Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Tala är silver. Den 30 maj höll kung Carl XVI Gustaf presskonferens, som dock ledde till fler frågor än vad den gav svar.

Inrikes

Så riskerar kungen att bli politiker

Hovet har höjt insatserna rejält i kriget om sanningen. En strid som kungen inte har råd att förlora.

Den blivande kungen går långsamt uppför trapporna på Wembley Stadium i mellankrigstidens London. Han vill inte vara här, det kommer inte att gå bra, han kommer att börja stamma. Rådgivarna har försökt förbereda honom: kungen måste tugga stenkulor, kungen borde röka.

Ingenting har fungerat.

Han är helt enkelt ingen talare. Ändå måste han tala. Det säger de till honom. Han är ju kung.

Och så öppnar han munnen.

En måndagskväll i maj 2011 sitter en märkbart nervös svensk regent framför TT:s kameror i Stockholm. Han flackar med blicken, han skakar lite, han fastnar i en invecklad utläggning om huruvida tyska ölmadamer på Oktoberfest är att definiera som lättklädda eller inte. Han förnekar att han varit på svartklubb. Några kriminella känner han inte. Han ursäktar sig. Allt börjar att flyta ihop, säger han.

Den svenske kungen har med största sannolikhet sett inledningsscenen ur »King’s Speech«. Enligt uppgift ringde hovet nyligen till en biograf i Kista och frågade om de kunde få en egen kopia så att kungen kunde se filmen.

Men måste en kung tala?

Det måste han nog. Däremot är det inte självklart att han måste svara på frågor. Faktum är att en av monarkyrkets främs­ta jobbförmåner är möjligheten att inte svara på frågor, till och med sådana som har ett tveklöst allmänintresse.

Man kan tycka vad man vill om det, men det är en strategi som fungerat ganska bra för pressade kungligheter.

»Jag står över sådant där«, sade holländske prins Bernhard till reportrarna som ville veta om han tagit emot mutor från en amerikansk stridsplanstillverkare. Det var en framgångsrik strategi. Han friades i en utredning och när erkännandet till sist kom ut var Bernhard redan död – det var en del av överenskommelsen mellan prinsen och landets tidningar.

Och den svenska monarkin överlevde Gustaf V, vars hov bevisligen betalade ut pengar till Kurt Haijby för att undvika att dennes berättelse kom ut i bokform. Än i dag går det inte att bevisa om kungen faktiskt hade haft sexuella förbindelser med Haijby, något som kunde gjort honom till ett tacksamt mål för utpressning i en tid då homosexualitet var ett lagbrott.

Upphöjd tystnad har fungerat i sekler.

Men nu sitter kung Carl XVI Gustaf inför svenska folket och berättar att Folies Bergere i Paris är en »väldigt fin klubb, eller klubb, vad säger man … en show« och ber TT:s reporter för andra gången att definiera »vad man menar med stripp- eller sexklubb«.

Den danska kvällstidningen Extra Bladet sammanfattar intervjun med orden »Stripparkungen avklädd« på sin löpsedel.

– Jag kan inte komma på någon annan monark, inte ens internationellt, som har svarat på den här typen av frågor tidigare, säger historikern Dick Harrison.

Hur hamnade kungen här?

Alla kan historien bakom: I november 2010 publicerades boken »Den motvillige monarken«, sprängfylld med påstådda uppgifter från mestadels anonyma källor om kungens svartklubbsbesök, älskarinnor, strippklubbar och kaffeflickor. De svenska medier som tidigare varit försiktiga med att rapportera rykten om kungahuset valde nu att göra det.

För två veckor sedan fick historien nytt bränsle när en bandupptagning visade att kungens vän Anders Lettström velat köpa en dementi från en av bokens källor – och försökt ta hjälp en känd kriminell.

Men fortfarande vet ingen vad som är sant. Varken vad kungen visste om Lettströms förehavanden, eller om uppgifterna i boken stämmer.

– Ur ett källkritiskt perspektiv går det inte att säga någonting om vilka uppgifter som är riktiga. Nu har det gått över ett halvår sedan »Den motvillige monarken« kom ut, och att man inte hittat grövre ammunition är anmärkningsvärt. Det finns helt enkelt inte några hårda bevis, säger Dick Harrison.

Så om den kungliga jakten sker med lösa skott, varför tar kungahuset ett så drastiskt grepp med TT-intervjun? Anders Sigrell, professor i retorik vid Lunds universitet, tror att hovet kan ha misstolkat sin krishanteringsmanual.

– Det är ju en grundregel i all krishantering att man snabbt ska gå ut med den information som finns. Men då måste man veta om man befinner sig i en kris eller inte. Jag är inte så säker på att det här var en kris.

Möjligen sneglade hovet också mot andra sidan Atlanten, där Vita huset länge vägrade att lämna ut president Barack Obamas födelsebevis. Kritiker hävdade envetet att presidenten inte var född i USA och diskussionen vägrade att lägga sig. Till sist valde Obamaadministrationen att offentliggöra den information som styrkte att han var född på Hawaii – och debatten dog.

Men kungens intervju verkar inte ha tystat några kritiker – snarare tvärtom. Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly kallar nu kungen för landets »störste bidragstagare« och kräver större insyn i hur kungafamiljen sköter sina uppgifter. Socialdemokraterna vill se över kungens immunitet.

– Intervjun gav inget positivt intryck, säger Anders Sigrell. Hans mål måste vara att få oss att känna oss trygga med svaren. Att han tvekar är svårt att förstå, han måste ju ha vetat exakt vilka frågor som skulle komma.

Kanske missade vår svenske kung en av poängerna i »King’s Speech«: vikten av att omge sig med rätt rådgivare och vänner, personer som vet vad de sysslar med, som vet att rökning inte hjälper mot stamning, som vet hur effektiv kunglig tystnad kan vara.

För oavsett vem det var som skickade fram kungen i måndags tog han eller hon en stor risk; svenskarna kan måhända acceptera en kung som gått på strippklubb – men kan Sverige ha en kung som slirar på sanningen?

Det där är något som de flesta politiker vet om – att lögnen nästan alltid är värre än själva handlingen. Historien är full av exempel:

John Profumo, den brittiske krigsministern, avgick inte för att han köpt sex utan för att han ljugit inför parlamentet om det.

Laila Freivalds, den svenska utrikesministern, försvann inte för att hennes departement i strid med tryckfriheten hade stängt ner en privat hemsida utan för att hon förnekat all inblandning i det.

Maria Borelius, den svenska handelsministern, föll inte för att hon betalat städhjälpen svart utan för att hon sa att hon inte haft råd att betala skatten, vilket med familjens inkomster och förmögenhet uppfattades som orimligt.

Efter måndagens intervju har medborgarna inte kommit närmare sanningen. Men kungen har slagit fast sina svar:

Nej, det finns ingenting som skulle kunna försätta honom i en utpressningssituation.

Nej, det finns inga känsliga bilder på honom.

Nej, han har inte varit på Gold Club under OS 1996.

Nej, han har inte varit på Karat Club i Bratislava.

Det är klara besked. Men de naglar fast kungen vid en version av sanningen. Det räcker med ett fotografi för att få den att spricka.

Skulle ett sådant komma fram sitter han i en värre situation än Gustaf V – och önskar nog att han haft bättre rådgivare. Med sin nya, mer aggressiva pr-strategi har de fått honom att bli mer lik en vanlig politiker, och han riskerar att bedömas som en sådan.

Men insatsen har även höjts för bokförfattare, medier, kommentatorer och andra som spunnit historien vidare.

Plötsligt kan sanningen om kungen få konsekvenser.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera