Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

I toppen: Danderyds kommun har stor nytta av sin närhet till Stockholm. Det säger Olle Reichenberg, kommunstyrelsens ordförande (t.v). I botten: Tomas Larsson (t.h), Ljusnarsbergs näringslivschef, vill se till att världens växande efterfrågan på malm kommer Bergslagen till del.

Inrikes

Skilda världar

Det som gjorde bruksorter som Ljusnarsberg till vinnare för 50 år sedan gör dem till förlorare i dag.

Natalie Ström pratar som om hon varit politiker i tio år.

Men det är bara tio månader sedan tjugofemåringen från Ställdalen mötte värvarna från miljöpartiet på Malmtorget i Kopparberg och kände att det här var hennes chans. Sonen Noel hade börjat på dagis och Natalie Ström var förbannad på den usla personaltätheten. Hon satt i ett föräldraråd som försökte påverka kommunen att inte slå ihop förskolorna till en enda, centralt placerad. Men det visade sig snart att alla beslut redan var tagna.

I politiken måste man vara med från början för att kunna påverka. Miljöpartiet mötte henne och lillasyster Sofie Ström just när den insikten trillat ner. Det miljöpartisterna sa lät bra. Systrarna gick med.

Valrörelsen gick i raketfart. Frida Wiklund var den enda miljöpartisten med erfarenhet, men Natalie, Sofie och Carolina Gudmundsdotter lärde sig snabbt och miljöpartiet gick från noll till två mandat i kommunfullmäktige.

Nu är Natalie Ström ersättare i både kommunstyrelsen och fullmäktige, samtidigt som hon är föräldraledig från jobbet som personlig assistent och är hemma med Elliot, 3 månader.

Noel kinkar, han har varit ute och lekt hela dagen. Nu vill han gå till Kopparhallen och få den utlovade leksaksbilen. Sofie och Natalie Ström sitter lojt i solen och väntar på att Natalies sambo Daniel ska komma från sitt jobb som säljare på Kopparbergs bryggeri. Sedan blir det affären, fredagsmys och i morgon har morfar anmält Noel till ett löplopp för noll- till femåringar i Ludvika.

Vi är här för att Ljusnarsbergs kommun, där Kopparberg är huvudort, ligger i botten i Fokus Bäst att bo-undersökning. Siffrorna säger att här är det sämst i Sverige att leva som gammal och att ha familj. Näringslivet fungerar dåligt. Här föds väldigt få barn och ohälsotalen är högst i landet.

Skilsmässofrekvensen är högst i landet och både medellivslängden och graden av alkoholrelaterad dödlighet borde ha varningsflagg.

Ljuspunkten är skolan och ungdomars liv, där lärartätheten hör till de högsta i landet, mobbning är ovanlig och eleverna når studiemålen i svensk medelomfattning.

Ljusnarsbergs kommun ligger i Bergslagen, åtta mil norr om Örebro. Här bor strax under 5 000 personer, vilket är en halvering jämfört med i början av 1960-talet. Många ungdomar flyttar, medelåldern är hög och det föds bara 25–40 barn per år. Skatteinkomsterna för 2010 var 167 miljoner. Till det fick kommunen 69 miljoner från det kommunala utjämningssystemet, en omfördelning av kommunala skattekronor från höginkomstkommuner som Danderyd, till Stockholms fattigare förorter och till äldreomsorgen i Ljusnarsberg.

I den andra ändan på undersökningens skala ligger Danderyd, en kranskommun till Stockholm med villastaden Djursholm i sitt hjärta. Hit hör också Mörby, klätt i sedvanligt trist miljonprogramskostym, med det stora sjukhuset, kontorshotell och galleria. Enebyberg och Stocksund är kommunens anrika och burgna satellitorter.

Här tjänar invånarna mest pengar i hela Sverige, och de lever längst. Skolresultaten är bäst i landet, trots låg lärartäthet. Arbetslöshet finns inte. Kommunalskatten är låg och företagsklimatet kanon.

Danderyd och Ljusnarsberg satsar ungefär lika mycket på äldreomsorgen per pensionär och tillgängligheten är också på samma nivå. Ändå är Danderydsbor på äldreboende strålande nöjda och Ljusnarsbergspensionärer ganska missnöjda. Även vad gäller hemtjänst är de betydligt mer tillfreds i Danderyd.

Olle Reichenberg är 41 år och moderat kommunalråd sedan november. Han serverar kaffe i sitt tjänsterum i Djursholms slott och är inte riktigt bekväm med det intryck han inser att han gör, bland stilmöblerna och de tunga oljemålningarna av sina företrädare. Egentligen vill han flytta kommunledningen till Mörby där människor rör sig, men djursholmarna är inflytelserika och konservativa.

Danderyd har drygt 31 000 invånare och Olle Reichenberg har 1,35 miljarder i skatteintäkter att spendera varje år, när de 350 miljonerna är betalda till det förhatliga kommunala utjämningssystemet.

Skolan och barnomsorgen är Danderyds paradgrenar, menar Olle Reichenberg.

– Vi har ett klart definierat kvalitetstänk, har genomfört flera projekt med kollegial granskning där skolorna sporrar varandra. Jag tror vi har ett gott rykte och lyckas attrahera de bästa lärarna. Eleverna är ju också oerhört studiemotiverade och det finns en tradition att göra bra ifrån sig i skolan.

Han är inte riktigt nöjd med att åtta kommuner ligger före Danderyd i Svenskt Näringslivs mätningar av företagsklimatet, men har ambitionen att träffa företagarna återkommande.

Hans oro verkar lite överdriven. Danderydsborna pendlar ut för att arbeta i mycket hög grad. Det är bara en av tio invånare som arbetar inom kommungränsen och nästan 13 000 personer pendlar hit varje dag.  Stockholms city ligger tjugo minuter bort och kommunen finns i Sveriges mest dynamiska arbetsmarknadsregion, med tillgång till de mest välbetalda och statustyngda jobben.

Det är klart att Danderyd lite grann åker snålskjuts på sin närhet till Stockholm, medger Olle Reichenberg.

– Men den bilden stämmer bara delvis. Vi lyckas hålla en bra och effektiv organisation och ändå erbjuda hög kvalitet i verksamheterna. Vi har lärt oss att trolla med knäna och få ut det mesta möjliga.

Även i Danderyd finns det svagare grenar. Antalet självmord är bland de högsta i landet och bruket av alkohol och tobak bland ungdomar är på plats 200 av 290. Olle Reichenberg är bekymrad.

– Här finns en tradition av välfyllda barskåp och vin till maten. Det är klart barnen smittas av den kulturen. Vi har märkt att en baksida av familjernas fokus på studierna är att vi har många stressade tjejer med en oerhörd prestationsångest, som kan yttra sig i självsvält. Där skulle man önska att föräldrarna ser detta och balanserade kraven.

Men den psykiska ohälsan hos ungdomar i Ljusnarsberg är ändå mycket sämre än den den i Danderyd, enligt undersökningens siffror.

Skillnaderna mellan Kopparberg i Ljusnarsberg och Djursholm i Danderyd är enorma, men det finns också likheter. Djursholms torg är en oansenlig vändplan för bussar, centrum är otydligt och flyter ut mot de omkringliggande bostadsområdena. Det centrala Malmtorget i Kopparberg är en gräsmatta, och många butiksfönster längs Bergmästaregatan gapar tomma. Det är ödsligt på båda ställena, mest pensionärer och en och annan mamma såhär en vardag.

I Kopparberg finns mycket grönt och tomter som ser ut att vara övergivna på grund av de låga fastighetsvärdena, i Djursholm på grund av att grannarna vill ha fritt kring sina dyra hus.

Enorma, slottsliknande byggnader finns på båda ställena, även om de är färre och dessutom slitna, bedagade minnen från en svunnen storhetstid i Kopparberg.

Den patriarkala traditionen är stark både i gruv- och bruksorten Kopparberg och i Danderyd. Olle Reichenberg och Ljusnarsbergs kommunalråd Ewa-Leena Johansson ser båda lika småbuttra ut när jag frågar hur det står till med jämställdhetsarbetet.

Faktum är att Danderyd har landets största inkomstskillnader mellan kvinnor och män. 2009 var den manliga medelinkomsten 564 000 och den kvinnliga, inte heller föraktliga, 305 000.

Antalet pappor som tycker att det förhöjer livskvaliteten att dra barnvagnar är inte heller imponerande. I TCO:s pappaindex hamnar Danderyd på plats 158 bland 290 kommuner.

Å andra sidan hamnar Ljusnarsberg på plats 245.

Efter gymnasiet bodde Natalie Ström från Ljusnarsberg i Stockholm i två år och jobbade som barnflicka. Reste en och en halv timme från sin bostad till privatskolan på Djurgården där barnen skulle hämtas. Apropå att bo avsides, säger hon lite spetsigt. Men hon är väldigt glad för att hon skaffade sig den erfarenheten, att hon sökt sig till olika miljöer och träffat många människor.

Sedan blev det New York ett halvår där hon fortsatte som barnflicka och pluggade lite komvux på distans. Då hade Daniel och hon blivit ett par och nästa vända gjorde de tillsammans. I ett halvår bodde de i södra Spanien och när de reste hem till Kopparberg fanns Noel väntande i Natalies mage.

Sedan dess har det varit husrenovering och familjeliv på hemorten. Början till hennes politiska engagemang var ju barnomsorgen, men hon kan inte hålla med om att det skulle vara dåligt för familjer eller barn att bo i Ljusnarsberg, så som Fokus undersökning visar.

– Alla jag känner tycker det är enkelt att ha barn här, säger Natalie. Det är nära till skogen och till vattnet. Vi har promenerat hit idag och centrum är det här!

Hon slår ut med handen över den stora gräsmattan som sluttar ner mot Bergmästaregatan. I ryggen har vi hembygdsföreningens knuttimrade 1600-talshärbre Loftet. På östra sidan ligger det lilla tinghuset, ursprungligen byggt 1641 till gruvfogden, med klocktorn och takkupor, fjällpanel och gränslöst uppsluppen snickarglädje.

– Här har Daniel och jag kunnat köpa ett hus för 250 000 som vi har råd att bygga om till precis det vi vill ha. Var annars får tjugofemåringar den chansen?

Det pågår en utredning om personaltätheten inom förskolan. Kommunchefen är framåtsyftande och nu sitter ju Natalie själv i kommunledningen. Maten lagas på plats i förskolans eget kök, precis som föräldrarådet ville. Och så väldigt fattig är Ljusnarsbergs kommun inte.

– Vi är inte skuldsatta och pengarna är inte ett stort problem. Däremot har vi många äldre som vi måste ta hand om på ett bra sätt. Det måste vi politiker se till att det fungerar.

Kopparberg delar historia och öde med många av de orter som får låga poäng i Fokus undersökning.  Flertalet är bruksorter, som fram till 1970-talet lyfte hela Sverige i välstånd och tillväxt. Ju mer rätt bruksorterna gjorde då, desto mer fel är de i dagens globaliserade världsekonomi.

Om de inte lyckats förnya sig förstås, och många bruksorter har misslyckas med det.

Socionomen, kbt-terapeuten, bluesmusikern och entreprenören Micke Kähäri har funderat mycket på det där. Han kom till Kopparberg från Grängesberg och Ludvika 1985, har drivit it-företag och haft affär på orten. Nu arbetar han med projektet Byggeriet som vill få människor som länge gått på försörjningsstöd att själva ta tag i sina liv.  Vad vill du och vad behöver Kopparberg? Det är den bärande frågan i Byggeriet, som på sikt ska bli en del av den sociala ekonomin, självförsörjande och oberoende från soc och arbetsförmedling.

– Den positiva sidan av bruksandan, som man ofta glömmer, är att arbetet gav en mycket stark identitet, säger han. Du var viktig i ditt jobb och hade din gemenskap i arbetet. När den identiteten raseras så tappar du fotfästet. Jag har ju sett det där själv, det tog tio år för många att acceptera att nedläggningen av bruket var definitiv.

Bruket var tung, patriarkal tradition med en enda arbetsgivare som erbjöd trygghet, möjlighet att bygga ett starkt arbetarkollektiv och bra löner. Priset var livslång trohet och accepterande av att bruket var allenarådande. Samhällsförändringen kastade det där över ända. All stolthet och yrkeskunskap blev överbliven och värdelös.

Det där har gett dåligt självförtroende, i såväl Kopparberg som i andra bruksorter.

Kopparbergs samhälle har sitt ursprung i den kopparfyndighet som Mårten Finne från Löa fann år 1624. Hyttorna startades mestadels av finländare och kring hyttorna växte samhällen fram. Ställdalen där pappersbruket fortfarande lever, den förr blomstrande bruksorten Stjärnfors. Ett pärlband av gruvor. Mossgruvan, Finngruvan, Salbogruvan.

Ur gruvdriften växte järn- och stålproduktionen fram. Bångbroverken hette bruket i Ljusnarsberg. Under hundra år var det ortens dominerande industri. Den 31 december 1986 stängde dåvarande ägaren SKF bruksgrindarna för sista gången. 220 personer förlorade jobbet.

1986 är länge sedan. Natalie Ström var bara ett år. Men Ljusnarsberg minns. Kanske har minnet vårdats alltför ömt och trängt ut förnyelsen.

Kanske är en vändning på gång.

I centrala Kopparberg stängdes koppargruvan Ljusnarsbergsfälten 1975.

Där står vi nu, ovan den 413 meter djupa gruvan. En mil gruvorter. En stor träport som man nästan, nästan kan skymta under det bladgröna vattnet som fyller schaktet.  Ovan jord ligger de röda stenarna i gruvdeponin. Här är rött koppargrus, tallar, stenkross. Tystnad.

Kommunens näringslivschef Tomas Larsson har tagit oss hit för att visa oss något kommunen är stolt över.

En svag svaveldoft stiger från projekt Bergkrafts testfält. I samarbete med Örebro universitet bedriver ett flertal kommuner forskning här vid Ljusnarsbergsfälten. Målet är att hitta kostnadseffektiva metoder för att värna miljön kring gruvdeponier.

På testfältet silas gruvvattnet genom olika typer av sediment, aska från förbränning av biobränslen och mesakalk från massaindustrin, för att se om de kan fånga upp läckaget av tungmetaller.

Här, där historiens vingslag viner runt öronen, finns kanske också framtiden. Bergkraft är sprunget ur byalagens tankar om att utveckla gruvdriften för framtiden.

Det är inte så utopiskt som det låter. Kina dammsuger världen efter mineralfyndigheter, det pågår ett 50-tal prospekteringar i Bergslagen, och i närbelägna Grängesberg kommer en gruva att öppna, liksom i Ludvika och Persberg.

Kommunstyrelsens ordförande Ewa-Leena Johansson kikar på Kiruna som har landets högsta ungdomslöner och där tjejerna hoppar av traditionella kvinnoyrken för att börja i gruvan. I Bergslagen finns samma högkvalitativa malm och samma geologi.

– Det svåra för oss är att få nationen Sverige att förstå att här finns möjligheter till ett Klondike i järnhantering, säger hon. Samhället behöver stå på tå och se hur man kan stödja den här utvecklingen. Traditionen och kunskapen finns här. Varför skulle inte det vara möjligt? säger hon.

Men samhället står inte på tå. Järnvägen har inte kapacitet att frakta malmen och vägarna är ganska smala och krokiga. I stället för att laga dem sänker Trafikverket hastigheterna när de inte längre håller 90-standard.

IM Hart AB i Kopparberg bygger system för att spika lastpallar snabbt och effektivt. Företaget har 25 olika maskinmoduler som kan byggas ihop på olika sätt och exporterar i hela Europa och i Ryssland fram till Uralbergen.

Mattias Hart, 30 år, är vd och driver företaget tillsammans med sin bror Ingemar. All tillverkning sker i Kopparberg och företaget monterar själva hos sina kunder. Samarbete med andra företag i trakten är under utveckling och IM Hart har många underleverantörer och samarbetspartners.

Personalen är ung, företaget anställer 19-åriga killar efter gymnasiet och lär upp dem, och erbjuder praktik till ungdomar som är uppväxta i Kopparberg.

Mattias och Ingemars far var arbetare på Bångbroverken och köpte loss sin avdelnings produktion när SKF lade ner 1986. Mattias började spika pall i familjeföretaget som 16-åring och nu har han och brorsan tagit över.

– Vi hade valmöjligheten att flytta, men valde att stanna här, säger han. Se storstäder får jag göra ändå. Jag gör minst 24 resor per år i jobbet.

Läget i Bergslagen är bra, mitt i Skandinavien och med Europa nära.

Sedan säger han något som vi hör från många under vårt besök i Kopparberg.

– Vi har varit väldigt beroende av stora industrier här och då tar det tid att hamna på rätt spår. Kommunen stöttar absolut företagarna i den här kommunen. Det såg nog annorlunda ut för några år sedan, men det har blivit mycket bättre.

– Samtidigt, forsätter han, så måste alla ta hand om sig själva. Det är inte kommunen som driver företag, det gör företagarna. Man måste ha en vilja att lyckas själv.

Jag vet inte säkert, men kanske kommer vi till Kopparberg mitt i en pågående mentalitetsförändring, som bygger vidare på traktens starka tradition, förändrar den och anpassar den till de krav och utmaningar som gäller nu.

De materiella förutsättningarna för förändring finns ju, med världens gigantiska efterfrågan på malm.

Om förnyelse ska kunna slå igenom krävs stöd från stat och EU, det krävs infrastruktur och det krävs att fler unga människor bosätter sig i trakten.

Danderyd har bra verksamheter på egna meriter, men gynnas starkt av att finnas i Stockholmsregionen och av att skattesystemet favoriserar kommuner där rika människor väljer att bo. I Sverige kommunalskattar man där man sover, inte där man bidrar till BNP genom att arbeta.

Och det är ett skattesystem, det är ingen naturlag. I Norge ser det till exempel annorlunda ut.

På grässluttningen Malmtorget har Natalie Ströms sambo Daniel kommit och tar hand om Noel. Hans distrikt som försäljare på Kopparbergs bryggeri sträcker sig 15 mil i alla väderstreck. Från Örebro i söder, Karlstad i väster, Falun och Mora åt norr och Eskilstuna och Strängnäs åt sydöst. Från Kopparberg är det lätt att ta sig överallt.

– Det är faktiskt centralt här, säger han.

Och ser lite förvånad ut.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera