Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Gunnar Fischer

Filmfotograf och regissör, dog den 11 juni, 100 år gammal.

Filmfotografen Gunnar Fischers frånfälle markerar slutet på ett märkvärdigt sekel. Hundra år och närapå jämnårig den konstform han kom att nydana och sätta sällsam färg på, lever hans bilder vidare. Detta trots att han arbetade nästan uteslutande i svartvitt; och trots den vidhållna självbilden – nedärvd från en förhärskande amerikansk hantverkstradition – av att blott vara en vanlig arbetare.

»Med en sådan medhjälpare faller Ingmar Bergman aldrig«, löd en gång Expressen-kritikern Lasse Bergströms omdöme om Fischer. Ofta påstås fotografen, möjligen i konkurrens med en fetischskådespelare eller en idealistiskt driven producent, vara regissörens viktigaste partner, inte minst auteurens, och inte mindre så Bergmans. Om Sven Nykvist från 1960-talet och framåt förädlade Bergmans konstnärskap var det Gunnar Fischer som lade grunden till Sveriges kanske än i dag mest ikoniska bilder. Förevigade i »Det sjunde inseglet« och »Smultronstället« dryga halvseklet bort, med ett mytologiserat nordiskt ljus vilket alltsedan dess fortsatt att sprida lyster, som filmliturgi och med tiden också som ett slags turistattraktion.

Men allting började långt före Ingmar Bergmans internationella genombrott. Född i Ljungby 1910 (bara några mil bort från Nykvists födelseort, ett faktum som när tendentiösa föreställningar om ett småländskt lugn som fruktbar motvikt till ett mer hetlevrat regissörstemperament), senare konststuderande i Köpenhamn, hamnade Gunnar Fischer så småningom i filmen via en skådespelare till flickvän, som rådde honom att bege sig till Filmstaden i Råsunda för att presentera sig. Om denna brådstörtade entré i yrket berättade en 97-årig Fischer i samband med Bergmans bortgång 2007, till synes med både humorn och skärpan intakt. Hans brist på utbildning och erfarenhet kompenserades av ärlighet och i mitten av 1930-talet fick han börja som B-fotograf åt stumfilmens kinematografiske nestor Julius Jaenzon, i filmen »Smålänningar«. Sin första film som A-fotograf gjorde Fischer 1942 och resten är, som det heter, filmhistoria.

Fischer formades i en strikt ateljébunden miljö under en tid då inte ens Hollywoods konstfärdiga fotografer skulle komma på tanken att betrakta sig som något mer än hantverkare. Helt underordnad filmens manus var foto och ljussättning ett arbete som aldrig skulle synas. Men förutsättningarna förändrades. Stärkt av samarbetet med danske Dreyer, som på förekommen anledning förmanade honom att undvika »gröt och mjölk i bilderna«, bildade Fischer par med Bergman 1948, under en filmens efterkrigstid som inte minst dominerades av bemärkta italienare som sökte det autentiska uttrycket på gatan. Detta ledde till en skandinavisk neorealism i »Hamnstad«, förhållandevis fri i sitt geografiska spelrum. Bildspråket förfinades så. Omvälvande blev det nyexpressionistiska uttrycket i »Sommarlek«, Bergmans första storverk som på allvar satte framtida standard, i hög grad så genom Fischers kontrastrika foto, utmärkt inte minst genom den oförglömliga etableringen av svalt vacker skärgård. Den gav utrymme för hela det bergmanska spektret – från egoism och grymhet till skönhet och sinnlighet, ständigt i skarven mellan traditionsbunden sentimentalitet och framskridet svårmod.

Fischer gav intryck av att leva som han lärde, ödmjuk i framtoningen men under ytan aldrig utan anspråk. Blygsam inför sitt filmhistoriska bidrag bortförklarade Fischer ofta emblematiska scener som ett resultat av slumpen. Och aldrig märktes någon bitterhet över att Bergman valde att gå vidare utan honom. »Realistiskt sett var det väl för att han tyckte Nykvist var en bättre fotograf«, har han sagt.

I ljuset av teknologiska och ideologiska trendbrott på filmens universella marker bildar Gunnar Fischer ett slags sinnebild över hantverkaren och konstnären i föredömlig förening. Trots rötterna i svensk films begränsade inomhustradition bröt sig Fischer ut på gatan och i naturen för att på tvärs mot rådande standard låta kameran ta plats i egen rätt. Så kom det sig att blott en liten skogsbeprydd glänta alldeles i närheten av Råsunda för evigt skrev in sig i filmhistorien.

Jon Asp, redaktör på Stiftelsen Ingmar Bergman

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera