Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Mannen utan personlighet

Flickvännen säger att jag inte har någon hobby. Min reaktion blir exakt vad man kan vänta sig: jag blånekar. Hävdar att det har jag visst det, flera stycken. Radar upp ett urval. Samla på film, läsa tidningar, åka och fixa grejer.

– Åka och fixa grejer?, avbryter flickvännen. Du menar åka och shoppa.

Så jag pressar henne på klarhet. Kan en hobby inte rymma konsumtion? Det kan inte vara själva kärnan i upplevelsen, svarar hon. Och en hobby är inte en hobby om den ingår i ens jobb (vilket gör att tidningsläsandet faller bort). Och en hobby är inte en hobby om den är en plikt (vilket gör att städning och träning och grövre trädgårdsarbete faller bort). Det är tydligen ingen barnlek, det här med att ta sig en hobby.

Kallsvett utbryter. Inte för att någon har sagt det rakt ut, men att bli beskylld för att inte ha en hobby är naturligtvis att bli beskylld för att inte vara en riktig människa. Att inte ha mognat till en balanserad, mångfacetterad, livsglad person med insikten att lek för lekens egen skull är någonting heligt för själslivet, någonting moraliskt högtstående. I ett trängt läge utbrister jag till flickvännen och en vän:

– Jag har ingen personlighet. Jag har bara ... reaktionsmönster.

Det tas emot som en rolighet. Det skrattas hjärtligt, et cetera. Associationer till filmerna »Rain Man« och »Awakenings«, förstås, men framför allt upplägget med en grälsjuk, obstinat och bekräftelsetörstande man i häpen avsaknad av självkännedom. I takt med det ofantliga skrattandet inser jag i alla fall två saker. (1) Det är fortfarande roligt att få folk att skratta, och (2) ingen förstår vad jag säger.

Det är bara det att de flesta tyvärr förstår precis vad jag säger. Att inte ha någon hobby – och därmed ingen personlighet i egentligen mening – är en åkomma jag delar med miljoner. För vad ska man göra om man hyser minsta obehag inför tanken på att ensam, när ingen annan ser och för glädjens egen glädje, gräva ner sig i fullkomligt nonsensbeteende? Och vad skulle det vara – samla på suddgummin? Bygga modellstridsvagnar? Göra en hårförlängning?

Intermezzot med hobbydiskussionen ger upphov till en smärre livskris som inte blir det minsta bättre av att jag börjar titta på psykobabbeldramat »In Treat­ment«. En vän till mig berättade att när han tog körkort så hörde han den likgiltiga Gudsrösten från Bonniers trafikskola dygnet runt, i alla tänkbara situationer: »Du närmar dig en halvlång snabbköpskö med inslag av kupongtuggare och mjölkmissbrukare – varför har du inte företräde?« Jag börjar förstå honom, för själv hör jag nu terapeuten Paul (Gabriel Byrne) bemöta och ifrågasätta varje halvdunkel tanke som ids söka ta form i mitt personlighetsbefriade medvetande. Jag kanske tänker att jag nog borde köra en sväng och tvätta bilen. »Det är intressant att du ofta tänker på att köra bil när du väntar på ett viktigt besked«, säger Paul och lutar sig fram. »Följde du ofta med din mamma och handlade när du var liten?« Jag kanske tänker att det är hög tid att organisera mina foton i iPhoto. »Vet du«, säger Paul mellan de irländska tandraderna, »det finns teorier som säger att behov av organisering alltid är som starkast när jagkänslan är som svagast. Vad har du själv för tankar om det?«

Ja vad fan tror du, svarar jag då. Och inser att min nyvunna ambition att utveckla en rik och hel personlighet alldeles uppenbart riskerar att skrämma bort mig ännu längre från mig själv. Ge mig ett halvår till så är jag så fjärran att jag kan börja precisionsbomba det där jaget med förarlösa plan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera