Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Inget medaljhopp. Christian Olsson är tillbaka efter rehabilitering men förväntas inte ta någon medalj.

Inrikes

Hopplös nollvision

Målet om den skadefria idrotten leder ­kanske till friska knän, men inte till några guldmedaljer.

Han var en självklar guldfavorit och OS i Beijing skulle bli ytterligare en i raden av triumfer för Christian Olsson, trestegshopparen som redan vunnit alla tävlingar en friidrottare kan vinna. Så skulle det säkert ha blivit, om det nu inte vore så att han bara ett par veckor innan slagit upp en ny skada i sitt redan svårt sargade högerlår och därmed fick ge upp OS-drömmen. Nu fick han trösta sig med att vara den som fått den stora äran att bära den svenska ­fanan vid den högtidliga invigningen.

– Före 2012 ska vi se till att ha alla på benen, lovade Stefan Olsson, förbundskapten för det skadedrabbade svenska fri­idrottslandslaget, för ett år sedan. Det högt uppsatta målet skulle bland annat uppnås genom en stor utredning, där elitidrottarnas fysiska besvär skulle nagel­faras av idrottsforskare.

– Det kanske var lite väl optimistiskt, kommenterar han i dag på telefon från Sydkorea där VM inleds den 27 augusti.

Att den svenska VM-truppen i friidrott bara fortsätter att krympa är nämligen ett ofrånkomligt faktum. Vid VM i Osaka 2007 bestod den av 29 personer, i Berlin två år senare av 19 friidrottare, och i år i sydkoreanska Daegu, har truppen decimerats ytterligare, till bara 14 deltagare.

Många medaljhopp är skadade, och flera av storstjärnorna som åker till VM kämpar med sviterna efter långvarig smärta.

Häcklöparen Jenny Kallur meddelade i våras att hon lägger spikskorna på hyllan. Efter åratal av skador valde hon att avbryta sin friidrottskarriär. Och för systern ­Susanna Kallur, som i flera år haft problem med ett smärtande smalben, har skadorna avlöst varandra. Drömmen om VM i Sydkorea tog slut när hon i våras åkte på en ny skada, denna gång i baksidan av låret. Christian Olsson, höjdhopparen Emma Green Tregaro och längdhopparen Michel Tornéus har nyligen kommit tillbaka efter rehabilitering och förväntas inte ta några medaljer i VM. Varje gren inom friidrotten har sin egen skadeprofil, men generellt kan man säga att skador på foten, underbenet och baksida lår dominerar.

Är svenska friidrottare mer skadedrabbade i dag jämfört med för några år sedan?

– Det är mycket möjligt, i alla fall om man jämför med hur det var 2008–2009, säger Stefan Olsson, som också håller med om att det svenska landslaget varit mer skadedrabbat än många andra länder.

Men någon tydlig förklaring till svenskarnas situation kan han inte se. Skadorna finns inom de flesta grengrupper och de drabbade tränar i olika miljöer med olika tränare. Förbundskaptenen tror att det till viss del går att skylla på de svenska framgångarna under det tidiga 2000-talet, när »det svenska friidrottsundret« blev sportjournalisternas favoritbegrepp och medalj­erna rullade in. Det kan ha bidragit till att såväl eliten som de som befinner sig strax under denna pressat sina kroppar alltför hårt. De dubbla säsongerna med såväl inomhus- som utomhusmästerskap är ytterligare en anledning eftersom de minskar den viktiga vilotiden.

– Jag tror att vi måste ändra attityd och fundera på långsiktig tävlingsplanering. Tänka i treårscykler och inte bara till nästa tävlingssäsong, säger Stefan Olsson.

Sjukgymnasten och forskaren Jenny ­Jacobsson vid Linköpings universitet är en av initiativtagarna till Projekt Skadefri, som utredningen kallas. Hon har följt 300 svenska friidrottare som själva har fått föra skadedagbok, och just nu håller materialet på att bearbetas för att snart presenteras i bland annat British Journal of Sports Medicine.

– Att uppskatta varje individs fysiska maxgräns och hur nära denna gräns han eller hon kan ligga utan att bli skadad är den stora utmaningen för en friidrottare, säger Jenny Jacobsson.

En sak tycks alla, från ut­övare till forskare och tränare, vara överens om, och det är att skador är en ofrånkomlig del av elit­idrotten. För att nå toppen finns det ingen annan väg än att pressa sin kropp till dess yttersta gräns.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera