där Lena Olin naturligtvis ska ha en bärande roll.

Förresten skriver han på två egna manus just nu. Båda med Lena i huvudrollen. De renoverar ett bostadshus i Stockholms skärgård också, för att bli mer långsiktigt rotade.

Men han bör se upp, det finns fästingar också här.

Fakta | Lasse Hallström

1975: »En kille och en tjej«
Den första långfilmen gjordes tillsammans med kompisarna Magnus och Brasse. Den handlar om den unga journalisten Lasse som försöker ragga upp Lena på krogen. Lasse Hallström var 29 år.

1985: »Mitt liv som hund«
Internationell succé, filmen går upp i USA efter att den Oscarsnominerats för bästa utländska film. Tio år senare är den fortfarande den mest utlånade utländska filmen på amerikanska videobutiker. Två guldbaggar, två Oscarsnomineringar, en Golden Globe och massor av andra priser.

1993: »Gilbert Grape«
Lasses första framgångsrika amerikanska film. Johnny Depp, Leonardi DiCaprio och Juliette Lewis i huvudrollerna, en Oscarsnominering till DiCaprio.

1995: Gifter sig med Lena Olin
De träffas i början av 90-talet när båda är på väg mot karriärer i USA. Lasse uppvaktar Lena kraftfullt, och de börjar snart resa och arbeta tillsammans.

1999: »Ciderhusreglerna«
Efter att i flera år ha tackat nej, eftersom författaren John Irving inte ville göra avkall på sitt manus, kom de till slut överens. Stjärnor: Tobey Maguire, Charlize Theron och Michael Caine. Två Oscar efter sju nomineringar.

2000: »Chocolat«
Myspysig historia med Juliette Binoche och Johnny Depp. Stor publikframgång, beräknas ha spelat in över 400 miljoner svenska kronor.

2005: »Casanova«
Påkostat Venedigdrama, som floppar kommersiellt. Heath Ledger, Sienna Miller, Jeremy Irons och Lena Olin i bärande roller. Året efter får Lasse Hallström Lifetime Achievement Award på Stockholms filmfestival.

2009: »Hachiko«
Ett hund-drama mellan Richard Gere och en hittejycke. Bygger på en sann historia från Japan där en hund fortsatte vänta på sin husse vid stationen varje dag, trots att han dött för tio år sedan.

2010: »Dear John«
Petade »Avatar« från biotoppen i USA och har hittills spelat in mer pengar än »Chocolat«. Lasse själv jämförde manuset med en Sigge Stark-roman och Expressen kallade den »ointressant in i det sista«. Amanda Seyfried ger stjärnglans.

2012: »Hypnotisören«
Hallström planerar hemflytt. Han spelar in den bästsäljande svenska deckaren »Hypnotisören« vintern 2011–2012.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera