Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kommentar

Kulturhumlan som flyger

Upplagan faller, men de litterära ambitionerna hålls högt. Nu får den svenskspråkiga draken ny chef.

De runt 300 000 svenskspråkiga i Finland har flera morgontidningar. Åbo Underrättelser, Västra Nyland, Vasabladet för att nämna några. Men Helsingforstidningen med det avbildade klocktornet i logotypen står i en klass för sig.

Husis, Höblan, eller HBL, som den också kallas, är en av institutionerna som styr indianreservatet Svenskfinland. Den som är chefredaktör där förlänas ofta den finlandssvenska titeln »hövding«. Tyngden märks i debatten efter att Hannu Olkinuora häromveckan meddelat att han lämnar jobbet efter tre år på posten.

Även om redaktörstronen är tung är den en form av katapultstol. Tidningen, en av Nordens äldsta, är något av ett upplagemässigt mission impossible.

– Sanduddseffekten, suckade  Olkinuoras föregångare Max Arhippainen när jag besökte honom för några år sedan. Läsarna ansluter sig i en strid ström till raderna på Sandudd begravningsplats, några kvarter från redaktionen på Mannerheimvägen.

Men som mycket finlandssvenskt är Hufvudstadsbladet en humla som flyger. Den evigt förlustbringande blaskan har hittills hållits under armarna av sin ägare, den stormrika föreningen Konstsamfundet.

Framförallt som plattform för svenskspråkig kultur är HBL omistlig. Den kulturbevakning som bedrivs av kulturredaktionen »på fjärde våningen« under ledning av Philip Teir, driver den finlandssvenska kulturen framför sig. Men även redaktionen som helhet är en vandrande kulturgärning. Knappt stiger en reporter in genom porten i klocktornspalatset, förrän han eller hon stiger ut därifrån med en bokidé.

Det var till exempel på HBL som Henrik Tikkanen började skriva och illustrera (innan han med dunder och brak lämnade tidningen för Helsingin Sanomat). Det var där som han träffade sin hustru Märta, vars författarskap i Sverige sedermera överskuggade sin makes. Märta Tikkanen har en krönika i tidningen än i dag.

Det var på Hufvudstadsbladet som en ung Kjell Westö först började se sitt namn i tryck, innan han gick vidare och blev en av Nordens mest lästa romanförfattare. Även författaren och litteraturprofessorn Merete Mazzarella förekommer i spalterna. Tidningens chefredaktör under några år på 1990-talet, Erik Wahlström, har publicerat flera kritikerhyllade romaner. Litteraturredaktören Pia Ingström kom förra året ut med självbiografiska »Inte utan min mamma«. Och nu snackas det även om att kulturchefen Philip Teir själv håller på med ett romanepos.

Av en annan typ är nyhetsreportern Staffan Bruuns böcker. Hans deckare, ofta med den alkoholiserade reportern Burt Kobbat i huvudrollen, toppar nästan alltid de svenskspråkiga bästsäljarlistorna på Akademiska Bokhandeln.

Oavsett vem som nu får ta över rodret hoppas vi att den personen fortsätter att stödja kulturen. Den kultur som hittills har gjort varje reporter till en presumtiv författare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera