Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Gunilla Lindberg

Journalist, författare och Uppsalaprofil, dog den 18 augusti, 76 år gammal.

Uppsala är en stad som kräver många berättare. Fröding valde horornas kvarter, Wennerberg gluntarnas, Gösta Knutsson katternas, Karin Boye de olyckliga älskandes stad. Owe Thörnqvists rumba klingar ännu i Engelska parken för alla som kan svänga på höfterna.

Vems Uppsala sjöng då Gunilla Lindberg om? Hon sjöng om de gamlas och de vardagsvanligas Uppsala. En stor stad, vilket inte alla tänker på. Och så berättade hon om den nyss försvunna, halvt glömda staden. Också det en viktig ort. Kanske är det inte alla som placerar kåsören och författaren Gunilla Lindberg bland de stora uppsalaskildrarna. Det vore njuggt. Hon hör till de mest älskade.

Gunilla Lindberg föddes 1934, som dotter till ringaråldermannen i Uppsala domkyrka, Emil Andersson. Med bostad i domtrapphuset, och en far som hade praktiskt hand om’et i själva domkyrkan, hade Gunilla Lindberg god överblick över staden. Men det var en överblick under-ifrån, som hon behöll hela livet. Centrala Uppsala var ingen luxuös miljö på trettio-talet.

Efter studenten och studier i litteraturhistoria valde Gunilla Lindberg IHR, -Institutet för högre reklam, och smakade på branschen. Det började bra. Lena Köster, vän och kollega på Upsala Nya Tidning, berättar i sin personliga minnesartikel om Gunilla Lindbergs klassiska slogan för ett populärt schampo: »Sunsilk tänder stjärnor i ditt hår!« En hit på sin tid, som renderade copywritern ett rejält lönelyft.

Men reklamen tillfredsställde henne inte i längden. Behovet att berätta blev större än lusten att sälja andras varor. Hon var redaktör för Akademiska sjukhusets tidning Ronden, och för Hyresgästföreningens tidning, Hyresfolket. Om somrarna översatte hon populärlitteratur i rask takt. Hon lär ha sagt att »det skulle åtminstone vara ett lätt arbete när det var så dåligt betalt«. Ofta använde hon sig av manlig pseudonym. Allt enligt vännen Lena Köster.

Folkkär blev hon genom Upsala Nya Tidning, där hon kåserade i mer än trettio år. När tidningen hastigt lade ned lätta sidan »Likt och olikt« häromåret protesterade läsarna. Gunilla Lindberg blev kvar.

Litterära genrer kommer och går. I dag brer den åsiktstuggande Krönikan ut sig på det lilla Kåseriets bekostnad, som det japanska jätteostronet eller den taggiga vresrosen. Klåparna tror att kåseriet är en lätt genre. Men läs mästarna: Eld, Claque och Bang, fråga Mats Lundegård och Unge.

Gunilla Lindberg tillhörde de bästa. Hon kunde bygga en värld i ord som bjöd in läsarna att vilja stanna där; spegla sig, roas och reflektera. Ramen i hennes -kåserier var det lilla livet i medelåldern tillsammans med Starke Arvids son, Expressenjournalisten Bengt Appelberg.

Gunilla Lindberg var känslig för tryck som unge Strindberg. Skickligt bevarade hon humorn och värmen även när hon gisslade kvinnoförakt, akademisk överlägsenhet, nonchalans mot gamla och sjuka eller allmän snobbism. Hennes vardagsfeminism retade aldrig någon med teoretisk jargong, och var därigenom så mycket mer effektiv. Gunilla Lindberg var en rundnätt entantsgerilla, gärna skräddad av Vanja Brunzell, strålande söt och blixtrande vass.

Hon hade en osviklig känsla för den sinnliga detaljen; en doft, ett ljud, en beröring. Det visar hon inte minst i sina många fotoböcker från ett svunnet Uppsala, som med rätta blivit klassiker. Stadens omvandling både kändes och syntes; här kan vi tala om rivningsraseri och historieförakt. Gunilla Lindbergs kritiska nostalgi vann många anhängare.

I Uppsala odlas nostalgierna. Det ligger i studentstadens natur, den eviga ungdomens tröttsamma narcissism, långt in i ålderdomen. Men Gunilla Lindberg -letade fram bakgårdarnas, hästskjutsarnas, vedlassens och budningens Uppsala, hon beskrev hur det lät och luktade. Inte alltid så ljuvligt. Hon berättade om lekplatsernas, potatisodlarnas, A-lagarnas, expediternas, undersköterskornas och hemvårdarnas eviga stad.

Uppsala är bäst, står det i visan. Kanske det. Men inte alltid på det sätt som vi tror.

Ulrika Knutson, kulturjournalist

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera