Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Insatsklara. Sveriges Gripenplan på Sigonellabasen i Italien. Insatsen beslutades den 1 april, och fem dagar senare var flygplanen på plats.

Inrikes

Därför svängde Juholt

Juholts tvärvändning visar hur interna konflikter och maktspel styr utrikespolitiken.

Gåtan som gäckar svensk politik just nu låter som följer: Varför meddelade Håkan Juholt, bara veckor efter att riksdagen fattat det historiska beslutet att skicka stridsflyg till Libyen, att socialdemokraterna inte vill förlänga insatsen – trots att förhållandena på marken är desamma då som nu?

För att ge ett svar måste man, enligt vad Fokus erfar, återvända till dagarna innan försvarspolitikern Håkan Juholt utsågs till partiordförande, till slutet av mars när det första beslutet om en svensk insats i Libyen skulle fattas.

I Libyen hade protesterna mot diktatorn Muammar Khadaffi utvecklats till ett blodigt inbördeskrig. Omvärlden diskuterade intensivt frågan om en intervention.

I den socialdemokratiska riksdagsgruppen var meningarna delade. Som så många gånger tidigare stod högerfalangen mot vänsterfalangen. Högern ville att Sverige skulle delta i en militär insats. Vänstern ville det inte. Partiets utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin, av många ansedd luta mer åt höger, fick uppdraget att formulera en skrivelse som hela gruppen kunde ställa sig bakom.

Tisdagen den 15 mars enades riksdagsgruppen. Högern fick igenom sitt krav på en flygförbudszon över Libyen, vänstern kompenserades med några meningar om biståndssatsningar.

Två dagar senare antog FN:s säkerhetsråd resolution 1973, och nu rullade allt på med en väldig hastighet. Medan Försvarsmakten förberedde sig för att åka förhandlade socialdemokraterna och regeringen på högsta nivå om insatsens utformning. Håkan Juholt fick sista ordet. Svenska plan skulle inte attackera mål på marken, enbart övervaka luftrummet.

Den 1 april klubbades beslutet i riksdagen.

Men mitt i allt detta hände något som skulle förändra förutsättningarna. Håkan Juholt valdes till partiordförande. Därmed förändrades maktbalansen i det socialdemokratiska partiet.

Bland det första Juholt gjorde som ny partiledare var att utse Dalarnas distriktsordförande Peter Hultqvist – som var en nyckelspelare för Juholt i den interna kampen om vem som skulle efterträda Sahlin – till ordförande i försvarsutskottet och ny försvarspolitisk talesperson. Peter Hultqvist som, enligt Fokus källor, tillhörde den grupp inom socialdemokraterna som hela tiden har motsatt sig en svensk militär intervention i Libyen.

Vad som hände sedan framstår för många som ett mysterium. Den 29 april sa Håkan Juholt, som utåt talat sig varm för insatsen men internt hållit en låg profil i striden i partiet, följande till TT:

– Vårt mandat är tidsbegränsat. Jag har mycket svårt att tänka mig att förlänga det.

Enligt flera personer i partiledarens närhet var det inte menat som ett egentligt ställningstagande, utan var Juholts sätt att bjuda in sig själv till förhandlingar med regeringen. Han var irriterad över att socialdemokraterna hölls utanför när försvarsmakten och regeringen ensamma planerade förlängningen av insatsen.

För att det skulle bli en förlängning var i princip en självklarhet. Så hade det fungerat med andra svenska militära insatser utomlands; med jämna mellanrum förlängde politikerna försvarets mandat. Så var det i Afghanistan, så var det på Balkan.

I FN-resolutionen fanns ingen tidsgräns, och när Försvarsmakten hade redogjort för hur en eventuell insats i Libyen skulle se ut inför ett sammansatt försvars- och utrikesutskott i riksdagen hade folkpartisten Allan Widman ställt frågan om missionens tidsram. En flygvapeninspektör hade gett ett rakt svar till ledamöterna:

– Vår uthållighet är år snarare än månader i en sådan här insats.

Ingen kunde ha undgått att försvaret ville fortsätta sitt uppdrag och räknade med att stanna.

Men Peter Hultqvist tog Juholt på orden och tolkade utspelet som ett uttryck för att hans linje nu hade vunnit gehör i partiet. Dagen efter kunde man läsa en artikel på debattsajten Newsmill, undertecknad Peter Hultqvist, som kategoriskt avfärdade en förlängning av insatsen i Libyen med orden: ”riksdagens beslut ska vara det som gäller och inget annat”. Det vill säga tre månader, inget mer.

Enligt uppgifter till Fokus fick Juholt aldrig läsa debattartikeln innan den publicerades, vilket är den sedvanliga tågordningen. Något som Hultqvist varken vill dementera eller bekräfta.

Till saken hör att det är utrikesutskottet som formellt äger frågan, inte försvarsutskottet. Det är alltså Urban Ahlin, inte Peter Hultqvist, som borde ha uttalat sig. Men med inlägget på Newsmill, i kombination med Juholts uttalande, var den socialdemokratiska dagordningen redan satt – och Urban Ahlin tvingades nu rycka ut till försvar för en linje som han enligt Fokus källor inte alls stödjer.

Motsättningen syntes tydligt när Ahlin och Hultqvist tillsammans publicerade en debattartikel i Svenska Dagbladet den 5 maj för att motivera svängningen i Libyenfrågan. Nu var den ovillkorliga retoriken nedtonad till: »Vi ser idag inget som motiverar en förlängning«.

På så sätt skulle det kunna uppstå något – en förändrad situation på marken i Libyen, en förfrågan från FN – som gör att socialdemokraterna finner en anledning att ompröva sitt ställningstagande. Då skulle dörren till Rosenbad återigen kunna öppnas för Juholt.

Tills dess måste Håkan Juholt – som han gjorde i sitt första maj-tal – hålla fast vid en ståndpunkt som möter hård kritik, inte bara från regeringshåll utan även från tunga socialdemokrater, som förre utrikesministern Jan Eliasson, SSU-ordföranden Jytte Guteland och FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic.

Det är talande för hela historien. Svensk utrikespolitik, och inte minst beslut om att sända svenska soldater utomlands, brukar präglas av konsensus och tal om ansvarstagande. Nu styrs den av interna partikonflikter och taktiskt maktspel.

Ironin i det hela är inte så mycket att Juholt har lyckats målat in sig i ett hörn i sin iver att vara med och bestämma, som att han gjorde det i just försvars- och utrikespolitik. Det enda politikområde där den nytillträdde partiledaren ansågs vara ett säkert kort.

Sverige deltar med åtta plan

1 april beslutade riksdagen att sända åtta Jas 39 Gripenplan för att upprätthålla flygförbudet över Libyen i högst tre månader.

På plats på flygbasen Sigonella i Italien försenades de svenska planens medverkan i insatsen, eftersom rätt sorts flygbränsle saknades. I veckan rapporterades att två av planen står på marken på grund av tekniska problem.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera