Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

När mobbarna vinner

Jag börjar bli tystare. Fogligare. Försiktigare. Jag orkar inte något annat. Jag är så fruktansvärt, in i märgen trött. Någon måste säga det rakt ut, men kommentarsfälten på internet håller på att bli en mycket effektiv munkavle på allt fler viktiga röster. Vi måste prata om det eftersom störtfloden av avsky, förakt, hån och mobbning är något vi faktiskt redan börjat vänja oss vid.

Först och främst vill jag poängtera att jag älskar internet. Jag älskar möjligheterna. Jag faller ihop i bön när jag ser diktaturernas skörhet inför nätet. Jag är därtill kraftigt surfberoende sedan många år.

Men. Det finns ett men. Nej, förlåt, nu skrev jag fel.

Det finns män.

Män som hatar kvinnor. Som hatar kvinnor som tar sig ton, som är smartare än dem, som höjer sina röster. Män som inte står ut med att kvinnor har åsikter som går emot deras. Som verkar ägna en allt större del av sina dagar och nätter åt att ösa skit och dynga över personer de inte känner – personer de aldrig kommer få möjligheten att känna – via anonyma, fega inlägg.

Det krävs ingenting. Jo, en dator. Och förmågan att något så när sätta ihop ord och meningar, men det är inte helt avgörande.

I övrigt räcker det med hat, hat och hat.

Det är förstås inte bara kvinnor som skräms till tystnad av hånfulla inlägg. Det är förstås inte heller bara män som skriver vidriga, elaka, ryggradslösa meningar som verkar rinna ur vissa som urin. Snabbt formulerade, knappt genomtänkta, i vredesmod nedskrivna ord som stinker värre än avföring och som år efter år ligger där ute i cyberrymden.

Jag har aldrig öga mot öga mött någon av alla dem som skrivit riktigt elaka saker – det är ju just det som är en del av problemet – men jag skulle ändå bara så här lite urskiljningslöst vilja ställa frågan: hur tänker ni?

Varför hatar ni så? Vad är det som gör att andras åsikter måste bemötas med ord som idiot, hora, imbecilla jävla missfoster, feministfitta eller svartskalleluder?

Ja, jag vet att det finns en enkel, sociologisk förklaring om att det går bra mycket snabbare och krävs mindre att bara skriva rövknullare, än att förolämpa sina motståndare med en finess som Catullus, eller genom att vara påläst och laddad med motargument.

Men jag tror också det är internet. Med risk för att låta just som någon censurivrande diktator, så är möjligheten att alltid kunna säga vad som helst, när som helst om vem som helst – utan någon som helst eftertanke – ett gigantiskt, demokratiskt problem.

Jag minns mina journaliststudier för snart tjugo år sedan då vi pratade mycket om redaktörsrollen och riskerna med att allt »gick så snabbt«. För varje utgivningsbeslut behövs det helt enkelt flera hjärnor. Olika personer som har möjligheten att korrekturläsa, säga stopp, dra i nödbromsen eller helt enkelt bara tona ner en elak, insinuant eller osann formulering. Bloggosfären, chattrådarna och inte minst kommentarsfälten är nästan helt befriade från denna eftertanke.

Visst finns det ord som plockas bort för att de är för stötande, men det massiva hatet som möter många debattörer, krönikörer och skribenter – oftast kvinnliga – är slående. Just så: slående. Det klubbar en till marken. Vissa reser sig om och om igen, skakar av sig, ger svar på tal och blir till och med taggade. Jag tillhör, oftast, dem.

Men alla de som tystats? Som försvunnit för att de helt enkelt inte orkar? Som inte tycker att det är värt det?

Det är ju nästan det värsta. Att de där fega mobbarna så många gånger vinner. Utan att ens fatta vad de har ställt till med.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera