Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Stram syntax. Hög densitet. Korta meningar. Ehnmarks sätt att skriva har bildat skola.

Kultur

Slottsherren

Författaren Anders Ehnmark fyller 80 år. Torbjörn Nilsson möter revideringens och knapphetens mästare.

Han bor i ett slott, om än tillfälligtvis. Han sitter i fåtöljen och läser New York Review of Books, Finnmarken och Foreign Affairs. Hans rum är ovalt.

Om man frågar honom säger han att det är en aristokratisk by han har hamnat i, där alla byggnader förärats tinnar och torn, och så formar han händerna till en trekant för att illustrera taken.

– Det är små lusthus överallt här. Där man ska sitta och förlusta sig.

I fönsterblecket står tre pärmar. Den längst till vänster har påskriften »Indiansommar 18.3.10«. Det är den han håller på med nu. En självbiografi. Han fyller 80 år i veckan och aortan sprack i höstas men Anders Ehnmark – han som har kallats kulturjournalistikens Gudfader – han skriver fortfarande.

Makten och tanken om den måste fortfarande plockas isär och sättas ihop igen, och tvärtom. Från periferin behöver centrum ännu höra sanningar.

Så han sitter i ett slott i Saltsjöbaden och opererar.

Också det en upprepning, ska det visa sig. Givetvis.

Den bästa anekdoten är nog den om den andra journalisten i Rom. Det är 60-tal, Ehnmark är Expressens korrespondent i Rom, säger till kulturavdelningen att han skriver för utrikes och till utrikes att han skriver för kulturen.

Egentligen sitter han på piazzan och läser.

Nattredaktionen löser saken genom att klippa ihop en bildbyline av fyra olika ansikten. Sedan signerar de telegrammen från nyhetsbyrån med den fiktiva korrespondenten Andreo Unosoli. Det fungerar smärtfritt för alla parter.

Till dess Aftonbladet får nys om saken och tar livet av den nya rapportören. »Svensk journalist tragiskt död i lavinolycka«, lyder rubriken.

Historien är belysande på flera sätt. Anders Ehnmark har levt sitt skrivande liv i pressen men har aldrig befunnit sig i centrum, vare sig fysiskt eller i den meningen att han erhållit status som en sol övriga kulturplaneter måste kretsa kring. 27 böcker, men aldrig ansedd som en Lagercrantz eller en Myrdal. Kanske har omnipotensen saknats, eller chefstitlarna. Följden i alla fall att hans betydelse aldrig befästs.

I klipparkiven finns det gott om artiklar av honom, betydligt färre om honom. Det är märkligt eftersom samhället och politiken i så hög grad har präglats av det som Anders Ehnmark har skrivit och i någon mening förutspått.

»Maktens hemligheter« kom 1986 och var på en gång en självkritisk uppgörelse med vänstern – den kan konsten att sätta ihop makten och åstadkomma förändring, men saknar förmågan att plocka isär den så att folk kan leva fria liv – och en intellektuell profetia över östblockets kommande fall.

Om detta var han inte ensam, nej, men ingen annan introducerade renässansfilosofen Niccolò Machiavellis tankar om härskandets konst på kuppen. I korridorerna slängde sig politiska junkies plötsligt med italienarens ord, och gör så än i dag. Sättet att betrakta politik reviderades: Göran Perssons hybris, de unga folkpartisternas dataintrång, Per Schlingmanns retorik, Håkan Juholts avancemang – hur människan söker makten.

Uppföljaren »Slottet«, om upplysningstänkaren Alexis de Tocqueville, kritiserade högern för klena ambitioner – gentlemannaliv endast åt vissa, inte alla – samtidigt som den satte det gamla grälet mellan socialism och liberalism i ett nytt ljus, i vilket all politik sedan utspelades.

»Den hittills bästa sammanfattningen av 90-talets politiska utveckling«, skrev PM Nilsson på Expressens ledarsida 1999 om boken. Som alltså hade publicerats 1990.

Man kan se »Slottet« som en längre tråd än så: budgetsaneringen, rörelserna mot mitten, den nya arbetslinjen, de ökade inkomstskillnaderna, socialdemokratins kris – Sverige som vi känner det efter murens fall.

Av bland annat dessa skäl är det märkligt att Anders Ehnmark aldrig blivit ikon.

Han studsar upp ur fåtöljen när telefonen ringer. Går sedan med långsamma steg och hämtar kaffe. Erbjuder vindruvor.

Han började alltså på Expressen. Hans första fem år var Ivar Harries fem sista. Harrie hade rollen av intellektuellt alibi. Han försvarade tidningens snedsteg med argumentet att redan grekerna gjort samma sak. Internt hindrade han tidningen från att göra bort sig med samma anföring: grekerna skulle inte ha gjort så.

Varje morgon vandrade Harrie runt bland lärjungarna, la ut texten i dagens frågor och slog förstrött av den rykande cigarettens förbrända spets i medarbetarnas mittbenor. Askan ligger kvar i Ehnmarks hår.

– Min pappa höll Expressen och Le Monde. Det var på 40-talet i Mora. Actionlitteratur var det centrala och Hemingway blev min första litterära idol. Efter kriget behövdes en ny stil för att klarlägga sanningen efter en tid av så mycket lögn. Allt skulle revideras.

Det var i kvällspressen det hände, och i den unga litteraturen, i mötet mellan dem.

Han kom att ägna sig åt frågan om förtryck. Skickades efter några år på kultursidan till Rom för att därifrån rycka ut till befrielsekrigen i Afrika. I tio år pågick undersökningen. Han var inte krigsreporter, inte ens – ser man senare – kulturskribent i vanlig mening. Han ägnade sig åt politisk teori. Han hade läst latin på universitetet i Uppsala och kommit fram till att Rom var politikens essens.

– Man gick omkring där och snavade i någon skog i Afrika och då var det uppfriskande att tänka på själva frågeställningen, den som Machiavelli ställde och som handlade om makten och Italiens historia.

Hemma i Sverige hamnade han först i Kirunas gruvstrejk, därefter i fejd med tidningen. Gifte sig med kollegan Annika Hagström och flyttade till torpet i Tax­inge i Sörmland. Skrev tillsammans med PO Enquist av sig förtreten över blaskan och samtiden i tre satiriska pjäser. »Karamellkoket«, romanen som föregick en av pjäserna, står sig som det kanske roligaste och mest träffande någon har författat om tidningsarbete.

Han gick i exil kan man säga, fast han alltid befunnit sig i periferin. Satte sig i skogen och läste och tänkte. Under den uttorkade flodfåran rann dock vattnet– för att använda en av hans favoritbilder – frågorna om befrielsen, friheten och provinsens rättigheter mot den eviga staden.

Resultatet blev ett författarskap med få svenska konkurrenter. Dels i formen – essäer fria från akademisk överlastning, dels i innehållet – en undersökning av federalism, avkrokens och människornas möjligheter där, ett återupptäckande av en bortglömd tankegång.

– Det är den där långa traditionen i italienskt tänkande som jag har fångats av. Livius och Machiavelli och Gramsci. Framför allt. Gramsci är nästan den enda marxist som går att läsa i dag.

Säger han, vänstermannen som hoppades på Kuba och Nordkorea, och tillfrågas genast om det finns ståndpunkter han ångrar.

– Ja, självklart. Alla som var förtryckande.

Och därefter: Var befinner du dig politiskt nu?

– Det tänker jag aldrig på. Det är ett arbete som pågår. Jag lämnade vänsterpartiet i början av 1970-talet. De ifrågasatte inte tillräckligt.

Sköterskan kommer in med mediciner. Han tackar. Påpekar sedan att han slutade snusa för femton år sedan.

I fönstret står också Torgny Lindgrens nya – »Minnen« – och strålar av gult rapssken från omslaget. Han berömmer Lindgrens forskningsprojekt om tystnaden, när orden inte når längre, språklösheten.

Hur beskriver han då sin egen syntax? Han vill inte riktigt svara. Fast allt handlar om stilen.

Läser man artiklarna om honom nära ser man hyllningarna tydligare. Mellan raderna älskar folk hans språk. Det går då att betrakta frågan om erkännande i ett annat ljus. Har han kanske ansetts för självklar? De få som skäller honom för annat än vänsterklavertramp önskar egentligen mer av honom, de vill få in honom till larmet i stan igen. De vill ha mer av hans språk, som de nog betraktar som en egen genre. Vilket man bör.

Kanske är hans stjärna i stigande på just den punkten. En yngre generation har vänt sig till honom – inte Bo Strömstedt eller PO Enquist, de andra farbröderna – för att lära sig. Det skiner igenom i Björn af Kleens text om jordadeln, till exempel, och i Katrine Kielos bok om våldtäkter. Ulrika Kärnborg älskar Ehnmark (det var hon som kallade honom Gudfader). Ulrika Milles likaså. Sedan Björn Wiman blivit kulturchef för Dagens Nyheter nämns Ehnmarks namn där varannan vecka, minst. Det finns en slags kult.

Själv vill han som sagt ogärna tala om saken.

Han skriver med hög densitet. Självreducerande knapphet. Flitig punktering. Som kan avskilja bisats lika gärna som huvudsats.

Rytmen är alldeles egen. Han har ett sätt att plötsligt växla från det hackiga till det mjukt vågiga, där kommatecken ersätter punkterna och karnevalen avtar, fast det egentligen inte är någon skillnad i själva satserna, han väljer bara en annan rytm.

En gång i ett hyllningsuppslag i Expressen, det bör ha varit på 60-årsdagen, tog PO Enquist en text av Ehnmark och gjorde utslag – blankrad – efter varje mening. PO behövde inte formulera sin poäng. Läsaren såg och kände: vi har att göra med en poet som råkar skriva prosa.

En poet som bryr sig mer om dansvänligheten än om alliterationerna, och gärna byter ut bisatsordet »som« mot »vilket« eller ännu hellre »varvid«. Varvid rörelse uppstår i högre grad.

Per Wästberg har liknat honom vid en runristare. Det är nog det rimliga.

– Det är en fråga om grundhållning, säger han.

– Att inte försöka övertala utan försöka förklara, pröva. Det finns en annan hållning som är väldigt vanlig i dag, den är att underhålla. Säga något uppseendeväckande. Man märker genast om någon jävel är ute efter att underhålla och inte har något att säga. Jag tappar intresset med detsamma. Det måste vara en vilja att förstå. Vad är det här för något?

Han andas.

– Meningarna kan kröka sig och virvla hur som helst bara det klarnar. Machiavellis stil, som varit viktig för mig, är oerhört brant, siktar på det väsentliga. En klarhetslängtan som leder till viss gåtfullhet.

Människan bör så att säga böja sig ner och plocka upp stenen från grusvägen och hålla upp den mot solen och intala sig att detta inte alls är någon sten. Det är något annat. Vad? Och därefter undersöka saken till dess klarhet åter råder. Det är stilen.

I produktionen finner man faktiskt en rad olika uttryck, inte alls bara det där korthuggna. »Rapport från det röda Emilien«, till exempel, en tidig reportagebok från den italienska provins där kommunistpartiet bildades har en märklig struktur. Merparten av boken är en av långa meningar vindlade färd upp i bergen och i partisanernas snåriga historia. Först mot slutet, när han radar upp porträtt av socialister, öppnar slätten upp sig. Då kommer de korta och klara meningarna in. Samma för övrigt i »Tusen fasta viljor«, som han skrev med Annika, eller »Protagoras sats«, satirerna med PO. Han tycks lyhörd inför parhästarna.

Det finns grepp som återkommer. Hans sätt att efter främmande ord påpeka uttalet i en parentes. De drastiska bilderna: »nysågad al luktar som Afrika«. Noteringarna om vädret. Vanan att placera invändningen i en egen mening i stället för i en inskjuten sats. Upprepningarna – fulländade, förföriska och förrädiska. Hans fascination för etymologi, att med skalpell plocka isär orden och deras historia för att blottlägga en ny, eller mer precis, betydelse.

– Det är, säger han slutligen, ett pågående samtal. Med invändningar och påståenden. Så tycker jag att man arbetar som skribent, ett samtal i sitt eget huvud, att man vänjer sig vid att formulera invändningar omedelbart. Det är den upptäcksresandens stilistik. Om jag märker att jag skriver för att göra intryck blir jag jävligt förbannad på mig själv. Förräderi, tycker jag.

I grunden, låter han förstå, handlar det om undersökning och eftertanke. De är de ord han tycker är viktigast. Utforskandet skapar språket.

– Om man kommer på något bra får det gärna en litterär rytm.

På det sättet hänger estetiken ihop med etiken. Man blandar en syrlig iakttagelse med något sött och så får det mogna i huvudet. Läsningen kan ta decennier.

I helgen har han varit hemma i Tax­inge tillsammans med Annika och plockat nysprungna granskott och lagt dem i glasburkar med socker att under kemisk förening så småningom förvandlas till sirap. Den klaraste taigasirap.

Han är klädd i grönt och grått, liknar en jägare. Uppvisar sin jacka av isländsk ull, sydd i Italien. Mycket nöjd. Han har kraftiga raggsockor instuckna i sandalerna. Nord och syd.

Även i frågan om skogen har tiden gett honom rätt.

Nuförtiden läser journalisterna vid Nytorget i Stockholm Henry David Thoreau och köper käk från Saltå kvarn och längtar ut. Till arbete, rävjakt och essäskrivande.

Hos Ehnmark finns djupstudien i frågan, också i den politiska meningen. Kolonierna i Afrika, regionerna i Italien, ljuset i Kiruna, avkrokarna som filosoferna satt och skrev i. Allt berör friheten, att makten ska befinna sig långt ner. Federalismen och republikanismen.

Han har skrivit vackert om det där i sin ljusaste bok »Frihetens rike«. Om New England och om sin mamma:

Min mamma ansåg att de riktiga människorna bodde i skogen. Det gällde allmänt, men i synnerhet i Dalarna och framför allt i finnmarkerna nordväst om Ludvika då man kommer Björbovägen och vid Salån tar av mot Lövsjön, där ungefär, och sen åker upp för berget från Håvån, in i skogen som sedan länge är djup, och upp på bergets topp, där Bastuberg ligger, några röda hus och lador i en glänta i skogen: där bor de riktiga människorna.

– Min pappa, säger han, var läkare. Han satt i en vit rock under ett träd i en park och rökte och åt Läkerol. Då och då gick han in och opererade. Enkla saker som att operera blindtarmen, det ansåg han att man kunde göra på sig själv. Det var bara att skära opp. Min mamma satt inne och drömde om Bastuberg.

Vi befinner oss på Saltsjöbadens sjukhus. Det är prytt av tinnar och torn och ser ut som Tocquevilles slott, fast vitt. Han sitter här i en aristokratisk by och funderar på indianerna, som om hösten när sista värmeböljan slog till fick bråttom att skörda. Han är åttio år. Han vet att man ser gamla saker i ett nytt ljus när indiansommaren slår till. Pärmen är fylld till en fjärdedel. Det är högt i tak. Jag tänker att han är Ivar Harrie.

– Jag skulle bli läkare, självklart, självklart. Men så upptäckte jag att det var roligare att skriva. Jag var helt inställd på att operera och övergick till att undersöka och förklara. Det finns ett visst släktskap. Om man opererar utan att veta så blir det inte så roligt, man måste veta först för att operera sedan. Operera, det vill säga handla.

Fakta | Elva böcker

»Rapport från det röda Emilien« (1969)
Den första av många undersökningar av det latinska arvet och den italienska statsbildningens prövningar mellan extremhöger och yttervänster.

»Tusen fasta viljor« (1974)
Till det yttre handlar den om Norrskensflamman, på vilken Anders Ehnmark och Annika Hagström arbetade en tid. Egentligen berättar den om Norrbotten.

»Karamellkoket« (1976)
När den efterlyste mördaren kommer upp på redaktionen och erkänner brott ställer journalisterna inga frågor – de börjar sätta rubriker. Vansinnigt kul satir.

»Arvskifte« (1983)
Den första självbiografiska boken. Handlar dock mer om vänstern i allmänhet. Innehåller en underbar text om en motion som föreslog förbud mot intriger i föreningen Folket i Bild.

»Maktens hemligheter« (1986)
Genombrottet och starten på en filosofisk folkbildningsresa. Omtolkar och introducerar Niccolò Machiavelli. Orsakade en riksdagsdebatt mellan Ingvar Carlsson och Carl Bildt.

»Slottet« (1990)
Socialliberalismens balansgång på slak lina undersöks här genom ögonen på en aristrokratisk och demokratisk 1800-talsfilosof som försökte leva med följderna av franska revolutionen.

»Resan till Kilimanjaro« (1993)
Eftertanke kring de tidiga expeditionerna i befrielsekrigens Afrika. Tredje delen i trilogin om makten och friheten.

»Minnets hemlighet« (1999)
Om Erik Gustaf Geijer, författaren och filosofen, efter avfallet från konservatism till liberalism. Och om den svenska republikanska rörelsen i Värmland.

»Frihetens rike« (2001)
Den andra självbiografin. Kretsar kring frågan om det roliga och är lyckligare att läsa än den första. En bra introduktion.

»Krigsvinter« (2002)
Rådjursspår i snön och så småningom vårkanta­reller. Anders Ehnmark i den kortform Expressens läsare är vana vid. ­Mellan skogspromenaderna avhandlas Irakkriget.

»En stad i ljus« (2005)
Från republikens Rom före Caesar till vänsterradikalen Antonio Gramscis fängelsecell under fascismen. Anders Ehnmark läser om och finner nytt ljus.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera