Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Premiär. Richard Hoberts nya film »En enkel till Antibes« går upp på biograferna i dag fredag.

Kultur

Hobert och hans värld

Spöad av kritikerna, respekterad av etablis­se­manget. Kan Richard Hobert övertyga med sin nya film?

Det var en varm dag i juli. Av sin granne köpte filmaren Mårten Nilsson en gammal Ford från 70-talet, vevade ner rutorna, satte på bilstereon, och påbörjade sin resa från Stockholm till Österlen. Allt medan filmkameran rullade. Han var på jakt efter Richard Hobert – en av Sveriges mest etablerade regissörer. Mårten hade sett några av Hoberts filmer i sviten »De sju dödssynderna« utan att imponeras. Nu ville han ställa en enkel fråga till regissören: Varför gör du så dåliga filmer?

Resultatet blev en kortfilm på åtta minuter. En ganska harmlös historia. Mårten glider fram på de österlenska vägarna, kantade av äppelodlingar, och frågar sig fram efter Hoberts hus. Så plötsligt får han syn på en oxblodsfärgad Range Rover. Däri sitter överraskande nog regissören. Han följer efter Rovern till en lantgård, och efter en dryg timmas väntan på en parkering dyker regissören upp igen. Han har familjen med sig, Lena Endre och barnen. Men modet sviker Mårten. Han vågar inte ställa sin fråga, utan blir sittande i bilen. I några sekunder lyckas han fånga en avlägsen Richard Hobert med sin kamera. Sedan beger han sig hemåt igen, utan svar.

»Alla tycker som dom vill« producerades för SVT:s »Ikon« och sändes 2002. Men inför repriseringen ringde chefen för Dokumentärredaktionen Ingmar Persson upp Mårten Nilsson och frågade om det var okej att ställa in reprisen. Hobert hade hört av sig. Ingmar Persson säger att han i dag inte riktigt minns hur gången gick, mer än att en diskussion kom upp om att Richard Hobert hade filmats i smyg.

– De medverkande hade reagerat, och vi kände att det inte var SVT-mässigt att paparazzi-filma kändisar, säger han.

Anekdoten fångar två viktiga, om än motsägelsefulla, aspekter av Richard Hoberts ställning i Filmsverige. När han talar lyssnar man, i alla fall etablissemanget. Samtidigt baktalas han. I den allmänna debatten har hans oeuvre blivit ett slags symbol för problemen i svensk samtidsfilm. Dialog som tar för mycket plats och som inte känns trovärdig, schablonmässiga personporträtt och pretentiöst bildspråk. Många gånger blir Hoberts filmer, ibland oförtjänt, dömda på förhand.

Missnöjet med Richard Hobert hördes redan på 90-talet när filmsviten om de sju dödssynderna kom. Men det var först efter det påkostade medeltidsdramat »Tre solar«, 2004, som kritiken formades till cement. »Att leta efter ljuspunkter i en sådan här film blir tyvärr som att recensera Armin Meiwes senaste kalasande på tyska penisar och fokusera på att bordsskicket trots allt var bra«, skrev Niklas Eriksson i en numera klassisk recension i Nöjesguiden. Aftonbladet kallade dialogen för hopplös. Expressens Bernt Eklund skrev »Vi lider med henne« om huvudrollsinnehavaren Lena Endre. I Svenska Dagbladets recension återfanns trots allt en ljuspunkt: »Mikael Persbrandts risiga häxfrissa gör ändå filmen värd att se, i något slags gyckel­syfte.« Nils Petter Sundgren kallade filmen för ett pekoral i TV4.

Sällan har en kritikerkår samlats i en sådan gemensam sågning. Med ens hade »Tre solar« berövat Hasse Alfredsons »Vargens tid« (kom 1988) epitetet »samtidens sämsta svenska film«. En opiumhög Mikael Persbrandt i blont änglahår och ärrat ansikte, Lena Endre som töltar runt på en islandshäst och tutar i ett horn, och Kjell Bergqvist som lyckas behålla samma ansiktsuttryck och tonfall filmen igenom. Det blev för mycket också för publiken. De hånskrattade åt trailern.

Men varken Richard Hobert eller Lena Endre såg det komiska i situationen. Nils Petter Sundgren borde pensionera sig, menade de. Och i kritikerkåren kunde de skönja en sammansvärjning mot makarna. De kände sig missförstådda. »Ledande kulturjournalister tycker att allt vi gör är äckligt. Hästarna och äpplena på vårt Österlen-hus är äckliga. Att vi är gifta och jobbar ihop är ju ännu värre«, sa Hobert till Aftonbladet (21/10 2004).

När osignerade »Åsiktsmaskinen« i DN På stan inte trodde på »Tre solar« redan innan den haft premiär, blev Viggo Cavling, På stans dåvarande chefredaktör, inkallad till ett möte. DN:s chefredaktör Jan Wifstrand hade blivit uppringd av Lena Endre. Och nu satt de där, Wifstrand, Cavling, Endre och Hobert, för ett allvarligt snack. Viggo Cavling anklagades för att hetsa kritiker till hätska attacker på filmparet.

I dag vill Richard Hobert tona ner tumulten efter »Tre solar«. Han säger sig också ta en risk med att göra så personliga filmer. Då svider kritiken.

– Jag har inte varit arg. Men det har varit en sammanblandning mellan min person och mina filmer.

Han tror också att kritiken kan vara en fråga om ålder.

– När man hållit på så länge som jag har gjort är det inte konstigt att man blir ifrågasatt av dem som är yngre. Jag var själv rasande på Bergman när jag var ung.

Inte sällan buntas Richard Hobert ihop med en annan svensk regissör – Colin Nutley. Förutom det uppenbara att de ofta anlitar sina fruar i filmerna, känner de sig båda illa behandlade av filmsverige och media. Utspelet som Colin Nutleys fru Helena Bergström gjorde inför årets Guldbaggegala fick stor uppmärksamhet. »Änglagård 3« var nominerad till publikens pris men paret skulle bojkotta galan, eftersom de ansåg att de i mångas ögon var »Vino Tinto«. Trots flera publiksuccéer ansåg de sig inte tillräckligt uppskattade av filmkritikerna eller prisade på galorna.

Men på en punkt skiljer sig Hobert från Nutley. Nutley verkar ha försonat sig med sin folkliga status på ett sätt som Hobert aldrig gett uttryck för. En gång var han också att räkna med i det finkulturella rummet. Hoberts första film i sviten om dödssynderna, »Glädjekällan«, renderade honom Guldbaggejuryns Ingmar Bergman-pris 1994. Med Bergmans personliga motivering: »Ett mästerverk.« Hobert har sagt att berömmet från Bergman retar kulturjournalisterna. Till viss del fick Richard Hobert också upprättelse efter »Tre solar«-fiaskot med »Harrys döttrar« (2005). »Sällan har det varit så roligt att ha så fullständigt fel«, skrev SvD:s recensent Malena Janson, som hade räknat ut regissören. Trots det var det bara 35 000 som gick och såg den på bio.

En förklaring till att filmerna hittills inte fallit vare sig kritikerna eller biobesökarna i smaken, kan vara Hoberts svulstiga manér och breda penseldrag. Teatralt och dialogtungt. Ett filmspråk som står i bjärt kontrast till det som dominerat den senaste tidens svenska filmsuccéer: mörk vardagsrealism, lågmäldhet i uttrycken, knapphändig dialog. Ta bara Fredrik Edfeldts »Flickan«, Ruben Östlunds »De ofrivilliga«, och Jesper Ganslandts »Farväl Falkenberg« och »Apan«. Och nu senast, Lisa Aschans hyllade långfilmsdebut »Apflickorna«.

Men trots recensenternas obönhörlighet och biopublik som sviker, har Richard Hobert en stadig sympati hos dem som verkligen har någonting att säga till om i Filmsverige. De med tolkningsföreträde, makt och pengar: Svenska filminstitutet. Gång på gång belönas han med bidrag till sina filmer. Suzanne Glansborg, filmkonsulent på SFI, vill inte uttala sig om enskilda regissörers eller filmers kvaliteter, men förklarar pengaregnet så här:

– En av anledningarna till att Richard Hobert, precis som ett antal andra regissörer, genom åren fått flera stöd från Svenska filminstitutet är att han liksom de varit aktiva eller produktiva under lång tid.

­Hobert tillhör den privilegierade skara av regissörer som fått mest pengar genom åren. Ta exempelvis filmsviten om dödssynderna. Den kostade runt 100 miljoner att göra, och finansierades till nästan hälften av Svenska filminstitutet och SVT. Fast Richard Hobert säger att mediebilden inte stämmer, och vänder sig mot påståendet att han skulle vara privilegierad.

– Det finns en missuppfattning om att jag skulle ha en direkt pipeline in till Svenska filminstitutet. Jag är nog en av de regissörer som fått minst pengar av SFI, säger Hobert och ser uppriktigt bekymrad ut.

Ändock. Faktum kvarstår att Richard Hoberts nya film, »En enkel till Antibes«, var den enda långfilm som fick stöd under beslutsomgången i augusti 2010. Sex miljoner kronor.

Filmen, till vilken Hobert hämtat inspiration från sina föräldrars liv, utspelar sig till större delen i trakterna kring Luleå. Den skildrar en äldre man och änkling (Sven-Bertil Taube) som börjar tänka över sina livsval. Barnen går bakom ryggen på honom, och kvinnorna han svikit genom åren återkommer som gengångare. Lena Endre saknas i huvudrollen, i övrigt kan filmen beskrivas som typisk hobertsk. Om än lite mer lågmäld. Kan han vinna publiken den här gången, eller recensenterna? De som hårdnackat anser att det i Norrland måste finnas mer än en person som faktiskt talar norrländska kommer i vilket fall att bli besvikna.

Fakta | Richard Hoberts filmer

2011 – »En enkel till Antibes«,
6 miljoner i förhandsstöd av Svenska Filmsinstitutet.

2005 – »Harrys döttrar«
3,5 miljoner kronor i förhandsstöd (35 081 biobesökare).

2004 – »Tre solar«,
5 miljoner i förhandsstöd (32 927 biobesökare).

2002 – »Alla älskar Alice«
2 miljoner i förhandsstöd (320 985 biobesökare).

Filmsviten om de sju dödssynderna hade en budget på cirka 100 miljoner kronor, vara Svt finansierade med ungefär en tjugondel, utöver SFI:s stöd per film.

2000 - »Födelsedagen«
1,5 miljoner i förhandsstöd (35 000 biobesökare).

1999 – »Där regnbågen slutar«
9 miljoner i förhandsstöd (80 000 biobesökare).

1998 – »Ögat«
3 miljoner i förhandsstöd (166 709 biobesökare)

1997 – »Spring för livet«
Inget förhandsstöd (95 000 biobesökare).

1995 – »Höst i paradiset«
Inget förhandsstöd  (40 000 biobesökare).

1994 – »Händerna«
Inget förhandsstöd (2 346 biobesökare).

1993 – »Glädjekällan«
Inget förhandsstöd  (7 865 biobesökare).

Även tv-filmerna »Den femtonde hövdingen« (1992), »Ålder okänd« (1991), »Sommarens tolv månader« (1988), »Esarparen« (1986), »Yngsjömordet« (1986), »Polskan och puckel-ryggen« (1983), »Gänget« (1978).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera