Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Trätobröder. Statsminister Fredrik Reinfeldt har byggt de nya moderaterna genom att reta gallfeber på Urban Bäckström och hans Svenskt Näringsliv. Här i behärskat möte vid arbetsgivarnas årsstämma 2008.

Inrikes

Schismen

I hundra år gick Svenskt Näringsliv och moderaterna arm i arm. Sedan ändrades allt. Anders Billing berättar historien om borgar­bråket i Almedalen och hur Fredrik Reinfeldt vann två val på att göra arbetsgivarna till skurkar.

Aulan i Visby bibliotek, tisdagen den 6 juli 2010.  På scenen står en man i kavaj med svart t-tröja under. Värmen ligger tung över Almedalen det här året och Anders Borg måste hänga av sig kavajen redan en dryg kvart in i SNS ekonomiska seminarium. I bara ärmar väller finansministerns muskulösa överkropp ut ur bomullströjan. Med hästsvansen och ringen i örat ser han ut som en dörrvakt, redo att trycka till någon som kan komma på idén att mopsa sig. Och det gör någon.

En blond man begär ordet. Med späd röst ställer han en lång, på ytan invecklad fråga, som egentligen inte är särskilt komplicerad och går att sammanfatta på ett enkelt sätt: Om den svenska ekonomin nu går så bra, varför inte genomföra några större tillväxtreformer? Med vilket den spenslige mannen menar uppluckring av arbetsrätten och skattesänkningar.

Mannen är Stefan Fölster, chefekonom på Svenskt Näringsliv, och den första svarssmockan kommer omedelbart.

– Stefan är ett bra exempel på ett riktigt särintresse. Det är aldrig nog och aldrig tillräckligt. Vi har starkast tillväxt i alla industriländerna. I Europa är det bara Polen som är i närheten av oss. Då säger Stefan att vi gör för lite.

Strax därpå, en ny vänsterkrok.

– I Stefans perspektiv är det i balansen på arbetsmarknaden som skon klämmer. Företagarna ska få mer makt och de anställda mindre makt. Man får ha en sådan ideologisk uppfattning. Det är helt okej att Stefan har den, och att Svenskt Näringsliv har den. Jag har inte den. Jag tycker inte att det finns forskningsstöd och belägg för att det skulle vara en rimlig beskrivning.

Fölster sjunker djupt in i sin uppknäppta kostymskjorta. Finansministern levererar en avslutande uppercut.

– Vi har olika syn, det är delvis en ideologisk motsättning. Men det är också Stefans jobb att säga att det alltid ska vara mer, och jag köper att det är hans jobb.

Säger Anders Borg och fnissar nervöst.

I »Ekots« lördagsintervju ett drygt år tidigare har han sagt att Svenskt Näringsliv uppträder som ett särintresse »för mycket rika personer«, vilket fått dåvarande ordföranden Signhild Arnegård Hansen att kalla Borg för »okunnig« och »populistisk«. Den här Almedalsveckan förkunnar Fredrik Reinfeldt på DN Debatt att moderaterna ska bli »allmänintressets« parti. I talet i dalen utanför biblioteket driver han in budskapet. Vilka som står i skottlinjen sägs aldrig rakt ut. Inte av statsministern. Men av finansministern.

Svenskt Näringsliv – ett riktigt särintresse.

Näringslivets hus, Svenskt Näringslivs huvudkontor, elva månader senare.

I ett chefsrum, vid ett avlångt konferensbord, sitter Lars-Göran Johansson. Sedan hösten 2010 är han vice vd i Svenskt Näringsliv och högsta ansvarig för kommunikation och opinionsbildning.

Organisationen som decenniejubilerar i år är Sveriges enskilt största opinionsbildare med ett kapital på nära 10 miljarder kronor. Varje år lägger arbetsgivarna flera hundra miljoner på lobbying och marknadsföring. Det är ett slagskepp inom pr och lobbying som Johansson leder.

Intill honom sitter hans senaste stjärnrekrytering, moderaternas förre kommunikationschef Pär Henriksson.

De har en plan.

Vid upprepade tillfällen de senaste åren har Almedalen varit en scen för en stadigt stegrande konflikt mellan arbetsgivarna och regeringen. En arena för en borgerlig splittring som har blivit allt-mer besvärande och offentlig.

Duon vid konferensbordet vill ändra på det, även om de inte säger det rakt ut. Men Svenskt Näringslivs program för årets Almedalsvecka talar sitt tydliga språk.

I fjol hade seminarierna rubriker som »Självmål i sysselsättningspolitiken«, »En ekonomisk politik för nästa mandatperiod« och »Miljörätt – hur kunde det bli så fel«. Hårda, klassiska käpphästar för arbetsgivarna. Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström och Stefan Fölster svingar mot regeringen.

I år är tonläget det rakt motsatta. Inga skattefrågor. Ingen arbetsrätt. Ingen udd mot regeringen.

Urban Bäckström leder ett seminarium om globalisering. Stefan Fölster ett om ungdomars karriärer.

Hur gick det här till? Vad har egentligen hänt med Svenskt Näringsliv? Och hur var det med den där konflikten?

Partiet och arbetsgivarorganisationen. Två skott från samma träd, planterade av samma man, med något års mellanrum i början av 1900-talet.

Våren 1902 strejkade den nybildade Landsorganisationen för en rösträttsreform. Under cylinderhattarna formades tanken: Det behövdes en samlande kraft även hos arbetsgivarna. På hösten samma år mötte ett gäng upp i Spegelsalen på Grand Hôtel i Stockholm och grundade Svenska Arbetsgivareorganisationen, SAF.

En av männen under kristallkronorna var Gustaf Fredrik »Dick« Östberg, konservativ riksdagsman i andra kammaren från Stockholm. Den pincenéprydde Östberg blev inte SAF:s första ordförande. Men som långvarig nummer två på posten kanske den viktigaste. Under hans regim göts fundamentet för organisationen.

Även partiet föddes i en motreaktion, också denna med »Dick« Östbergs namnteckning på handlingarna. Det Socialdemokratiska arbetarpartiet hade grundats år 1889. En oktoberkväll gick Östberg och några likasinnade riksdagsmän till en krog vid Brunkebergstorg i centrala Stockholm för att bilda allmänna Valmansförbundet.

När moderaterna firade 100 år för några år sedan höll Fredrik Reinfeldt tal och frammanade födelseögonblicket:

– Tänk er att få ha suttit med i bakgrunden och lyssnat när de träffades på restaurang Runan den 17 oktober 1904.

Om Reinfeldt, teleporterad ett sekel tillbaka i tiden, hade spetsat öronen i cigarrökens dimmor skulle han ha fått veta vilka de två gemensamma ben som partiet och arbetsgivarorganisationen skulle komma att stå på under det kommande seklet. Allmänborgerliga plånbokskrav å ena sidan, ren beställningspolitik från arbetsgivarna å den andra. I Allmänna valmansförbundets första partiprogram står till exempel att partiet ska rikta »krav på att det direkta skatteväsendet ordnades så att trygghet och rättvisa skapades för den enskilda«. Men även att det ska kräva lagar »för bevarande av arbetsavtalets okränkbarhet och skyddandet av den enskildes rätt att fritt få arbeta«.

Till skillnad från LO, som alltid haft en formell relation till socialdemokraterna, blev SAF:s officiella inställning att aldrig stödja något enskilt parti. Inofficiellt förblev dock banden starka till moderaterna, som Allmänna valmansförbundet senare bytte namn till.

Saltsjöbadsavtalet 1938 kom att eliminera en hel del av arbetsgivarnas mer politiska profil. SAF:s kanoner stod i magasinen och dammade i nära tre decennier. Leif Cassel, riksdagsledamot för högern, från 1950 till 1970, sammanfattade direktörernas tamhet under Erlanderåren i sina memoarer:

»Det finns få saker som på mig gjort ett så rörande naivt intryck som den svenska storfinansens sätt att umgås med politiken. I nästan alla lägen försöker man stå så väl till boks som möjligt med den sittande regeringen, bara därför att den sitter där den sitter. Maktpositionen som sådan imponerar till den grad att storfinansens företrädare bockar sig som välkammade skolpiltar.«

Vapenvilan varade till slutet av 1960-talet. Väckt av vänstervindarna inledde SAF då ett nytt arbete för att bli en tongivande kraft politiskt. Initiativtagare var chefen för den nyinrättade Avdelningen för samhällskontakt, Sture Eskilsson.

Den finlemmade Eskilsson kom som 27-åring till SAF-borgen på Blasieholmen. Han hade läst ekonomi och statsvetenskap i Uppsala och umgåtts med intellektuella som Tage Danielsson, Hatte Furuhagen och Anders Ehnmark. Han kände bättre än någon av farbröderna på SAF vindarna som svepte genom studentkorridorer och verkstadsgolv.

I sin analys fick han också hjälp av en ny höger.

»Antagligen var det hösten 1967 som tre unga, bekymrade män klev in på mitt kontor på SAF. Det var Carl Bildt, Per-Magnus ›Peje‹ Emilsson och Anders Wijkman. De var, hade varit eller skulle bli ordförande i FMSF [Fria moderata studentförbundet]. Deras bekymmer var näringslivets nonchalans inför dagens debatt bland unga människor«, skriver Sture Eskilsson i sina memoarer 2005.

År 1971 författade Sture Eskilsson ett pm. Budskapet var att organisationen, vid sidan av sin roll som part på arbetsmarknaden, borde bli en aktiv opinionsbildare för marknadsliberalism och företagande. Skriften blev rikskänd när vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront satte den på sin förstasida. Rubriken löd: »SAF:s hemliga PM – Hur arbetsköparna vill styra våra åsikter«.

SAF:s metamorfos till opinionsbildare märktes i en lång rad av seminarier, debattartiklar och publikationer. Plattform var dels SAF självt, dels ett antal sidoorganisationer. Viktigast var tankesmedjan Timbro, där en ny generation moderater fick värme och näring att växa. Bildt och Emilsson är nämnda. I samma opinionsåker grodde profiler som Mats Svegfors, Per Unckel, Gunnar Hökmark och Ulf Adelsohn.

Det folkliga genombrottet för SAF kom 1983 med demonstrationen den 4 oktober mot löntagarfonderna. Här drev arbetsgivarna de i fondfrågan pacificerade borgerliga partierna framför sig. En borgerlig allmänhet vaknade ur sin dvala och slöt upp i kampen. I sin slutgiltiga form blev fonderna en halvmesyr, vilket gav ansenlig politiskt råg i arbetsgivarnas ryggar.

Under millenniets sista två decennier gick SAF och moderaterna mer eller mindre i takt, som en produkt av personkopplingarna och intressegemenskapen. SAF:s ordförande under åren 1989 till 1996, Ulf Laurin, var till exempel engagerad moderatpolitiker och satt ett tag i partiets styrelse. Den Carl Bildt-ledda regering som tog makten 1991 hade både i personer och åsikter en tydlig SAF-profil men fick till följd av krisen aldrig riktigt möjlighet att genomföra något systemskifte. De stora ideologiskiftena kom i stället av nödtvång, oaktat färg på regering. Som skattereformen i början av 1990-talet och saneringen av den offentliga sektorn senare.

Sverige blev också ett annat, långt mer företagsvänligt och liberalt – inte så lite på grund av arbetsgivarnas trägna lobbyism. Lägg därtill EU-medlemskapet. Segern i folkomröstningen 1994 berodde till stor del på framgångsrikt kampanjande från arbetsgivarorganisationen. När svensk ekonomi repade sig i slutet av 1990-talet stod det klart att SAF hade vunnit, om än inte i parlamentet så i den offentliga debatten och i verkliga livet.

Behovet av en tydlig motpart är centralt i all opinionsbildning. Nu var företagarnas röda demon bortjagad. Inte konstigt att SAF som politisk aktör inför millennieskiftet gick in i en ny dvala. En passivitet som skulle leda till en nyordning för den svenska borgerligheten. Både i partiet och i arbetsgivarorganisationen.

Två organisationer i kris, nästan samtidigt, ganska precis ett sekel efter födelsen. Om man ska förstå den process som leder fram till det som hände mellan Borg och Fölster i Almedalen i fjol måste man börja här. I de första åren efter millennieskiftet.

Även denna gång var arbetsgivarorganisationen först ute. Det var i mars 2001 och beskrevs som en sammanslagning. Men i realiteten handlade det om ett övertagande. SAF slukade storföretagens organisation Industriförbundet och bytte namn till Svenskt Näringsliv.

Den första tiden efter fusionen blev dock mödosam. Sammanslagningen krävde resurser och tid från ledningen. Parallellt pågick en diskussion om den nya organisationens inriktning. Vänsterdemonen var borta och rollen som direkt part i löneförhandlingarna var historia. Vad skulle man göra nu?

Det dröjde ända till 2003 innan Svenskt Näringsliv på allvar försökte besvara på den frågan. Då tog Ebba Lindsö tog över som vd. Hon hamnade dock i trubbel omgående. Nejet i EMU-omröstningen hösten 2003, just före hennes tillträde, var ett hårt slag för organisationen, som lagt stora pengar och resurser på kampanjen. Att Lindsö själv andats kritik mot EMU (en skepsis som för övrigt delades av Sture Eskilsson) gjorde inte hennes inträde lättare.

Lindsös strategi blev svårsmält för en del. I praktiken drev Svenskt Näringsliv samma agenda som tidigare – sänkta skatter och avreglerad arbetsrätt, men Lindsö ville också klippa de politiska banden och slopa den tidigare konfrontativa strategin.

»Vi var tvungna att lägga om kursen. Sluta med högerslängar. Sluta med att ha en ›von oben‹-attityd«, skriver hon i sina memoarer »Livet, makten och konsten att våga vara sig själv«. Svenskt Näringsliv deltog i de så kallade tillväxtsamtalen med Göran Persson och hans regering. En kanske inte helt lyckad strategi. Dåvarande ordföranden Signhild Arnegård Hansen analyserade misslyckandet i sin bok »Våga«.

»I efterhand har jag insett att vi var alltför blåögda. Vi lät oss bli indragna i ett slags charad, ett politiskt spel arrangerat av Persson där syftet inte var att lyssna utan vinna tid och desarmera näringslivets offentliga kritik mot de förslag som regeringen förhandlade fram med samarbetsparterna. Jag var för politiskt oerfaren för att märka att vi blev utnyttjade.«

Svenskt Näringsliv tog alltså under 2003 och 2004 flera steg bort från moderaterna. Det innebar inte att arbetsgivarorganisationen övergav sina kärnideal, men ledordet skulle nu vara pragmatism.

Samtidigt hände saker i moderaterna. Ebba Lindsö beskriver intrycken hos arbetsgivarna i sina memoarer:

»Fredrik Reinfeldt hade tagit över moderaterna, han kom med överraskande utspel. Han arbetade nära Anders Borg, en kille som mina kollegor på [finansfirman] Transferator hade anställt som analytiker. De hade försökt att presentera oss för varandra vid några tillfällen, men jag hade aldrig haft tid. Nu hade Fredrik och Anders slagit in på en helt ny resa för moderaterna. Det kom än det ena än det andra utspelet från dem som inte riktigt stämde överens med vad de tidigare hade stått för. Det började bli lite oro i lägret. Vart var de på väg?«

Det finns en viktig poäng i historien om hur Fredrik Reinfeldt, gruppledare i riksdagen, manövrerade ut partiledaren Bo Lundgren. Till sin hjälp hade Reinfeldt partisekreterare Sven-Otto Littorin och kanslichefen Anders Borg, båda rekryterade av Lundgren.

Det var dåvarande riksbankschefen Urban Bäckström som först rekommenderat Borg till Bo Lundgren. Bäckström hade varit moderat statssekreterare under Bo Lundgren i Bildt-regeringen. Som riksbankschef hade han anställt den unge Borg som en av sina ekonomer.

Fredrik Reinfeldt berättar i Mats Wiklunds intervjubok »En av oss?«.

– Urban Bäckström /…/ säger att nu måste du få in någon som får ordning på ekonomin. Ni har blivit underkända. Så Anders flyttas in som kanslichef och Bosse tänker väl att nu har jag byggt mitt team för framtiden. Men problemet för honom är ju att jag pratar med Sven Otto och Anders och vi gör samma analys.

Det var en yngre generation som tog över partikansliet på Schönfeldts gränd i Gamla stan. Visserligen inga totala outsiders. På 1990-talet hade Littorin ett tag jobbat på SAF (uthyrd från pr-byrån Kreab). Men i deras meritförteckningar syntes sällan Timbro eller någon av de andra aktörerna i den så kallade »sfären« kring arbetsgivarorganisationen.

Anders Borg hade också med sig en egen analys om vad som var fel med Sverige. Idéerna hade han prövat på den tidigare moderatledningen, men då fallit på hälleberget. I slutet av 1990-talet hade Gunnar Hökmark postat partiets ekonomiska riksdagsmotion till Borg som då jobbade på SE-banken och bett om feedback. Anders Borg räknade på förslagen. Som Anita Kratz skriver i boken »Ensamvargen«:

»Han kom fram till att politiken i stora delar var ogenomförbar och att det fanns stora hål i budgeten. Han skrev också att förslagen på skattesänkningar inte motiverade folk att arbeta mer. Framförallt tyckte Anders Borg inte om de dramatiska ord som moderaterna använde om arbetsrätten. Han tyckte att reglerna på arbetsmarknaden fungerade bra. /…/ Synpunkterna mailade han till Gunnar Hökmark som inte gillade vad han fick läsa och lade Borgs uträkningar i skrivbordslådan.«

De nya moderaterna lanserades i ett antal steg under 2004, i något som lät som en direkt markering mot arbetsgivarna. Slut med skattesänkningar för företagare. Inga ändringar i Las.

Liksom många andra förstod inte arbetsgivarna till en början omfattningen av moderaternas ompositionering. Sture Eskilsson nämner Reinfeldts namn en enda gång i sin bok om SAF:s och Timbros historia, från 2005.

»Den nye moderatledaren, Fredrik Reinfeldt, har prövat en annan taktik. Tanken synes vara att flytta politiken så nära socialdemokraterna att måltavlan försvinner ur sikte. /…/ Kvar blir strider om marginella skillnader i fråga om skatter och bidrag. Taktiken verkar inte ha lyckats.«

Om arbetsgivarna klagade på den nya inriktningen blev partiledningen bara glad. Vid något tillfälle firades, enligt uppgift, med tårta på kansliet. Kritik från höger var en del av själva strategin i de nya moderaterna. Svenskt Näringslivs turbulenta år var på det hela taget en gudagåva för partiet. Och på sitt sätt också en förutsättning för att det kunde byta riktning så i grunden. Lindsös ointresse för moderaterna – hon sitter numera i kristdemokraternas partistyrelse – och förhandlingarna med s-regeringen gav partitopparna handlingsfrihet.

Till skillnad från Sture Eskilssons spådom i memoarerna var det Svenskt Näringsliv, inte partiet, som förlorade mest på moderaternas förflyttning. Ebbba Lindsö beskriver i sin bok förvirringen som uppstod bland medlemmarna.

»Många tappade sin politiska hemvist. De gamla bastionerna hade inga riktiga försvarare. Och värst var att de inte ens kunde lita på Svenskt Näringsliv. Den gamla arbetsgivareföreningen SAF hade alltid varit en trygg garant för ett försvar av högerflanken på den partipolitiska skalan. Nu fanns ingen där. Det blev en tomhet som födde aggression.«

En aggression som Ebba Lindsö själv delvis blev offer för. I februari 2005 fick hon sparken från organisationen.

Hon ersattes av en riktig moderat. Och inte vem som helst. Urban Bäckström, han som två år tidigare talat så väl om Anders Borg.

Janerik Larsson tackar nej till både kaffe och bulle. Han sitter i Fokus konferensrum en varm måndag i slutet av maj i år. Några dagar tidigare har han varit på Svenskt Näringslivs årsstämma i Göteborg och fått 50 000 kronor för »framstående insatser i den svenska samhällsdebatten i Curt Nicolins anda«.

Om man ska förstå den svenska arbetsgivarorganisationens förhållande till politiken är det Janerik Larsson man ska tala med. Som Sture Eskilssons adept och efterträdare har Larsson i praktiken varit SAF:s politiska röst. En stämma som dock sällan har hörts i offentligheten, men vars osynliga hand legat bakom floder av böcker, rapporter och artiklar.

Det var inte konstigt att det var till Janerik Larsson som Urban Bäckström vände sig 2005, när han ville göra en återställare på Svenskt Näringsliv. Lindsös folk kastades ut. Med en stabil moderat vid rodret och SAF:s lobbyistlegendar intill på kommandobryggan skulle kanonerna åter rullas ut på Svenskt Näringslivs däck.

– Min strategi har alltid varit att teckna problem, säger Janerik Larsson på sin sävliga helsingborgska.

Till skillnad från sin föregångare, som var moderat, har Larsson alltid varit folkpartist. Som sådan har han varit mån om att bearbeta alla partier. Främst borgerliga, men också socialdemokrater. Som ska övertygas om vad som är det stora problemet i samhället.

– Jag brukar alltid säga till alla kunniga experter på Svenskt Näringsliv, att om ni inte lyckas övertyga folk om att det finns problem kommer ingen att vara intresserade av era lösningar, oavsett hur briljanta de är. Att direkt köra ut lösningar är en kommunikativt alltför komplicerad strategi, det leder lätt till att debatten fokuseras på någon detalj i lösningen.

Sommaren 2005 fanns ett färdigt problem att sätta tänderna i. I maj hade utredaren på LO Jan Edling sagt upp sig efter att ha försökt publicera en rapport om arbetsmarknaden som stött på kritik internt. Edling pekade i rapporten på arbetsmarknadspolitikens oförmåga att sätta folk i riktiga arbeten.

Rapporten var en våt dröm för Svenskt Näringsliv. Den närstående tankesmedjan Timbro ställde omedelbart upp och publicerade texten. Även om Edling aldrig använde själva ordet, handlade den om världsbilden som den politiska högern vid denna tid ville hamra in: utanförskapet. Att omkring en miljon svenskar mer eller mindre permanent stod utanför arbetsmarkanden.

Det var exakt samma problemterm som nya moderater och alliansen hade börjat trumma in. Rubriken på moderaternas budgetmotion den våren var just: »Bryt utanförskapet: Gör det lönsamt att arbeta«. Ordet skulle upprepas i debattartiklar, tal och rapporter från både alliansen och Svenskt Näringsliv fram till valet 2006.

Samma formulering, alltså. Men förslagen till lösningar var som natt och dag.

Svenskt Näringsliv lade tonvikten på det gamla vanliga: sänkta skatter för företag och företagare samt förändrad arbetsrätt. Morgonen efter valsegern publicerade Svenskt Näringsliv en rapport, signerad Urban Bäckström, med rubriken »Nubörjar jobbet – ett manifest för 500 000 jobb. Då, om inte förr, blev det tydligt hur långt från varandra arbetsgivarna och moderaterna hade hamnat.

Helgen den 20–21 januari 2007 rörde sig ett djupt lågtryck snabbt över Mellansverige. Snö, regn och stormvindar höll färjor i hamnar och flygplan på marken. Blixthalkan på lördagskvällen orsakade ett flertal trafik­olyckor och tvingade bussarna kvar i sina garage.

Om trafikproblemen kunde man läsa i Dagens Nyheter på söndagen. Men det bör inte ha varit ovädret som drog till sig finansminister Anders Borgs uppmärksamhet vid frukostbordet den här dagen.

På sidan sex, debattsidan, fanns en bild på Urban Bäckström som hällde upp en kopp kaffe. Ovanför rubriken: »Regeringens sparande hotar sysselsättningen i Sverige«. Bäckströms artikel handlade om det så kallade överskottsmålet i statsbudgeten. Den lag som, formellt uttryckt, kräver att det ska råda ett överskott på två procent över konjunkturen för det finansiella sparandet i den offentliga sektorn.

På 1990-talet var denna regel i budgetlagen en favorit hos borgerligheten. Då lade den hämsko på spendersugna socialdemokrater. Vid den här tiden, i »superkonjunkturens« tidevarv med ständiga överskott, hade den i arbetsgivarnas ögon förvandlats till ett sätt för statsmakten att hamstra medborgarnas kapital. Enligt Bäckströms beräkningar i artikeln närmare bestämt 60 miljarder kronor som skulle kunna användas till – just det, sänkningar av en hel radda skatter, varav borttagande av värnskatt och slopande av de så kallade 3:12-reglerna för företagare.

Med illa dold ilska frågade Bäckström: »Hur kan då en liberalt sinnad regering utan vidare göra en omfattande överbeskattning och en offentlig förmögenhetsuppbyggnad till en hörnpelare i sin finanspolitik?«

Några dagar senare tog Anders Borg den kastade handsken. I hans svar på DN Debatt, med rubriken »Överskottsmålet ska bestå under hela mandatperioden«, tog han direkt strid med Bäckström. Han lanserade dessutom ett särskilt finanspolitiskt råd, som skulle utvärdera vad han gjorde med pengarna. Rådet kunde tolkas som en pik till Svenskt Näringsliv. Finansministern förkunnade att han ville ha vassare utvärderare än Urban Bäckström.

Janerik Larsson berättar att de på Svenskt Näringsliv blev överraskade över styrkan i reaktionerna:

– Den artikeln fick en så enorm effekt. Jag tror inte att Urban – eller för den delen jag – riktigt förutsåg kraften i reaktionen. Det kom så kort efter att Reinfeldt-regeringen tillträtt, vid en tidpunkt då de hade problem med statsrådstillsättningar och med opinionsundersökningar som dalade i raketfart. Urbans artikel var mycket balanserad och försynt, och upplevdes som ett mycket större ifrågasättande än vad den egentligen var.

Artiklarna kanske inte tilldrog sig så mycket uppmärksamhet utanför ekonom- och politikerkretsar, men efter den här debatten rådde krig mellan Borg och Bäckström. En animositet som skulle explodera på allvar ett drygt år senare. Närmare bestämt i Almedalsveckan 2008.

Det var mot slutet av politikerveckan som någonting brast för Urban Bäckström.

På torsdagen hade han och Svenskt Näringsliv haft sin skattehearing i kongresshallen på Wisby Strand. Seminariet, med den före detta socialdemokratiska finansministern Kjell-Olof Feldt, Saco-ordföranden Anna Ekström och tidigare Metallordföranden Göran Johnsson hade fått fin medieuppmärksamhet. Både Feldt och Johnsson hade efterlyst en bred skatteuppgörelse, och allmänt samförstånd hade rått om slopad värnskatt och sänkta arbetsgivareavgifter.

Och så på fredagen kom Anders Borg och förstörde. Lanserade ett förslag som var ett grundskott mot grundläggande svenska skatteprinciper. Bäckström var tvungen att boka om sina flygbiljetter och stanna kvar i Visby för att ta debatten.

Förslaget som gjorde vd:n för Svenskt Näringsliv så irriterad den här dagen innehöll visserligen ett förslag om sänkt bolagsskatt, från 28 till 25 procent. Men sänkningen skulle finansieras med slopandet av ett ränteavdrag som många storföretag använde sig av för att minska just sin bolagsskatt. Några av arbetsgivarorganisationens tyngsta huvudmän skulle i ett slag få en ökad skattebörda på miljardbelopp.

Men inte bara innehållet provocerade Bäckström. Det var också sättet han hade fått reda på förslaget. Som han uttryckte det i den pressrelease som han skickade ut på fredagen:

»Finansieringsförslaget baseras på en rapport som tre tjänstemän på Skatteverket tagit fram, och som finansdepartementet mitt i sommaren skickat ut på remiss till den 14 augusti.«

Senare fick Borg visserligen backa från idén om ränteavdraget. Men den heta debatten där i Visby hade bara understrukit avgrunden mellan finansdepartementet och Svenskt Näringsliv.

Även på lägre nivå på finansdepartementet finns en utbredd skepsis mot arbetsgivarna.

– När vi ser deras telefonnummer i nummerpresentatören brukar vi inte svara, som en uttrycker det, halvt på skoj.

En annan person som Fokus talat med på departementet understryker att det verkligen finns »en fundamental skillnad i fördelningspolitiska ambitioner« mellan dem och arbetsgivarna. Andra vittnar om hur tjänstemännen på »finansen« tycker att researchkapaciteten på Svenskt Näringsliv inte håller måttet. Inte som den gjorde under SAF-tiden:

– Det finns ju ingen där som man kan snacka budget med längre.

Bråket med Borg har varit problematiskt för Svenskt Näringsliv. Skatterna är ju ett avgörande område för arbetsgivarna. Särskilt skattesituationen för egenföretagare, där diskussionsklimatet mellan moderaterna på finansdepartementet och Svenskt Näringsliv i perioder befunnit sig långt under nollpunkten. Som en dag 2008 då organisationens grupp för små och medelstora företag träffade statssekreteraren Ingemar Hansson.

Hansson – i dag generaldirektör för Skatteverket – sägs vara en i grunden humoristisk figur i intima sammanhang, men med en förmåga att blir hård i offentligt umgänge. Och på andra sidan bordet satt nu folk som han ville vara kärv emot.

– Det finns två typer av företag, dels den typen av företag som Skatteverket har upptäckt, dels de som Skatteverket ännu inte har upptäckt, ska Hansson ha sagt utan att direkt avslöja om han skämtade.

Ingemar Hansson har inte velat medverka i denna artikel. Janerik Larsson säger att han inte minns de exakta orden vid mötet.

– Jag kan bara säga att han vann inga röster där. Och jag är övertygad om att relationerna med finansdepartementet i skattefrågor är bättre efter Ingemar Hansson.

Också utanför finansdepartementet har relationerna mellan arbetsgivarna och moderaterna varit usla. Arbetsmarknadsdepartementet är en annan moderatledd del av regeringen som fallit in i skällandet på Svenskt Näringsliv. Diskussionen där har gällt arbetsrätten. I synnerhet lagen om anställningsskydd, Las, där regeringen inte rörde sig många millimeter under den första mandatperioden. Arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin bedrev under sina år på posten verbalt skyttegravskrig med Svenskt Näringsliv. Hans ständiga försvar av Las och den svenska arbetsmarknadsmodellen retade gallfeber på organisationens olika representanter.

– Ju längre bort man kommer från Storgatan, ju bättre fungerar turordningsreglerna och den svenska arbetsrätten, sa Littorin till tidningen Kommunalarbetaren så sent som i juni 2010.

Och fick svar på tal från Magnus Larsson, ordförande i dess grupp för små och medelstora företag:

– Moderaterna hävdar att turordningsreglerna i Las fungerar bra, det visar tyvärr på en bristande verklighetsinsikt.

Statsrådsberedningen, alltså statsminister Fredrik Reinfeldts kansli, är en tredje kontaktyta där ett antal konflikter med Svenskt Näringsliv har noterats. Här finns i dag den person inom borgerligheten som, efter Janerik Larsson, varit den mest framgångsrika opinionsbildaren – tidigare partisekreteraren och nuvarande statssekreteraren Per Schlingmann.

Även Schlingmann har varit ute och gormat på svenska företagare. I två debattartiklar, 2009 och 2010 i SvD respektive Expressen, efterlyste han bland annat »ett progressivt näringsliv« som borde bidra mer till att hjälpa Sverige ur finanskrisen. Vilket dåvarande ordföranden Signhild Arnegård Hansen omedelbart förkunnade som »flummiga påhopp«.

Hur Schlingmann ser på relationerna med Svenskt Näringsliv i sitt nya jobb får vi inte veta. Via en pressekreterare avböjer han en intervju, och mejlar i stället några meningar:

»Regeringens grundläggande inställning är att söka upp samhällsproblem och finna svar på hur de kan lösas. Det görs bland annat genom resor och möten med människor /…/ Det görs också genom att statsråd har löpande kontakt med intresseorganisationer. På arbetsmarknadssidan finns det flera aktörer. Svenskt Näringsliv är en. TCO, LO, Saco är tre andra.«

I ett av de sista avsnitten, i den sjunde och sista säsongen av tv-serien »The West Wing« utspelar sig en politisk konflikt mellan den nyvalda men ännu inte tillträdda demokratiske presidenten Matt Santos och den avgående Jed Bartlett. I avsnittet – som heter »Transition« – ringer Santos upp Kinas ledare och kritiserar den avgående presidenten för att vara svag i den pågående konflikten i Kazakstan, vilket får Bartlett att gå i taket – utåt. Tilltaget förbryllar pressen och rådgivarna då det ju handlar om två partikollegor. Senare visar det sig att trätan bara var spel. Bartlett och Santos hade gjort upp om utspelet för att lura Beijing och Moskva, för att skrämma dem och därigenom ge mer utrymme för den avgående presidenten att agera »mjukare«

En av de personer med insyn i Svenskt Näringsliv som Fokus har pratat med lyfter fram just denna scen för att beskriva organisationens förhållande med regeringen. Att konflikten är del av ett spel, regisserat av bland andra Janerik Larsson, där Svenskt Näringsliv genom att ställa sig på högerkanten skräms med att det finns ett mer mörkblått alternativ, får alliansens politik att verka mer centrisk. Ett sådant spel ger fördelar för moderaterna såväl i väljarkåren som i riksdagen. Angrepp mot direktörer vinner alla partier på. Och framstår man som mer av ett mittenparti får man andra partier att lättare sätta sig i samma förhandlingsrum.

Men enligt samma spel kommer arbetsgivarnas krav förr eller senare att uppfyllas. I skymundan, och i mindre steg.

Det är också slutsatsen från personer i den politiska vänstern som Fokus har talat med om en eventuell konflikt.

– Spel för gallerierna, som en person inom fackföreningsrörelsen uttrycker det.

När Arbetarrörelsens Tankesmedja år 2009 i rapporten »Makten över debatten« granskade de borgerliga opinionsorganisationerna nämndes heller inte minsta stridighet med moderater.

Så vad har vi att göra med, är det bara spel eller en verklig konflikt?

Ett sätt att svara är att granska den politik som alliansregeringen faktiskt har fört, bakom kulisserna. Har regeringens genomförda beslut inneburit ett dåligt facit för arbetsgivarorganisationen?

Ytligt sett är det så. Få av de större reformer som arbetsgivarna efterfrågade dagen efter valet har sett dagens ljus. Inga större ändringar i arbetsrätten, ingen större förändring av 3:12-reglerna (beskattning av företagare). Att regeringen genom borttagen avdragsrätt för a-kassan bidragit till strömhopp från facket, välkomnas nog av arbetsgivarna men står knappast högst på önskelistan.

Samtidigt finns flera regeringsbeslut som faktiskt gått i arbetsgivarnas tecken.

Till att börja med noterade Svenskt Näringsliv en storseger i regeringens kärnkraftsbeslut från 2010, där centerpartiet svängde och skrotade kravet på avveckling. Om någon fråga står högt på åtminstone storföretagarnas önskelista så är det en tryggad energiförsörjning. Får de inte bygga ut älvarna betyder det kärnkraft.

Även på arbetsrättsområdet finns liknande framgångar. Som den så kallade Lavaldomen, där Littorin med ett brett leende i riksdagen förkunnade att han var enig i LO:s kritik av EU-domstolens beslut för några år sedan att tillåta ett lettiskt företag bygga en skola i Sverige utan svenskt kollektivavtal. Men sedan drev regeringen igenom den så kallade Laval-lagen, som stadfäste EU:s beslut. En lag som oppositionspartierna nu vill riva upp.

På samma sätt har arbetsgivarna också fått smakbitar på företagsskattesidan. Främst genom regeringens företagspaket hösten 2008 som innehöll såväl en mindre sänkning av arbetsgivaravgiften som en lättnad i arbetsgivarnas medfinansiering av socialförsäkringen. Paketet innehöll också en liten sänkning av bolagsskatten – från 28 till 26,3 procent. Lägg därtill senare reformer som slopad förmögenhetsskatt och något reformerade 3:12-regler.

Helt klart finns alltså två nivåer, en ytlig konflikt och en annan mer pragmatisk, bakom kulissen. Men medvetet spel?

Janerik Larsson tonar ned pratet om att Svenskt Näringsliv medvetet skulle ha gjort upp med regeringen för att agera högerspöke, men tillstår att de båda ibland av politikens natur tvingas spela de rollerna.

– Den som har störst intresse av att ha ett högerspöke är alltid regeringen. Redan när jag var på SAF på 1980-talet sa goda vänner ur den dåvarande socialdemokratiska statsrådsberedningen till mig, att för sjutton försök inte jämka och undertrycka era ståndpunkter, vi behöver er för att få ett manöverutrymme. Alla regeringar har behov av ett högerspöke. Svenskt Näringsliv måste allt som oftast ställa upp med den rollen, så har det varit i all tid och så kommer det väl att förbli.

Larsson beskriver relationerna mellan moderaterna och regeringen och Svenskt Näringsliv som goda i dag. Den enda konflikt som Larsson vill kännas vid är den filosofiska mellan Borg och Bäckström.

– Där finns en spänning, mellan Gustav Vasa-arvet, eller Sträng-arvet om man så vill, och ett mer liberalt.

Frånvaron av rejäla framgångar med de stora käpphästarna – som Las och 3:12-reglerna – viftar han bort.

– Svenskt Näringsliv vill inte att regeringen ska ändra arbetsrätten. Man vill att regeringen skulle vara lite tydligare om problematiken med den. Lagen är skriven så att parterna kan göra den här ändringen. Men det är klart att det är jädra svårt för parterna att komma fram till målet, om du har en borgerlig regering som säger att det finns inga problem.

– Sedan har du skattefrågan, som är en politisk taktisk fråga. En försiktig regering väljer en försiktig väg. Nu så har både TCO och Saco också tagit upp värnskatten. Det är en jätteviktig fråga. Vi får se om och hur den här nya alliansen mellan facken kan leda till några resultat.

Larsson har också skäl att tro på förändringar i skatterna. Inte minst från den av HG Wessberg ledda företagsskatteutredningen, vars slutbetänkande ligger några år bort.

Just den förra statssekreteraren i statsrådsberedningen, moderaten HG Wessberg, är en intressant figur i det här spelet. Wessbergs jobb som  statssekretare mellan åren 2007 och 2010 innebar att vara ett slags intern torped åt statsministern. Under de åren hade arbetsgivarna genom honom en kontaktlinje rakt in till hjärtat av regeringen. Några år tidigare hade Wessberg varit vd för Industriförbundet, blev vice vd i det nybildade Svenskt Näringsliv men fick sedan sparken av Ebba Lindsö.

Flera källor till Fokus uppger att HG Wessberg under sin tid på statsrådsberedningen fungerade som ett slags medlare bakom kulisserna mellan de utåt trätande parterna.

Eller som Janerik Larsson uttrycker det:

– HG är en mycket nära vän till mig, och vi har alltid haft goda kontakter.

Sammantaget har det helt klart varit taktik från de nya moderaterna att från starten 2003 göra Svenskt Näringsliv till bovar. Och visst har Janerik Larsson axlat rollen som högerspöke med jämnmod. Inte minst då han under bordet åtnjutit löpande kontakter på allra högsta nivå inom moderaterna och regeringen. Även om dessa kontakter kanske inte varit lika uppgjorda som i »The West Wing«.

Som Larsson är inne på är vinnaren på konflikten entydig. Att ha haft arbetsgivarna som högerspöke under dessa år har varit en enastående framgång för moderaterna. Partiets positionsförflyttning just i relation till Svenskt Näringsliv har varit en hörnsten i den politiska profil som vunnit två val och som i dag är politisk samtidshistoria. En idé som är så bra att arbetsgivarna själva nu försöker kopiera den.

Högst upp i Näringslivets hus. Direktionsvåningen. Rummet med det avlånga konferensbordet ligger inte precis i vinkeln ut mot Storgatan, men ett steg därifrån.

– Urban har hörnet, säger Lars-Göran Johansson.

Säger man LG vet alla inom svensk borgerlighet vem man menar. LG, folkomröstningsmannen, han som fixade jaet i EU-omröstningen 1994. Som nu, efter ett decennium som direktör på Electrolux, efterträtt sin lärofader Janerik Larsson.

En liten man, med stålbågade glasögon. Både uppenbarelsen och hans något sprittiga rörelsemönster gör att han ser ett decennium yngre ut än de 57 år som körkortet indikerar.

Still har han knappast suttit sedan han tillträdde. Efter bara några månader rekryterade han sin efterträdare på Electrolux, tillika tidigare moderatpolitikern Anders Edholm, till kommunikationsavdelningen på Svenskt Näringsliv. Samtidigt anställdes, som nämnts, Pär Henriksson, moderaternas tidigare kommunikationschef, för att jobba med »politisk analys«.

Johansson själv var en gång på 1970-talet vice ordförande i moderata ungdomsförbundet, även om han nu säger att han inte varit medlem på femton år. Om man till dessa herrar också lägger det faktum att folkpartisten Tobias Krantz, tidigare utbildningsminister i alliansregeringen, jobbar på Svenskt Näringsliv sedan 1 maj i år uppstår frågan: Försöker arbetsgivarna bli kompisar igen med moderaterna, med regeringen?

Henriksson ingick visserligen inte i kärnan när de nya moderaterna bildades, men jobbade från första valsegern alldeles intill Reinfeldt, Borg och Schlingmann. Till skillnad från partitoppen har Henriksson tidigare jobbat på Arbetsgivarorganisationen och på den näringslivsnära pr-byrån JKL, som han återvände till efter valet 2010.

– Jag tror att jag hann jobba en vecka på JKL innan jag blev uthyrd till LG och Svenskt Näringsliv. Efter några månader så gick jag över till att vara anställd här.

– Jag bjöd Pär på lunch för att jag ville anställa honom, men då sa han att han skulle börja på JKL, fortsätter LG.

I god Svenskt Näringslivs-tradition säger han att man inte strävar efter att ha bra relationer med något politiskt parti.

– Vi kommer alltid att slåss för att det ska finnas bättre möjligheter för företagsamma människor, oavsett vilken som sitter i regeringen. Vi kommer alltid att vara i opposition, svarar han.

Trots uttalandet är det uppenbart att just mildheten är ett centralt inslag i LG Johanssons strategi.

– Jag brukar gå runt till folk här och säga att vi ska vara vänligare och vassare. Det är ingen idé att förstöra ett samtal genom att stå och skrika på varandra. Ingen lyssnar på en sådan person.

Om attacken i Almedalen i fjol säger Johansson att de visserligen blev upprörda över att bli kallade särintresse, men att det var före hans tid. Och rekryteringarna ska inte ses som ett närmande till moderaterna.

– Grunden till varför jag anställde Pär har varit hans kunskaper i opinionsutbildning, där jag tycker han tillhör de bästa i landet, säger LG.

Rekryteringarna, LG Johanssons attityd och det förändrade programmet i Almedalen är ändå tydliga exempel på en strategiförändring, mot en mind­re konfrontativ och mer samarbetsvillig profil.

Vid Svenskt Näringslivs årsmöte häromveckan fanns inte, som tidigare år, några externa talare. Medier var inte heller välkomna. I stället hölls en workshop under ledning av Peter Settman där de närvarande medlemmarna i stället uppmanades att berätta sin historia, formulera problemen som de själva upplevde den. Till sin hjälp fick deltagarna var sin handbok, där historieberättandet utmålas som den bästa opinionsbildningen. Ett av råden i boken är »Fastna inte i politikerfällan«.

»Vi är företagsamma människor och inte politiker – det ska märkas när vi pratar och har konkreta erfarenheter i ryggen.«

Nyckelordet i strategin är »företagsamma människor«. Till skillnad från »företagare«, som det hette förut. Frasen är tryckt på handboken från årsmötet och upprepas gång på gång av Johansson-Henriksson. Det är en positionsförflyttning, värdig de nya moderaterna. Som, om det hela lyckas, innebär att Svenskt Näringsliv kan kasta av sig högerspökets lakan.

Försvinner då hela konflikten? Nej, till att börja med kommer säkerligen arbetsgivarna att fortsätta springa långt före med sina profilfrågor, även om retoriken tonas ned. Men den nya strategin löser inte det problem som är kärnan i slaget mellan arbetsgivarna och de nya moderaterna.

Det handlar om en osämja på närmast personlig nivå mellan flera personer i kärnan hos partiet och i toppen av Svenskt Näringsliv. I klartext: finansminister Anders Borg, ett antal personer runt honom, och Urban Bäckström och Stefan Fölster hos arbetsgivarna.

På finansdepartementet anser man, uppriktigt, att direktörerna på Storgatan är pompösa, grunda i analysen och programmatiska försvarare av den besuttna klassen. Kort sagt, ett särintresse. Anders Borgs svarta t-shirt och Stefan Fölsters kostymskjorta är, så gott som något, en gestaltning av denna kulturskillnad.

Gänget runt Borg är dessutom intelligensaristokrater som är djupt nöjda med det som de har åstadkommit, både i form av valvinnande politik och lyckad hantering av finanskris. Att då få kritik från personer man inte tål gör dem vansinniga.

Man ska nog heller inte underskatta effekten av dolkstötslegender som ruvar hos en del gammelmoderater med förgreningar in i arbetsgivarna. Avpolletteringen av Lundgren, Hökmark och Unckel är hos vissa ett sår som på sina håll fortfarande inte är helt läkt. Finansministerns attacker mot sin tidigare chef på Riksbanken bär också en viss prägel av ett fadersmord. Till skillnad från Janerik Larsson är herrar som Urban Bäckström och Stefan Fölster också känslomänniskor. Som tänder till när de stöter på en retsticka som Borg.

Det var följaktligen inte konstigt att Fölster i april 2009 kallade Anders Borg för »den bäste finansminister som socialdemokraterna någonsin har haft«. Och heller inte konstigt att Borg där på scenen i Visby förra året blev förbannad och gav igen.

Det är också denna konflikt som LG Johansson med Pär Henriksson och hans andra rekryteringar ska råda bot på. Är problemet hetsiga bråkstakar rekryterar man filbunkslugna gentlemän med färska vänskapsrelationer till regeringstoppen. Om det lyckas är en annan fråga. Om något visar de senaste åren att alla delar av arbetsgivarorganisationen inte går helt i takt med varandra.

Urban Bäckström verkar heller inte ha gett upp sina käpphästar. Härom-veckan stormade han i Dagens Industri mot regeringens hantering av Arbetsförmedlingen. Nyligen publicerade han också ännu en debattartikel om överskottsmålet. Denna med rubriken »Groggbordet måste bort när festen är som roligast«. I texten skriver arbetsgivarbasen att »vägen till att mildra eller förhindra nästa kris går inte via enorma överskott i statsfinanserna«.

Man undrar vad Anders Borg tycker om det. När årets Almedalsvecka är slut kanske vi har svaret.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera