Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Står stadigt. Annie Johansson har ett brett stöd i Centerpartiet, trots konkurrens från kollegor med längre historia i partiet.

Inrikes

Ingen vanlig Johansson

Annie Johansson kan tillfredsställa sitt ­partis längtan efter uppmärksamhet, men sänka alliansen.

Klockan arton minuter över nio på morgonen fredagen den 4 februari i år stod en man på en scen i Linköping och putsade en talarstol av plexiglas. Han tog bort center­emblemet och polerade det separat, satte tillbaka det, tog tre steg bakåt och betraktade sitt arbete. Han höll på i tretton minuter. Det var något fel på bilden av partiet. Det blänkte inte tillräckligt.

När mannen, en ganska ny partimedlem med anställning på rikskansliet, till slut var nöjd följde en dags föreläsning av etablissemanget i partiet. Maud Olofsson pratade, Anna-Karin Hatt och Andreas Carlgren presenterade resultat från sina förnyelsegrupper. Sedan kom lördagen och Annie Johansson.

Nu, i efterhand, när det finns många som vill tala varmt om 28-åringen från Värnamo, kanske scenen överdramatiseras, men oavsett: den applåd hon fick efter att ha kritiserat och klagat på partiets valrörelse var innerlig och varm. För första gången hade hon en riktig maktposition – ordförande i valanalysgruppen – och utgjorde därmed ett hot för en del i lokalen. Ändå fick hon stöd.

– Hon har en bra känsla för hur mycket risk man kan ta utan att göra sig omöjlig. Snacket efteråt var att det var nästa partiledare som hade talat, säger en centerpartist.

Maud Olofsson blev inte avsatt. Men under hennes sista år kom många och inte alltid så fina vinkar om vart det barkade. I Almedalen förra sommaren spreds detaljerade rykten om hur hon planerade sin avgång. Olofsson, som var mitt uppe i valförberedelserna, dementerade ilsket. Men bilden av en ledare på väg ut hade redan satt sig, och efter tillbakagången i valet handlade den interna diskussionen mest om tänkbara tidpunkter och efterträdare.

Först pekades Andreas Carlgren ut som Olofssons kronprins. Överraskande, visst, men så var det inte heller partiledaren själv som pekade. Numera beskrivs it-minister Anna-Karin Hatt som den krönta efterträdaren. Därmed blir hon också utmålad som lierad med makten, förknippad med eftergifter till alliansen och möjligen förbrukad.

Ledan med den nuvarande partiledningen är minsta gemensamma nämnare för flera annars ganska olika grupperingar i partiet. Det är inte högersvängen man bråkar om – partivänstern saknar styrka och kandidat – det är partiets identitet mot moderaterna.

– Det finns en otrolig trötthet ute i partiet på hur alliansen har varit överordnad allting annat. Maud har tappat allt intresse för partiorganisationen och pratar bara med två, tre personer. Då är det inte riktigt positivt att som Anna-Karin Hatt vara en av de personerna, säger en centerpartist.

Traditionalisterna på landsbygden kan för all del lyfta fram Eskil Erlandsson, men han är också befläckad av kompromisserna i regeringen. Anders W Jonsson, riksdagsledamot från Gävle, är ett namn som nämns av många. Men är en 50-årig man vad partiet och alliansen behöver som frontfigur?

Resonemangen leder mot en punkt. Centerpolitiker från höger och vänster, från söder och norr, unga, gamla, säger ungefär samma sak: Annie Johansson blir partiledare – om hon vill.

Annie Johanssons Värnamo ligger nära vilda västern-imitationerna på High Chaparral, nära Ikea i Älmhult, nära Gnosjö. Företagarbygd. Centerpartiet har styrt Värnamo ihop med de andra borgerliga partierna sedan kommunsammanslagningen på 1970-talet.

– Det har alltid funnits starka och duktiga företrädare för centerpartiet i Värnamo, och partiet har alltid stöttat sina politiker, säger Christer Fjordevik, kristdemokrat och ordförande i kommunfullmäktige i Värnamo.

Kommunstyrelsens ordförande är sedan några år tillbaka den tidigare närpolischefen Hans-Göran Johansson. Eller som folk säger i Värnamo: Annies pappa.

– Barn brukar ju ofta betraktas just som någons barn. Men när Hans-Göran Johansson kom fram i politiken så var det tvärtom. Jag tror inte att han har haft några problem med det. Det märks att han är väldigt stolt över henne, säger partikollegan Maria Leifland i Värnamo.

Annie Johansson gick med i partiet som 18-åring. Hon brukar ge bilden av att hon tog ett aktivt beslut i ganska vuxen ålder. Men lika sant är att hon är uppvuxen i rörelsen.

Partiledare brukar ha ganska medelmåttiga betyg, och skylla på att politiken tog överhand. Partiledarämnet Annie Johansson lämnade det samhällsvetenskapliga programmet på Finnvedens gymnasium i juni 2002 med MVG i alla ämnen, inklusive idrott. Som hängiven målvakt hade hon valt fotbollen som specialarbete Hon var given som Bruno Mathsson-stipendiat för mest framstående avgångselev. Men det var talet som alla pratade om. Talet som hon höll i kyrkan på sista dagen.

– Det var ovanligt moget och reflekterande för en så ung person. Jag minns att hon tackade sin mamma och pappa för hur de hade stöttat henne, säger den tidigare skolledaren Olle Gustavsson.

Den politiska karriären gick snabbt. 2004 valdes Annie Johansson in i ungdomsförbundet CUF:s styrelse. Ett år senare blev hon vice ordförande under Fredrick Federley. Samtidigt började hon plugga juridik i Lund.

– Hon var otroligt arbetsam. Den här stambanan mellan Skåne och Stockholm har hon plöjt redan på den här tiden. Jag har varit med om när hon åkte två gånger tur och retur för att hinna med allt, säger Fredrick Federley.

Förbundet tog en ny och mer liberal riktning. Mindre innebandy och mer politisk debatt. CUF gick åt ett liberalt håll i sexualfrågor och högerut i synen på fackförbund och fördelning. Partiet gjorde samma resa, men ungdomsförbundarna tog det ett steg längre. Stenhård marknadsliberalism, platta skatter, visioner om en nattväktarstat. De blev unga högerspöken.

Ett och ett halvt år före valet 2006 inledde Annie Johansson sin personvalskampanj mot riksdagen. Folk från Jönköpingsdistriktet beskriver den som exceptionellt välplanerad, med besök i varenda partiförening och på varenda gymnasieskola. Hon slog ut den tidigare riksdagsledamoten via personkryssen.

– Jag har för mig att Annie till och med hann tillbaka till Lund under rösträkningen, säger Johanna Gustafsson, centerpartist från Jönköpingsdistriktet, som var med i kampanjen.

Genombrottet i riksdagen kom märkligt nog med FRA-omröstningen 2007. Det var då som partiledaren Maud Olofsson valde att resonera och förhandla med Annie Johansson, för att alliansen skulle få stöd för den nya signalspaningslagen bland de unga ledamöterna. Fredrick Federleys trovärdighet i liberala kretsar har aldrig riktigt hämtat sig efter den kompromissen. Annie Johansson kom däremot ut med någon slags heder i behåll. Det säger något om hennes politiska förmåga.

Efter valet 2010 utsågs hon till centerpartiets ekonomisk-politiska talesperson. Det var, säger källorna, riksdagsgruppen som valde att lyfta fram henne, lite på trots mot partiledningen.

Som politikertyp är Annie Johansson mer amerikansk än svensk: välutbildad, social, extremt ambitiös.

Vem man än pratar med – alla nämner hennes hennes noggrannhet och hennes studier. En juristexamen är kanske inte i sig en häpnadsväckande merit, inte i dag, men för centerpartiet åtminstone något avvikande. Ingen partiledare i modern tid har haft en akademisk examen. Juristen Lena Ek fick inte partiets stöd för tio år sedan.

Rakt igenom sin politiska karriär tycks Annie Johansson ha tvekat, på grund av studierna. Hon satsade på pluggandet i stället för att bli ungdomsförbundets ordförande. Hon drog sig för att bli ekonomisk-politisk talesperson eftersom hon inte hade rätt utbildning.

Nu uppges hon tveka inför att kandidera till partiledarposten, eftersom hon verkligen vill bli klar med sin juristexamen. Kanske också jobba några år.

Samtidigt har partiet en del att fundera över när det gäller Annie Johansson.

I vintras presenterade hon valanalysen på Expressens debattsida under rubriken »Stureplanscenterns väg till (c)omeback«. Det handlade egentligen om mötesformer och inte politiskt innehåll, men väckte negativa reaktioner i hela borgerligheten. Det var inte att folk kände sig hotade, men de tyckte att utspelet var osmart. Ett av Annie Johanssons problem som potentiell partiledare är just kopplingen till Federley, ungdomsförbundet och Stureplan. När han i vintras krävde ett skifte på partiledarposten, slöt folk i de traditionella kretsarna upp bakom Olofsson, trots att de egentligen ville byta. Att ha Federley som kampanjledare kan vara farligt.

Anna-Karin Hatt som i dag betraktas som den starkaste motkandidaten har redan positionerat sig ungefär som Maud Olofsson gjorde mot Lena Ek för tio år sedan. Hon talar om regionalpolitik och om att partiet måste framstå som varmare och mjukare.

Å andra sidan säger många i partiet att Annie Johansson har svängt in mot mitten. Hon har tagit avstånd från till exempel förslaget om platt skatt. Hon har också ett grundmurat förtroende bland partiets inflytelserika kommunalråd. Inte bara för hur hon pratar, utan också för hur hon lyssnar.

Kanske kan hennes andra stora nackdel också vändas till fördel. Det är sant att Annie Johansson är född 1983, och aldrig har haft ett exekutivt uppdrag eller en tung ordförandepost. Till skillnad från Hatt har hon aldrig deltagit i den innersta kretsen av allianssamarbetet.

Men partiets beställning till den nya ledaren är glasklar: fullfölj förnyelsen, profilera partiet mot moderaterna och utmana miljöpartiet.

Kommunalrådet Roland Åkesson i Mönsterås – centerpartiets mest framgångsrika politiker, sett till valresultat – ser åldern som Annie Johanssons stora fördel. Hon är den som kan matcha årsbarnet Gustav Fridolin:

– Jag tror att ungdomen är en styrka för centerpartiet i det här läget. Titta på partiledarnas sammansättning. Det är en fördel om vi generationsväxlar.

Med Annie Johansson i det inre kabinettet skulle alliansledningen också få in en ny generation, en generation som inte är skolad i att borgerlig kannibalism är det största hotet. Det är knappast Fredrik Reinfeldts önskedröm. Nervositeten sprider sig redan på borgerliga ledarsidor.

Fakta | Kandidaterna

Annie Johansson
Smålandsfödda ekonomisk-politiska talespersonen som har åldern mot sig – eller för sig – och som står utanför kretsen kring Maud Olofsson.

Anders W Jonsson
Barnläkaren som blev statssekreterare som blev riksdagsledamot. Populär för att han anses kunna mjuka frågor. Men är man och okänd utanför partiet.

Eskil Erlandsson
Långvägare med hyfsat lyckat statsrådsskap bakom sig. Står på egna ben med tydligt stöd ute i landet och bör betraktas som en kompromissmöjlighet om storbråk utbryter.

Anna-Karin Hatt
Den tidigare statssekreteraren och parti­strategen bakom Maud Olofsson som lyfts till minister. Erfaren, men saknar plattform i riksdagen och kanske också distriktsstöd.

Lex Juholt
Efter Håkan Juholts färd till partiledarposten i s bör ingen kandidat negligeras. EU-parlamentarikern Lena Ek, till exempel, eller statsrådet Andreas Carlgren.

Fakta | Johanssons krets

Lena Ek
EU-parlamentarikern som förlorade partiledarstriden mot Maud Olofsson och som aktivt stöttat Annie Johansson i flera år.

Roger Tiefensee
Riksdagsgruppledaren som inte tagit offentlig ställning men som avstod sin position som ekonomisk-politisk talesperson till förmån för Annie Johansson.

Fredrick Federley
Den kontroversiella riksdagsgrupp­ledare som lyfte upp Annie Johansson i ungdomsförbundet och som drivit på Maud Olofssons avgång.

Sofia Jarl
Partistyrelseledamoten och kommunalrådet i Gagnef som var en viktig spelare i kulisserna när ungdomsförbundet förändrades och tryckte partiet i liberal riktning.

Elisabeth Thand Ringqvist
Tidigare partitjänstemannen som nu är vd på Företagarna och dels utgör viktigt bollplank, dels är en viktig länk mellan partiet och näringslivsvärlden.

Roland Åkesson
Succékommunalrådet i Mönsterås som med 40-procentigt väljarstöd i ryggen beskriver Annie Johanssons ålder som en fördel, inte som en nackdel.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera