Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kommentar

Två sidor av Slas

Niklas Rådströms bok om Stig Claesson beskrivs som ett vänporträtt. Sonens som ett karaktärsmord. Varför?

Niklas Rådström hyllas för sitt porträtt av författaren, konstnären och tillika nära vännen Stig Claesson, i folkmun kallad Slas. På omslaget: ett svartvitt fotografi av Slas ungefär så som vi är vana att se honom. Uppslukad av skissblocket, kalufsen gömd bakom en keps. Innanmätet: en berättelse om en djupgående vuxenvänskap med Stig Claesson som den 25 år yngre Niklas Rådström tog över från fadern, författaren Pär Rådström, och gjorde till sin.

Efter Slas död 2008 refererade man till honom som till en karikatyr. En skön snubbe som gillade bärs, var bilden folk gav. Han reducerades till en seriefigur, »ett slags kulturlivets Tuffa Viktor«. Det tyckte i alla fall Niklas Rådström, han blev förbannad. I boken »Stig« vill han visa Stig så som han upplevde honom; komplicerad, mångbottnad, kärleksfull, trofast.

Att Slas söp i perioder är allmänt känt. Rådström är noga med att påpeka att han bara umgicks med honom när han var nykter. Kontakten var som mest intensiv på åttiotalet och nittiotalet. I början blev det lunch och bastubad varje dag på hotell Reisen. De reste ihop, boxades, samtalade, sa att de älskade varandra på telefon.

Rådströms bok förtjänar att hyllas, den är mycket bra.

Men någon hyllning till Stig Claesson är det inte. Hyllningar är outhärdliga att läsa. Kärleksbetygelser och hyllningar är inte samma sak. Detta förstod också Nils Claesson, Slas son, vars bok »Blåbärsmaskinen« kom 2009. I den skriver han om sin av folket så älskade pappa. Han målar upp bilden av en dominant, manipulativ, ofta dyngrak och stundtals elak person som slukade sin omgivning i ena änden, malde ner den, för att sedan spotta ut saker i andra änden. En konstnärlig process, likt en blåbärsmaskin.

Karaktärsmord blev utslaget. För detta fick han försvara sig i tv-sofforna. Minns det indignerade tonfallet. Hur kunde man skriva så om sin egen far? För den som orkade lyssna var det så uppenbart att han höll av sin pappa. Därför ville han inte att bilden av honom skulle vara halv. Litteraturkritikerna tyckte att Nils Claesson var för bitter. Jag blev upprörd då, i ljuset av Niklas Rådströms bok blir jag mest förundrad. Ser inte folk att Niklas Rådström och Nils Claesson skriver på samma bok? Inte med samma finess, nej. Inte ens med samma fokus – Rådström vill komma åt Stig Claessons flit, nyfikenheten, blodet som aldrig koagulerade. Nils Claesson skildrar det pris han fått betala; ett hukande inför den stora konstnären. Kungen. Men målet är detsamma: att ta sig bakom schablonen Slas och frigöra Stig. Nils visar hur det känns när missbruk äter upp en familj inifrån. Rådström sätter ord på det: »Missbruket var för honom (…) ett slags adelskap, en den känsliga människans krigsblessyr och det pris som var och en som ville leva ett fullödigt liv var tvungen att betala.«

Stig Claesson snackade bara skit om folk han brydde sig om, resten var inte värda att ödsla tid på. Det vet Niklas Rådström, och det vet Nils Claes­son.

Niklas Rådströms »Stig« ges ut på Albert Bonniers Förlag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera