Minnesord

Bo Wahlström

Bokförläggare, dog den 20 april, 95 år gammal.

Medan mörkret tätnade över Europa gjorde sig Bo Wahlström redo för att presentera stridsflygarhjälten Biggles för en svensk läsekrets. Han hade efter utbildningen varit iväg på en praktikrunda i den engelska förlagsvärlden och nu, sedan en tid tillbaka, börjat jobba på det förlag för billighetsböcker som hans far Birger hade startat 1911. Birger själv, som fortfarande var förlagets vd, var ytterst tveksam till den här figuren Biggles. Men Bo måste ha känt på sig att han hade en vinnare här så han gav sig inte utan köpte in några titlar ur serien av en litterär agent. Bara några veckor innan lanseringen gick Bo förbi fönstret till en bokhandel och kände kallsvetten bryta fram. Där låg Sveriges första Bigglesbok. Utgiven på Bonniers!

Det visade sig att författaren W.E. Johns hade flera olika agenter, som hade lyckats sälja in olika Bigglestitlar till olika svenska förlag samtidigt. Tufft läge. Men Bo tänkte strida för det här. Han hörde av sig till agenten igen och såg till att köpa upp så många titlar som möjligt till sin serie. Under hela 40- och 50-talen skulle B Wahlströms och Bonniers ge ut olika Bigglesserier parallellt. Troligen tjänade båda förlagen på att de tillsammans byggde upp intresset för den engelske stridsflygaren, visserligen inte helt frivilligt, men ändå.

Det var ungdomsböckerna som Bo var mest intresserad av, och det är fortfarande de som förknippas starkast med bokförlaget, de där böckerna med gröna och röda ryggar. Han tog alltid med sig manusbuntarna hem och läste efter jobbet. Han ville läsa och godkänna allt som gavs ut.

Han hade ofta nära personliga relationer med förlagets författare och illustratörer och det som så småningom blev B nummer tre i B Wahlströms interna successionsordning, sonen Bertil Wahlström, minns många samtal då hans far och någon av bokomslagsillustratörerna satt hemma i bostaden och pratade om vilken nyans av rött tvillingdeckarna skulle ha på håret, och hur fräkniga de skulle vara. Eller vilken frisyr Kitty skulle ha.

Ponnyklubben var en annan av Bos idéer. Det var en klubb som riktade sig till hästintresserade tjejer där det ingick en årsbok, fyra tidningar per år, en olycksfallsförsäkring och ett klubbmärke att sätta på ridhjälmen. Det B Wahlströms fick som bonus var ett adressregister till de cirka 50 000 medlemmarna i klubben, att skicka ut kataloger med sin ungdomsboksutgivning till. Vid den här tiden var tioåriga tjejer det mest läsande segmentet i hela befolkningen, så adressregistret var hårdvaluta.

Bo var road av marknadsföring och flera av hans idéer var långt före sin tid. Till exempel marknadsfördes de historiska flickäventyren om franska Angelique på 60-talet med bland annat Angeliquejumprar, Angeliqueblommor och Angeliqueparfymer. Jämför det med hur Disney marknadsför sina barn- och ungdomsfilmer i dag.

Bo själv var också mycket nöjd med sin egen uppfinning Book-O-Matic. Det är nog rätt unikt att som bokförläggare vara så engagerad i den rent tekniska sidan av boktillverkning att man uppfinner en ny typ av tryckpress, men det gjorde alltså Bo Wahlström. Hans uppfinning skötte helt på egen hand hela transformationskedjan från pappersrulle till färdig bok vilket gjorde böckerna ännu enklare och ännu billigare att trycka.

Etablissemanget tyckte att allt det här var skräp. Litteraturkritikern Kerstin Stjärna beklagade hur hon såg »kull efter kull av barn och ungdomar massivt och effektivt indoktrineras till klassmoral, könsfördomar och reaktionära värderingar, samtidigt som de skolas in till en förkrympt bokvärld full av rasism och kvinnoförakt och politiska lögner«, och en bibliotekarie i Gävle gick så långt att han anordnade ett offentligt bokbål med B Wahlströms böcker.

Bo själv tyckte att det var förfärligt dumt alltihop. Men han gav sig aldrig in i debatten. B Wahlströms ungdomsböcker lästes och uppskattades av sina läsare på ett sätt som vi skulle haft svårt att förstå i dag, om det inte vore för Harry Potter. Själv var han nöjd med att hans förlag hade fostrat de generationer som kommit att förbli de mest bokläsande i Sveriges historia.

Stefan Westrin, frilansjournalist

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera