Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Sanningssägaren. Förra justitieministern Thomas Bodström och socialdemokraternas tidigare partiordförande Mona Sahlin syntes ofta sida vid sida när de satt vid makten. I veckan släpptes hans bok »Inifrån« där han beskriver hur det gick till när hon kuppades bort av sina vedersakare.

Kultur

Politiker som viker ut sig

Med anledning av Thomas Bodströms nya bok skärskådar författaren Thomas Engström en genre som sällan håller vad den lovar.

Vem är det som läser sånt egentligen? utbrister Ewan McGregors rollfigur i Polanski-thrillern »The Ghost Writer«. Han talar om den politiska biografi han just fått i uppdrag att skriva åt landets förre premiärminister, och svaret får vi senare i filmen. En tvättäkta mörkerman, en ultrakonservativ statsvetarprofessor som jobbar åt CIA, säger att han »självklart« har tänkt läsa boken. Han är ett stort fan av genren, understryker han (hans arbetsrum svämmar över av mäktiga statsmäns memoarer).

Det är tyvärr även jag, ska jag erkänna. Tyvärr? Ja, av två anledningar. För det förs­ta tyder mitt intresse på en omogen fascination för politiken som spel och kamp, snarare än som ideologiskt uttryck. För det andra blir man nästan alltid besviken på böckerna. Det man får är oftast inget mer än falsettartade försök till självrättfärdigande, ett tragiskt försök att klamra sig fast vid uppmärksamheten. Ridån har gått ner, men än ekar monologen i den nedsläckta salongen.

Säg det med en bok
Till att börja med kan man undra varför det alltid måste bli en bok av allting nuförtiden. Vad hände med gamla hederliga presskonferenser, eller med att kravla upp i tv-sofforna och lätta sitt hjärta? De alltmer snabbproducerade fackböckerna är som evighetslånga debattsidor. När den tyska socialdemokraten och riksbanksledamoten Thilo Sarrazin häromåret ville berätta att han tröttnat på invandrarna gjorde han det självfallet i bokform (i den kontroversiella »Tyskland avskaffar sig självt«).

Böcker väcker uppståndelse. Utan en bok är man en nolla, säger Carrie Bradshaws förläggare i »Sex and the City«. Och biografier, fackböckernas egen lyxgenre, förvandlar dessutom det upplevda till en berättelse. Detta trots att karriären – till och med karriärens höjdpunkter – mest bestått av den ena krångliga dagen på jobbet efter den andra. Att göra narrativ av sitt liv är trevligt. Det är därför folk tycker att det är roligt att bli frälsta, och att gå i psykoterapi: för att det laddar det diffusa jaget och den förvirrande tillvaron med mening, riktning, betydelse; med startpunkter och vändpunkter och tydliga slut. »Min väg, mina val«, som Göran Perssons självbiografi heter. Det är mer behagligt för egot att sätta en sådan titel (och den säljer förmodligen bättre) än »Allt som hamnade på mitt skrivbord och hur jobbigt det var hela tiden«. Astrologins horoskop gör samma sak fast i omvänd ordning – det här kommer att hända dig framöver och det blir så oändligt spännande.

... och säg det själv!
Men varför måste politikern, om det nu nödvändigtvis ska bli en bok, skriva den själv? Många använder förstås spökskrivare, men det är en annan sak; politikern står själv angiven som författare och talar både till formen och ansvaret med egen röst. Varför inte samarbeta med en journalist, som står angiven som bokens författare och som självständigt kan upplysa läsaren om när han anser att intervjuobjektet är trovärdigt eller inte? Den som tagit sig igenom Göran Perssons memoarer vet att Erik Fichtelius tv-dokumentär »Ordförande Persson« ger en mycket bättre bild av såväl personen som skeendena. Ett annat exempel på när en journalist får sköta föreställningen är Bob Woodwards trilogi om kriget mot terrorismen. När Woodward i ömsom aggressiva, ömsom fåfängesmekande intervjuer lockar fram utsagor från George W. Bush, Donald Rumsfeld, Condoleezza Rice och Colin Powell vet man som läsare att man hamnar oändligt mycket närmare sanningen än i deras respektive egna böcker. Men jag-formen är för svår att motstå, både för makthavaren själv och för förlagen. Det blir rakare (i meningen mer lättläst). Och läsaren bjuds på en känsla av att sitta i timslånga, privata samtal med en berömd människa.

Minnena och sanningen
Den största lockelsen med att ge ut sina maktmemoarer i eget namn är självfallet att man tar befäl över historieskrivningen. Politiker avtvingas tiosekunderssvar på extremt svåra frågor, så det kanske inte är mer än rimligt att de slutligen får tala till punkt. Ibland fungerar det. Carl Bildts »Uppdrag fred«, om arbetet i Bosnien, var verkligen klargörande och tillförde ett fängslande inifrånperspektiv. Ibland fungerar det lite för bra: »Tredje riket inifrån«, av Hitlers arkitekt och rustningsminister Albert Speer, gav den välartikulerade gangstern möjlighet att nästan rentvå sig själv.

De flesta politikerbiografier hamnar någonstans mittemellan: inte särskilt lärorika, ändå ganska harmlösa. Under ytan på det till synes harmlösa kan det dock dölja sig nog så många faror.

I Tony Blairs ojämna memoarer finns en passage där premiärministern drar sig undan på det anrika lantstället Chequers för att samla tankarna inför beslutet om Irakkriget. Som av en händelse (!) börjar han bläddra i Neville Chamberlains gamla dagböcker från tiden för den katastrofala Münchenöverenskommelsen 1938. Det Blair upptäcker kommer som en chock för honom. Chamberlain, visar det sig, var inte alls så naiv som eftervärlden utmålat honom. Han begrep mycket väl att Hitler var ondskefull och opålitlig. Men drömmen om att slippa ett storkrig övervann allt. Blair vet såklart vad han sysslar med. Han får läsaren att tänka på Chamberlain, vilket gör att läsaren automatiskt tänker »eftergiftspolitik«. Sedan strös ett försoningens skimmer över alltsammans: det var inget fel på Chamberlain, man kan ändå förstå honom ... Men den gamle får stå där med skammen av sitt misstag. Blair tänker inte göra om det. Hux flux: klart han bestämmer sig för att invadera Irak.

Detta är en variant av det klassiska retoriska knepet att inleda ett tal med orden »Jag är ingen stor talare«. Man iscensätter en kontrast. Man manipulerar åhöraren till att fixera blicken vid en svaghet och visar sedan upp sin oerhörda styrka och sunda beslutsamhet. Margaret Thatchers beskrivning av Falklandskriget i memoarvolymen »Åren på Downing Street« går också ut på att teckna bilden av ledaren som först chockad och plågad (av Argentinas aggressiva beteende och USA:s svekfullhet) och därefter samlad och kraftfull. Det är som om hon upprepar tricket från den valrörelse hon senare seglade igenom efter att kriget var vunnet. Hon gör samma sak med striden mot fackföreningarna. Åratal av arbetsrättsliga regelbråk – hemska kravaller varvade med byråkratiska nålstick i ryggen – blir i Thatchers minnen en heroisk kamp av Tolkienartade proportioner.

Varje bokstav ett hjärtslag
Ändå är Thatcher ytterst läsvärd. Precis som i fallet Barack Obama är hennes böcker genuina och uppriktiga i själva tonfallet och stilen (vilket är imponerande med tanke på att hennes memoarer, till skillnad från Obamas, skrevs efter maktinnehavet och typiskt sett borde vara mycket mer ursäktande, krumbuktande och överslätande; mer »statsmannamässiga«, som omskrivningen brukar lyda). »Jag vill inte tapetsera över sprickorna«, skriver Thatcher. »Jag vill bli kvitt sprickorna. Jag vill bygga om grunden.« Att läsa henne är att känna hennes hjärta slå. När hon inleder ett kapitel med att benämna kommunistblocket som »de förslavade nationerna i öst« vet man var hon står, och hur noga hon är med att formulera motsättningarna exakt som hon ser dem. Politiker som är begåvade författare – Thatcher, Obama och nu senast till allas förvåning den republikanske senatorn Scott Brown – tillför faktiskt ett dramatiskt mervärde med sina böcker. De ger beundrarna en djupare förståelse för idolens värv och väsen, och belackarna något hederligt att ta spjärn emot. De memoarer där texten är ett direkt utflöde av författarens elektriska intellekt snarare än trötta sentimentalitet är fantastiska, inte bara som historiska dokument utan som levande, pulserande delar av politiken själv.

Men sådana verk är sällsynta. Det räcker inte att vara öppenhjärtlig om man brister intellektuellt, som Sarah Palins båda böcker demonstrerar. Omvänt kan man ha ett strålande intellekt men ändå förstöra sin egen text med präktigheter och helgarderingar, som Hillary Clintons memoarer gör tydligt. För att skriva en riktigt bra bok krävs en kombination av egenskaper som ytterst få politiker kommer i närheten av.

Farväl till politiken
Nej, det är inte många politiker som är goda författare. I Sverige har Per Ahlmark, Olof Palme och Carl Bildt stundtals varit begåvade med skärpa och glöd, men annars ser det klent ut. I Thomas Bodströms nya, omtalade bok »Inifrån« varvas som väntat träfödda formuleringar (»Såväl tillsättande som avsättande av personer berörde också tjänstemännen på departementet«) med talspråkliga satsradningar. Han befäster intrycket av skarpsynt men lättuttråkad. Hundratals ämnen avhandlas, de flesta snabbt och yvigt.

Litterär begåvning och stilistisk omsorg får man leta efter någon annanstans. Men Bodström har annat att erbjuda, och lyckas ganska väl i sitt uppsåt. Han verkar mena allvar med att lämna politiken, och skriver därför uppriktigt och okonstlat om sina erfarenheter. Någonting i tilltalet, i varvandet av naket skvaller med berättelser om utstuderad mediemanipulation, gör att man lyssnar. Det är inte min sorts bok, men vad gör det. Det är en bok som skiter i vilket. Blotta ansatsen är värd viss respekt, unik som den är i en allt fegare genre.

Världens 10 bästa politiska biografier

– enligt Thomas Engström

A Thousand Days – John F. Kennedy in the White House
Författare: Arthur M. Schlesinger Jr

Albert Speer och sanningen
Författare: Gitta Sereny

Min far hade en dröm
Författare: Barack Obama

Åren på Downing Street
Författare: Margaret Thatcher

Andra världskriget
Författare: Winston Churchill

President Nixon – Alone in the White House
Författare: Richard Reeves

Han som brann för världen
Författare: Samantha Power

There Is No Alternative – Why Margaret Thatcher Matters
Författare: Claire Berlinski

Min väg till makten
Författare: Margaret Thatcher

The Bridge – The Life and Rise of Barack Obama
Författare: David Remnick

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera