Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Aktuellt

Optimisterna hissar segel

Miljöpartiet har alltid haft visioner. Nu håller de på att omvandlas till prognoser. Självtilliten saknar motstycke i svensk politik.

Tjänstemannen i fråga vek av bakom skärmen och sänkte huvudet. Sedan började han berätta: Nästa val fortsätter socialdemokraterna tappa, sverigedemokraterna ökar. Vi måste se till att hålla oss borta från regeringen, låta de borgerliga tröttna på varandra, det parlamentariska läget och sig själva. 2017 lanserar vi en grön statsministerkandidat. Vi får 27 procent i valet 2018. Maria Wetterstrand blir Sveriges första kvinnliga statsminister.

Han log åt den skeptiska blicken.

– Man måste ju få drömma.

Kanske är det karakteristiken av miljöpartiet nuförtiden. Optimisterna. Ingen ser gränser för framgångar.

Politiska kongresser är platsen för kollektivt svärmeri; få partier når dock de grönas peppnivå i veckan. I talarstolen en 28-årig Obama-gestalt från Vittsjö mässandes hopp, framtid och grön rörelse. Nedanför: nykläckta rusiga medlemmar.

Invändningar gillades inte. Iakttagelsen att det delvis är det gamla gardet som tar över – Yvonne Ruwaida ska ta fram nytt partiprogram och antagligen bli sammankallande i partistyrelsen – viftades bort i korridoren. Juholt ville man prata om. Hans omöjliga uppgift.

Det ekade av Maria Wetterstrands på en gång skämtsamma, på en gång allvarliga uttalande i Fokus förra våren:

– Krossa det socialdemokratiska maktmonopolet? Det är ju det vi håller på med!

Svenskarnas benägenhet att klassrösta, moderaternas förmåga att formulera samhällsdebatten; det ville man inte se. Konturerna av en grön statsminister, lanserad av de två nya språkrören, var däremot tydliga.

Skulle det börja gå illa faller de från höga höjder.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera