Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Tystnaden efter Sjöberg

Debatten efter Patrik Sjöbergs avslöjanden om övergrepp är otillräcklig och bleknar i jämförelse med diskussionen inom kyrkan.

»Jag tvivlar på idrotten«, skrev Ivar Lo-Johansson 1931.

Det finns inte skäl att vara mer trosviss nuförtiden. Vad är det egentligen för människosyn de odlar där, i de svettiga omklädningsrummen? Har den legat djupfryst sedan trettiotalet?

Ämnet har jag tidigare berört i en krönika i Kyrkans Tidning, men det finns mer att säga.

Ivar Los pamflett föregriper alla vår tids problem, kopplade till idrotten: dopning, penninghysteri, läktarvåldet och idrottens svans:

»Det värsta med idrotten är att publiken blir djur«, säger proffset Kvickenberg, som inte längre känner igen sig i den idrottsrörelse han en gång älskade. »Två trupper idrot-tmän på plan är två krigshärar i miniatyr.«

Om den gode Kvickenberg hade följt med spelarna in i omklädningsrummet hade han fått ännu mer vatten på sin kvarn. Pennalism, pedofili, gubbtugg och grabbjargong i en osalig röra.

Hela Sverige drog efter andan när Patrik Sjöberg i boken »Vad du inte såg« avslöjade att han varit utsatt för sexuella övergrepp av sin tränare och styvfar. Andra aktiva vittnade om att de delade hans erfarenhet.

Allt talar för att detta bara är toppen på ett isberg.

Spårvägens IF är först ut med att göra självkritik för att man tystat ner flera fall av övergrepp under åttiotalet.

– Vi borde från styrelsens sida ha varit mer vaksamma och haft bättre kontakt med de aktiva, säger den tidens vice ordförande Jan Ahlström till SVT.

Men Friidrottsförbundet hetsar inte upp sig i onödan. Där planeras inga extra åtgärder.

– Både Bris och Rädda Barnen har krislinjer man kan vända sig till, och de har betydligt högre kompetens när det gäller det här, säger ordföranden Lennart Karlberg till TT.

Karlberg borde tänka om. Det är hög tid att han och övriga dignitärer bättrar på kompetensen.

Även om våren är långt gången är det tydligen långt kvar till islossning inom idrotten.  Den verkar häpnadsväckande omodern, omedveten och handfallen. När fotbollsspelaren Anton Hysén »kom ut« som gay applåderades hans val med rätta. Han är faktiskt den förste manlige elitspelaren i Sverige, och den andre i världen, som säger att han är gay. I världen … Smaka på det.

Både Anton Hysén och Patrik Sjöberg förtjänar respekt för att de trätt fram i offentligheten. Det kan hjälpa andra. Nu måste många fler reflektera över den kultur de verkar i.

Allt handlar om idrottens förvridna manliga ideal, frystorkade i Ivar Los gamla kylskåp från trettiotalet.

Minns att det inte är så många år sedan tränaren Lennart »Liston« Söderberg sa att han aldrig stött på någon bög inom idrotten: »Man brukar få reda på om någon jävel håller på med något skumt i duschen. Hade jag upptäckt en bög i mitt lag hade han fått sparken direkt.«

I sin avhandling om pojkidrott, med den passande titeln »Kom igen, gubbar!« (2003) beskriver Jesper Fundberg hur idrotten envetet och effektivt fostrar män till män genom att avgränsa den sanna manligheten mot »bögar, invandrare och kärringar«. Denna manskultur är också en tigandets kultur. Även i andra delar av samhället blundar man för övergrepp mot barn. Det är tabu. Men relationen mellan tränaren och en ung idrottare är extra känslig. Ingen tjuvtittar där idolerna formas.

Det ramaskri som borde ha skakat idrottsrörelsen efter Sjöbergs avslöjande har i stort sett uteblivit. Vem ska ställa de högsta ledarna till svars? Jämför med den hårda – rättmätigt hårda – kritik som riktas mot katolska kyrkans ledare för samma sak.

Det finns många obehagliga likheter mellan kyrkans och idrottens tradition på detta område: manlighetskulten, kvinnoföraktet, kamaraderiet och tystnadens kultur. Men frågan är om inte idrotten  är ännu värre.

Opinionsbildningen har inte heller tagit sitt ansvar, utan odlat en bigott bekvämlighet. Det är lätt att skälla på påven i sin löjliga mössa, eller på fjollor i klänning som svänger rökelsekaren bland korgossarna. Men våra fina, hälsosamma idrottsmän och -ledare vill vi inte chikanera i onödan. Här har medierna en del att förklara.  Om man vill komma till rätta med sexuella övergrepp mot barn i Sverige måste diskussionen börja i idrottsrörelsen, bland knattar och ledare. De religiösa samfunden har kommit längre, både med självkritik och åtgärder.

Om svensk idrott vill komma till rätta med bögskräcken och homofobin har den tyvärr mycket att lära av de religiösa samfunden. Svenska kyrkan har en lesbisk biskop, den anglikanska kyrkan har en biskop som är öppet gay liksom den katolska kyrkan har öppet homosexuella präster.

Det är mer än vad den samlade idrottsvärlden kan skryta med.

Religionen är ett opium för folket, tyckte Marx. Vad hade han sagt om idrotten?

***

För övrigt kan man inte göra som skomakaren och ta ledigt mellan hägg och syren, eftersom de blommar samtidigt i år. Det är lika hemskt som underbart.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera