Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Annalisa Ericson

Skådespelare, dog den 21 april, 97 år gammal.

Ett av mina första personliga minnen av Annalisa Ericson är från en fest där hon sitter i en soffa tillsammans med Sickan Carlsson och pratar om livet i svensk lustspelsbransch på trettio- och fyrtiotalet. Båda damerna är i stöten ordentligt, sjunger, skrattar, skvallrar, berättar historier, mer eller mindre sannfärdiga. Det fanns ju även män i svensk showbusiness i Annalisas och Sickans ungdom men alla är de för länge sedan döda, i många fall ihjälsupna. Det var roligt att höra historierna om barndomsidoler som Åke Söderblom och Thor Modéen. Så här långt i efterhand tänker jag på hur roligt det skulle ha varit att få vara med om inspelningen av filmen »Kyss henne!« år 1940 och se Annalisa dansa med Thor Modéen, Åke Söderblom och John Botvid sjungande »Vi har inga bekymmer«. Filmerna var långtifrån fulländade och fick oftast skit av tidens kritiker. Men jag undrar om vår egen tids svenska filmer kommer att ge lika mycket glädje om säg sextio år. När Annalisa och Sickan den kvällen satt och berättade om filmlivet tidigt fyrtiotal handlade det ofta om slarv och bristfälligheter men också om barnslig skaparglädje och sorglöshet. Det var säkert betydligt roligare än i dagens ganska trista svenska filmklimat. Annalisa var inte okritisk mot de filmer hon spelat i. Dåliga och slarviga regissörer fick sina fiskar varma – fast det låg ett försoningens skimmer över bilden när Annalisa berättade.

Hon var en människa med järnvilja och själsstyrka, debuterade som dansös vid sex års ålder och stod på scen sista gången år 1999, åttio år senare. Under många år var hon svensk underhållning, gjorde sextiotalet filmer, spelade revyer hos Ernst Rolf och gjorde sina mest minnesvärda scenframträdanden hos Kar de Mumma på Östermalmstorg. Sång och agerande var alltid precist och energiskt. Jag tror inte jag någonsin sett en mer ambitiös scenartist och kommer att tänka på något som filmregissören Billy Wilder sa, när jag en gång intervjuade honom i Hollywood. »En artist får aldrig låta publiken ana hur svårt hans konstnummer är. Det gäller att som en akrobat landa perfekt efter en tredubbel saltomortal, utan flås, svett eller tvekan.« Billy Wilder skulle ha älskat Annalisa Ericson.

Allt hon gjorde såg lätt och lekande ut, men det låg mycket arbete bakom. Hon dansade sedan mycket unga år och fortsatte att träna långt in i ålderdomen. Annalisa rörde sig med dansarens svikt och lätthet genom livet. Hon mötte motgångar och sorger men kom igenom det svåra med kontroll och självbehärskning.

Jag lärde känna Annalisa först efter det att hon hade gift sig med filmkritikern Jurgen Schildt på sextiotalet. Till synes var de ett omaka par, han en kräsen filmkritiker som gärna lät förstå att han var en mycket bildad karl, hon en framgångsrik underhållningsartist. Annalisa var knappast intellektuell men påfallande intelligent, vilket ju inte nödvändigtvis är samma sak. Om Jurgen Schildt kunde vara dräpande sarkastisk i sina recensioner, gjorde Annalisa inte sällan skäl för smek- eller öknamnet Annalisa Elakson i sina omdömen om folk hon inte gillade. Det såvitt jag kan förstå mycket lyckliga äktenskapet mellan Annalisa och Jurgen bröts när han hastigt avled år 1990. »Det var fel, jag borde ha dött först. Jag är ju tio år äldre«, hörde jag Annalisa säga flera gånger under årens lopp.

Annalisa förblev primadonna livet ut. Hon älskade offentligheten och levde upp när hon blev hyllad och var rädd att bli ensam och bortglömd. Vid flera tillfällen frågade hon mig om jag inte kunde tv- intervjua henne, hon hade så mycket att berätta. Så blev det aldrig, andra gjorde det i stället.

Det var ett par år sedan jag senast såg Annalisa. Det var vemodigt att se hur åren tagit ut sin rätt. Hon hade länge verkat odödlig men var sedan länge förberedd på slutet. I Engelbrektskyrkans Columbarium kommer hennes stoft att vila bredvid Jurgen Schildts. Annalisas namn har länge stått under hans på dörren till graven. Det är bara datum för hennes död som skall fyllas i. I guldskrift.

Nils Petter Sundgren, filmkritiker

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera