Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Genombrottet. Paris är platsen för Robin Söderlings absoluta genombrott i världstoppen. Här bröt han 2009 Rafael Nadals historiska segerrad i turneringen och gick till final, en bragd han upprepade i fjol. Årets final spelas den 5 juni.

Veckans Fokus

Med ilskan som vapen

När Franska öppna mästerskapen drar i gång på måndag är Robin Söderling en av ­favoriterna. Bakom ­förvandlingen från talang till världsstjärna döljer sig en mental resa som saknar motstycke.

Vill man reta, eller möjligen tråka ut, Robin Söderling ska man prata om hans humör. Det finns nog inget han är så trött på. Fick han en tia för varje gång någon pratat om hans humör skulle han vara rik nog att avstå sin del av prispengarna på 150 miljoner kronor när Franska öppna i nästa vecka drar i gång på Roland Garros i Paris, turneringen där han två år i rad har gått till final.

»Tänk vad många matcher han förlorat för att han tappat humöret.«

Det är så det brukar låta. För Söderling har genom åren blivit förbannad på sig själv, på vinden, på publiken, på domare och på motspelare och varje gång – om han förlorat – har det pratats om hans humör. Som ungdomsspelare var han en pest att möta, vittnar jämnåriga om. Han kastade racketar och fick utbrott. Arg och förbannad jämfördes han med självaste John McEnroe, amerikanen som stod för allt ont på den tiden Björn Borg stod för det goda.

Inte för att Söderling à la John McEnroe slagit ut vattenflaskor och vrålat »answer my question, jerk!« under en Stockholm Open-semifinal mot Anders Järryd – men han hade utan tvekan visat sådana tendenser när han blivit förbannad.

Som när han en gång i klassiska ungdomsturneringen Kalle Anka Cup stortokig slängde sin racket och greppade en kvast som han hytte med mot domaren efter ett, i hans tycke, felaktigt domslut.

Tennis-Sverige häpnade.

Björn Borg skulle ju aldrig blivit så arg. Mats Wilander skulle ju aldrig blivit så arg. Stefan Edberg skulle ju aldrig blivit så arg.

Kort sagt: svenska tennisspelare blir inte så arga.

Vill man reta, eller möjligen tråka ut, Robin Söderling ännu mer ska man prata om mötet med Rafael Nadal i Wimbledon 2007. Spanjoren vann femsetaren men det alla pratade om var hur Söderling hånade honom i början av femte set för alla tidskrävande ritualer spanjoren har för sig när han plockar med sina saker och kläder – varpå Nadal kontrade efter presskonferensen när han bland annat sa om Söderling:

– He’s very strange. I have said hello to him seven times to his face, and he has never said hello to me. He never answers. I thought it was me. But I asked around the locker room; almost nobody had anything nice to say about him.

Frågan är om någon sagt något liknande om en svensk tennisspelare någonsin?

Robin Söderling själv tyckte inte att hans imitation där i Wimbledon var en så märkvärdig händelse. I dag skrattar både Söderling och Nadal åt saken, i den mån de ens pratar om det. Visst var han irriterad på Nadal men det var ju också på skoj och hade detta hänt i någon annan sport än tennis hade det knappt uppmärksammats.

Men hemma i Sverige gapades det. Visst, vi har i svensk idrottshistoria ett antal mer eller mindre så kallade bad boys. Från gamle längdåkaren Arthur Häggblad som sa »Åk själv, gubbjävel« när landshövdingen frågade herr Häggblad hur en bana varit, via brottaren Frank Andersson som egentligen gjorde allt man inte ska göra, till dagens fotbollsdiva Zlatan, större än störst just nu.

Men då pratar vi andra sporter.

Inte tennis. Inte gentlemannasporten. Inte en sport där de största svenska hjältarna alla prisats för fair play och god kamratskap på banan. Inte i en sport där Mats Wilander, sjutton år, bad domaren om att spela om matchbollen i en semifinal i Franska öppna för att han inte vunnit poängen på ett schyst sätt.

Hallå i folkhemmet, här kom den här Söderling och retade Nadal (klippen finns på Youtube, förstås, med en miljon tittningar) på samma arena där tennisens buse nummer ett John McEnroe en gång buades ut av tusentals förvånade britter när han bröt sönder en racket i ilskan.

Sånt gör man bara inte! Inte i Wimbledon! Inte i tennis!

Så skulle ju aldrig Borg gjort! Så skulle ju aldrig Wilander gjort! Så skulle ju aldrig Edberg gjort!

Men kanske var det just därför Robin Söderling gjorde det? Kanske var han trött på att axla karaktärsdrag som inte är han? Kanske han kände som fotbollsstjärnan Diego Maradona en gång skrev: »Jag ber bara om att få leva mitt eget liv. Jag ville aldrig vara ett föredöme.«

Ett citat som höjdhopparen Patrik Sjöberg i våras använde som inledande citat i sin bok »Det du inte såg«.

Kanske hade Söderling för sig själv medvetet eller omedvetet redan formulerat den sanning han senare skulle säga i intervjuer:

– Jag ser tennisen som ett jobb. Jag vill inte ha några ovänner, men jag är inte där för att skaffa vänner heller.

John McEnroe försökte en gång förklara sitt temperament, det onda, i jämförelse med Björn Borgs goda. Citatet är återgivet i boken »I huvudet på John McEnroe« av Tim Adams (Norstedts 2004).

– Så som jag betedde mig på tennisplanen påminde mer om hur folk beter sig i verkligheten. Tennis är en ytterst frustrerande idrott och det är svårt att få allt att stämma. Det går inte en dag utan att vi allihop hamnar i situationer där vi bara skulle vilja skrika rakt ut. Det Borg gjorde verkade så otroligt svårt. Det var sjukt. Ibland när jag skulle träna sa jag till mig själv: i dag ska jag göra som Björn, jag tänker inte säga ett ord. Och det kanske höll i sådär fem slag. Det kändes inte rätt.

Nu var McEnroe ju McEnroe och, jaha, ingen hade egentligen någon åsikt om att han fortsatte skrika. Men Robin Söderling är … eh … svensk. Från Borgs land! Wilanders land! Edbergs land!

Fast Robin Söderling vore inte Robin Söderling om han inte hade sitt humör. Det lär vara ett arv efter pappa Bo, en gång förbannad juniorlandslagsman i pingis, men ingenting han egentligen varit särskilt stolt över. Eller rättare sagt: ingenting han varit särskilt stolt över vad det gäller konsekvenserna det gett i form av rubriker.

Där McEnroe fick energi av bråk har Söderling snarare mått dåligt.

Men precis som Robin Söderling lyckas vända matcher ibland, är han numera även bra på att vända debatten om humöret. Okej, medger han, det har säkert hänt att han förlorat någon match på grund av humöret – men för varje förlorad match kan han räkna upp tio matcher som han vunnit tack vare humöret.

Det är svårt att säga emot det.

Och han vore knappast världsfemma och en av favoriterna i Franska öppna 2011 om han inte såg svart vid missade backhands. Men, och det här är viktigt, så är det skillnad på att implodera och att explodera.

Det var faktiskt ganska länge sedan Robin Söderling fick några större utbrott som syns utåt. Det har snart gått en tenniskarriär sedan han viftade med den där kvasten mot domaren i Kalle Anka Cup i Båstad. Tvärtom jobbar han, och framförallt hans stab av medhjälpare och agenter, med att visa att grabben faktiskt mognat eller förändrat sig eller vad som nu hänt. Han, som sagt att han egentligen inte alls gillar kändisskapet, twittrar själv med sina fans. Han, som sagt att han lika gärna skulle spela inför tomma läktare, skriver på facebook för fansen.

Han pratar hellre om sin stiftelse för utsatta barn än om hur han till slut ska lyckas besegra Roger Federer. När han intervjuas efter matcher låter han mer som en mild mellanstadielärare än som den tennishuligan han en gång målades upp som. Och så har han faktiskt blivit vuxen, 26 år.

Kanske mest förvånande av allt inför årets Franska öppna är att man kan ställa sig var som helst i Sverige, lyssna runt och inse att den där en gång lite kaxige, lite bråkige Robin Söderling så smått gått och blivit folkkär. Det påminner lite om Zlatan som nu älskas för sin osvenska attityd men knappast heller skulle blivit folkkär på sassa-brassa-mandelmassa-tiden.

Möjligen säger det något om Sverige som samhälle 2011.

Eller är det så att Söderling verkligen har förändrats?

Men låt oss spola bakåt till 1984.

I lilla Tibro i Västergötland, två mil från Skövde, applåderades det högt när ännu ett kapitel i sagan Det Svenska Tennisundret föddes just det året 1984. Själva födseln skedde med viss pompa och ståt. Det hade visserligen tagit lite för lång tid i Tibro, tyckte de tennisintresserade där, men bättre sent än aldrig.

Ett stycke svensk tennis framtid såg dagens ljus på Södra Långgatan.

Tibro Tennishall.

Tätorten har drygt 8 000 invånare i dag men var som störst, med ytterligare uppåt tusen invånare, ungefär när tennishallen föddes. Då som nu var möbelindustrin hjärtat i samhället med åttio företag i den branschen.

Ungefär samtidigt i samma Tibro som blev med tennishall föddes en Robin Carl Bo Söderling den 14 augusti. Även han ett stycke svensk tennis framtid – fast det visste naturligtvis ingen då.

1984 var det tennishallen alla gladdes åt. I svallvågorna av Björn Borgs enorma framgångar hade landet fått så många tennisplaner och tennishallar per capita att Det Svenska Tennisundret knappast gick att undvika.

Om det har att göra med landets storlek eller läge eller något annat ska man låta vara osagt, men i Sverige finns en tendens att vissa fenomen växer till en nivå som ett antal år senare verkar snudd på galenskap. Ingemar Stenmark fick skolor och arbetsplatser att stänga. A l l a dansade Fågeldansen ett par år. Var tionde vuxen svensk var en period medlem i en golfklubb – innan vi började spela Texas Hold’em och sov på spikmattor i stället.

I början av 1980-talet var det tennis som landet fokuserade på.

När Borg bara 26 år ung lade av 1982 för att jaga sina förlorade tonår i stället för stoppbollar presenterade sig en sjuttonårig arvtagare som hette Mats Wilander genom att vinna finalen i Paris över självaste Guillermo Vilas, och nu, 1984, när Tibro tennishall invigdes var Wilander redan på väg mot tjugo och den två år yngre Stefan Edberg hade precis blivit proffs och Sverige skulle dominera världstennisen i ett decennium.

Det jagades ubåtar i Karlskrona det året, bröderna Herrey vann Eurovision Song Contest med »Diggi-loo diggi-ley«, Ingmar Bergmans »Fanny och Alexander« kammade hem fyra Oscars…

… och i Tibro slogs man om tennistider.

Alla ville ju spela i nya hallen.

Det gällde att ha en fast tid, boka jättetidigt eller ha tumme med kansliet för att hitta strötider. Pappa Söderling, juristen, lirade förstås, för det gör gärna jurister i både Tibro och andra orter och liten Robin fick ganska snart följa med. Domartornet var kul att klättra upp i. Men som med alla svenska flugor svalnade intresset hos den breda allmänheten och samma sak gällde tennisen i Tibro.

Så när Robin var fyra–fem år och började tennisskola var det inte längre omöjligt att få tennistider. Och där, någonstans, finns en första förklaring till hans framgång.

Det har gjorts ett antal studier med svenska idrottsstjärnor genom åren för att hitta vägen till framgång och två grundfaktorer dyker alltid upp: stöttande föräldrar och tillgång till en arena för att träna/leka spontant.

Robin Söderling hade båda två.

Familjen Söderling körde Sverige runt i många år och tillbringade, till exempel, fyra nyårshelger i rad på hotell i Stockholm för att sonen skulle spela Salk Open. I vissas ögon galenskap av curlande innan begreppet ens fanns, i andras en förutsättning för framgång.

När han själv funderar på sitt gamla Tibro, som han lämnade i tonåren för att spela i större tennishallar om man säger så, är det just möjligheten till spontanidrottandet han nämner först. Höll han inte på med fotboll eller hockey eller handboll så var det tennis som gällde och alltid fanns det någon bana, någon timme ledig. Han hängde ofta där och spelade med den som hade lust. Ung eller gammal, bra eller dålig. Om inte annat hann man slå några slag i glappet mellan pensionärskvartetterna som skulle spela fredagsdubbel.

Det säger mycket att han efter klubbträningen på 1,5 timme kunde stanna kvar och spela fem timmar till…

Sven-Erik Hallberg, tidigare ordförande i Tibro TK och vän till familjen Söderling, skrattar och minns:

– Robin tränade jämt. Jag har naturligtvis aldrig sett någon liknande talang på nära håll, men det man kanske slogs av ännu mer än talangen var viljan. Ja, det är väl en sorts talang det också. Han nästan grät när han förlorade en boll eller, ännu värre, ett game. Han blev så arg och ville så mycket, så med facit i hand förstår man varför det gått så bra.

En tränare från ungdomsåren, Per-Erik Granath, berättade i Aftonbladet när Söderling slog igenom:

– Han tränade med mig på julafton en gång när han var 14 år för att han själv ville det. Det spelade ingen roll vilken dag på året det var. Alltid ville han spela tennis.

Som junior krossade Söderling det mesta i Sverige efter ett tag. Han började tennisgymnasium i Lidköping men hoppade av efter bara några månader. Världen väntade nämligen och, resonerade han och hans föräldrar, som idrottstalang får du bara en chans. Det gäller att ta den.

Som 18-åring togs han ut i Davis Cup-laget med de stora pojkarna och de stora pojkarna tittade förvånat. Där de själva svenskt ödmjukt smugit in i laget och blygt hälsat runt kom nu en 18-åring som kastade racketen och varje träning gjorde allt för att spöa sina kända lagkompisar när de sparrade inför matchen mot Australien.

Osvenskt, ansåg många.

Något år senare hoppade han av en i svensk tennis nästan helig Davis Cup-match på grund av skada – men ställde upp i en penningstinn turnering i Bangkok.

Osvenskt, ansåg många.

En sådan sak sätter sig som en tagg i svenska tennishjärtan. Så skulle aldrig Borg och Wilander och…

Ja, ni fattar. Att han efter det många gånger varit den som räddat kvar Sverige i Davis Cup och verkligen visat sig vara lagspelare har lätt glömts bort.

Han vann junior-EM och jätteturneringen för juniorer, Orange Bowl, i Florida innan han i Lyon 2004, nyss fyllda 20 år, vann han sin första titel på ATP-touren. Sedan dess har det blivit ytterligare åtta segrar, flytt till Monaco, kring 50 miljoner i prispengar och en ny hobby i form av samlande på exklusiva klockor.

Robin Söderling var länge svensk tennis framtid.

I dag är han kort och gott svensk tennis.

Han är en liten rest av det en gång så stolta svenska tennisundret där de flesta byggstenarna med namn som Nyström, Wilander, Edberg, Björkman, Enqvist, Norman, Järryd, Johansson numera hänger sig kvar på alla möjliga och omöjliga positioner inom tennisen – utom som just spelare.

Det är, sedan den skadedrabbade Joachim »Pim-Pim« Johansson i mars meddelade att han lägger av, i princip bara Robin som spelar på riktigt hög nivå. Andre svensk på ATP-rankningen är en Michael Ryderstedt, jämnårig med Söderling, på 318:e plats.

Den kollektiva svenska längtan efter framgång syntes när Söderling plötsligt lyckades i Paris för två år sedan. På gruset där Borg och Wilander blev folkhjältar vann Söderling match efter match 2009 och ställdes mot dåvarande världsettan Rafael Nadal i åttondelsfinalen. Nadal, alltså! Den spelare Söderling hånat där i Wimbledon ett par år tidigare. Grusspecialisten Nadal som aldrig förlorat en match i Franska öppna.

Det kunde naturligtvis bara gå på ett sätt.

Inte.

Söderling skrällde och vann med 3–1 i set, spöade en ryss i kvartsfinalen och sedan, efter en bragdartad vändning när han låg under med 1–4 i avgörande set, en chilenare i semifinalen.

I finalen blev Roger Federer för svår men Söderling hade, för första gången, vunnit svenska folkets hjärtan. Resten av säsongen spelade han strålande, gick till minst kvartsfinal i årets sista sju turneringar, och avancerade till slut till åttonde plats på världsrankningen och blev Årets Tibrobo av bara farten.

Sommaren 2010, förra sommaren, var det dags igen för Franska öppna och återigen fick Söderling svenskar att lämna golfbanor och trädgårdsarbete för att sitta i Ikeasofforna och kolla på tennis i stället.

Som i fornstora dagar.

Söderling ångade på och mötte i kvartsfinalen Roger Federer, då världsetta som han förlorat mot tretton gånger, och det kunde förstås bara gå på ett sätt.

Inte.

Söderling vann och gjorde i semifinalen sedan en ny bragdartad match à la den året innan, när han nu vände och slog en tjeck trots underläge med 1–2 i set. I finalen väntade Rafael Nadal men där tog det stopp för den svenska sagan.

Men Söderling hade för andra gången, och nu kanske permanent, vunnit svenska folkets hjärtan. Den onde hade liksom blivit god.

Eller vad var det som hade hänt?

Hand upp, alla som vet vem som var pingisens superstar Jan-Ove Waldners tränare?

Oj, vad få händer i luften.

Eller vem vet vem som tränade de tre individuella svenska OS-medaljörerna vid OS i Montreal 1976: Löparen Anders Gärderud, cyklisten Bernt Johansson och simhopperskan Ulrika Knape?

Just det. Ingen vet.

Men att Björn Borg under samma period tränades av Lennart Bergelin vet de flesta sportintresserade. Kanske för att Borg var så ung, så det liksom behövdes en pappafigur mellan honom och fansen/media? Eller för att det är något visst med tennistränare – och då menar vi inte bara för att det ofta är tennistränaren som är den rika damens älskare i gamla filmer?

Tennistränare blir ofta namn som ska ha del av äran.

Robin Söderlings fall är inget undantag. När Robin Söderling tog klivet från att vara extremt lovande talang till att plötsligt börja vinna turneringar fick tränarna stor del av äran.

Först Magnus Norman och sedan Claudio Pistolesi.

De hade tyglat hans humör, sades det.

När Magnus Norman börjat träna Söderling i slutet av 2008, och Söderling klättrat på världsrankningen från 59:e plats till 17:e, sa Norman i en intervju med TT:

– Han har fokuserat på rätt saker. Inte alls kastat bort några poäng i onödan. Men det går inte att göra underverk på några veckor, det är många års hårt arbete som ligger bakom. Robin är, fysiskt sett, i otroligt bra form. Han är en av spelarna som kan utmana Federer, Nadal och Djokovic. Det känns som att jag kan hjälpa honom på den resan, att jag vet vad som krävs.

Söderling under Normans tränarskap klättrade vidare upp till fjärdeplatsen på världsrankningen och alla experter sa att det berodde på att han av Norman tvingats tygla sitt humör. Thomas Johansson, tenniskollegan, sa i en intervju med Café:

– Jag såg hur mycket Magnus jobbade med det mentala, med det som händer uppe i knoppen. Jag tror att Robin tyckte att Magnus var ganska jobbig i början. Magnus är ärlig, rak och tuff. Om Magnus tyckte att Robin uppträdde barnsligt på banan fick han höra det direkt efteråt, rakt i ansiktet. Magnus har vänt Robins beteende helt.

Pappa Bo Söderling tonade i en intervju ner tränarens roll i sonens förvandling:

– Det här handlar också om Robins egen mognad som människa. Jag tror inte att man ska överskatta Magnus Normans betydelse i det avseendet, sa Bo Söderling.

För, vem vet, kanske är det flickvännen sedan fyra år, före detta golfspelaren Jenni Moström, som är förklaringen?

När Söderling numera förlorar någon match, och det gör man med jämna mellanrum som tennisspelare, heter det alltid bland experter att, jaha, nu har han fallit tillbaka i gamla synder. Nu hängde han med huvudet. Nu blev han för irriterad. Nu fokuserade han inte.

Som om han var en spelande psykoanalys.

Att motspelaren helt enkelt var bättre den dagen, som man konstaterar när andra förlorar, räcker inte för alla hobbypsykologer som granskar fallet Söderling.

Norman och Söderling bröt sitt framgångsrika samarbete vid nyår. Överraskande valde Söderling relativt omeriterade italienaren Claudio Pistolesi som ny tränare. Pistolesi, som själv bara varit rankad 71:a som bäst, ansågs vara ett osäkert kort. Ärligt talat var det många som inte fattade nåt. Pistolesi av alla människor!

Det blev succé.

Tre titlar i början av det här året – i Brisbane, Marseille och Rotterdam – och åttondelsfinal i Australian Open innan en skada i vänster hälsena som uppstått i samband med Davis Cup-matchen mot Ryssland började störa. Och kanske störde något annat också? För samarbetet, som börjat så sensationellt bra, avbröts efter bara fem månader trots att båda parter sa att allt fungerade så bra.

Bara några veckor före årets Franska öppna!

Officiellt avbröts det för att duon hade olika tankar om hur formen skulle hittas igen innan Franska öppna och resten av sommarens turneringar drog i gång. Efter bara någon dag meddelades att rutinerade Fredrik »Fidde« Rosengren tagit över. Samme »Fidde« som i Cafés Söderling­reportage sa:

– Det är tack vare att Robin blivit så mycket starkare mentalt som han har blivit en bättre tennisspelare. Alla människor som kan något om tennis har sett detta. Alla utom Robin själv, förmodligen därför att det är svårt att erkänna att man har mentala problem.

Hm.

Men Robin Söderling känner »Fidde« Rosengren väl och, sägs det, har även tidigare önskat sig honom som tränare. Många tror att det kan bli en succéduo och att »Fidde« kanske är den som kan lotsa Söderling mot en rankning som nummer ett i världen.

Eller om det är så att det, egentligen, är Söderling själv som sköter den där vandringen?

Hur som helst: start nu i Paris.

Om han är på humör.

Läs mer: Intervju med Robin Söderling.

Fakta | Herrarnas rankning

Världens tio högst rankade tennisherrar i ATP-touren. Robin Söderling ligger på femte plats.

1. Rafael Nadal, Spanien 12 470
2. Novak Djokovic, Serbien 10 665
3. Roger Federer, Schweiz 8 900
4. Andy Murray, Storbritannien 5 905
5. Robin Söderling, Sverige 5 265
6. David Ferrer, Spanien 4 420
7. Tomas Berdych, Tjeckien 4 035
8. Jurgen Melzer, Österrike 3 020
9. Gael Monfils, Frankrike 2 645
10. Nicolas Almagro, Spanien 2 495

Tre rivaler

Rafael Nadal
Världsrankning: 1
Den skadedrabbade »Rafa« är obestridlig världsetta med två turneringssegrar hittills i år. Fjolårsvinnaren i Parisfinalen mot Robin Söderling lär vara förstarankad i år också. Men tre finalförluster i år mot Djokovic svider.

Novak Djokovic
Världsrankning: 2
År 2011 har varit en framgångssaga för den hittills obesegrade serben. 37 raka vinstmatcher har gett sju titlar och skickat upp »the djoker« på en andraplats. Det gör honom till självklar favorit i årets Franska öppna.

Roger Federer
Världsrankning: 3
Schweizaren och mångårige världsettan före Nadal har, med sina mått mätt, haft ett mellanår hittills 2011 med bara en turneringseger och flera förluster mot Djokovic. Är dock vass i grand slam och kan inte räknas bort i Paris.

Tre tränare

Magnus Norman
Tränare 2009–2010
Den tidigare elitspelaren gick i pension 2004, men hamnade åter i blickfånget då han bidrog till att göra Robin Söderling till en världsspelare. Slutade tränarjobbet vid årsskiftet för att ta hand om sin tennisakademi.

Claudio Pistolesi
Tränare dec 2010–maj 2011
Robin Söderling chockade tennisvärlden när han utsåg Pistolesi till ny tränare. Den förre italienske elitspelaren hade tidigare mest coachat mellanklasspelare. Kritikerna tystnade när Söderling därpå vann tre turneringar.

Fredrik Rosengren
Tränare maj 2011–
»Fidde« Rosengren kom närmast från jobbet som tv-kommentator när han tog över som tränare. Men på meritlistan finns tränarjobb till flera svenska stjärn­spelare, som Jonas Björkman och Magnus Norman.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera