Josefin Olevik

Kommentar

Gardell och hans änglar

Det svenska kulturlivet saknar riktiga ­hiv-skildringar. Det tänker Jonas Gardell råda bot på.

»Jag måste skriva långt och dåligt och det tycker jag är jättesvårt«, säger Jonas Gardell och lutar sig tillbaka i fåtöljen medan han tuggar på en korvskiva.

Jonas Gardell arbetar på Den Stora Berättelsen om den svenska homohistorien och framför allt hiv-utbrottet under 80-talet. Han har redan skrivit den första delen i en romantrilogi som kommer att famna politik, intolerans och kärlekstragedier. Planerad utgivning: våren 2012.

»Måste du skriva dåligt?«, undrar jag, men då blir eposförfattaren sur och fräser ilsket. Jonas Gardell orkar inte med journalister som inte förstår hans skämt.

Det osar svensk »Angels in America«. Succépjäsen som blev succé-HBO-serie med Al Pacino, Emma Thompson och Meryl Streep, hade i vintras nypremiär i New York och Helsingfors. Här spelas den nu igen, på Stockholms Stadsteater i två delar, med Ola Rapace i huvudrollen.

Samtidigt har musikalen »The Normal Heart« från 1985 haft nypremiär på Broadway. Det är hiv-revival. Passion, dödsskräck, diskriminering – dramat besitter smakstarka ingredienser och har på 30 år dessutom fått ett retronostalgiskt skimmer över sig. Om än med bittra undertoner.

Men hittills har det svenska hiv-utbrottet varit ett tomt hål i kulturhyllan. Vi har saknat böckerna, filmerna, tv-serierna. Det enda vi har haft är Sighsten Herrgård-skämt och de fastnade i halsen redan 1989.

Jonas Gardell håller på med något som väcker stora förväntningar. Och tjockt ska det bli.

Tusen sidor skrämmer honom, han tänker att de måste ha lägre densitet, att det får bli lite amerikastuk på skrivandet. Ord för att fylla upp tegelstenen, i stället för att skära bort allt som rimligtvis är möjligt – hans stilistiska strategi i vanliga fall.

Det börjar med gaytillståndet under antiken, men hoppar snabbt fram till 1950-talet och fokuserar på 80-talet.

Tusen sidor om ALLT, planerar Gardell som är ganska upprörd vid det här laget. »Så sent som 1990 vägrade DN ta in dödsannonser där en man sörjde en annan man, det är en skandal. Visste du det? Nä. Visste någon det? Nä. Vi tror att vi är så himla toleraaaanta.«

Det kan vara så att Jonas Gardell landar sin trilogi i precis rätt tid. Han kan bli den svenska ängeln som ger oss en ny, saknad ingång till det sena 1900-talets historia.

Här var det inte som i USA. Det var ingen smittad som kedjade fast sig på gatan eller ens reciterade aggressiv poesi med för hög röst. Det var Sighsten Herrgård som drog skämt om sig själv, Jacob Dahlin som blev smalare för varje lördagskväll i rutan och det var Ebbe Carlsson som talade ut hos Stina Dabrowski. Allt det andra väntar på att berättas.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera