Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Jag hatar internet

Om man som skribent i dag vill skapa upprörda reaktioner hos en bred publik bör man kritisera deras medievanor. Av allt jag skrivit har inget orsakat så många upprörda reaktioner som när jag skrivit om varför jag inte gillar tv.

Upprörda reaktioner gillar jag inte heller. Ja, frågan är om jag gillar reaktioner alls. Det är nog det som är ämnet för denna krönika. Min bästa tid som skribent var när Expressen ännu köpte in texter utan att publicera dem. Jag skrev en bokrecension och sedan hände alltid något efemärt dagsaktuellt som upptog allt utrymme. Betalt fick jag ändå, men utan att behöva utsätta mig för ressentiment från vare sig recenserade författare eller sådana kvällstidningsläsare som hatar att man använder ord som  »ressentiment«. Alla inblandade var nöjda.

Tv må vara en öm tå, men inte längre den allra heligaste kon. Heligast är numera internet. Jag hatar internet.

I högstadiet skrev jag en uppsats om vad internet var för något och att det var framtiden. Detta var innan webben var uppfunnen, och innan gemene man hade en ­e-postadress. Senare hade jag under några år landets troligen mest kommenterade litteraturblogg. Jag kollar min rss-läsare ofta. Jag försöker smälta in på Twitter, trots att det emokarriäristiska nätverkande-genom-självutlämnande som råder där egentligen känns mig rätt främmande. Så jag vet vad jag pratar om. Jag hatar internet på samma sätt som en narkoman hatar sin drog eller som man kan hata även ett välbetalt arbete.

Om bloggar och Facebook hade funnits när jag var liten hade jag troligen aldrig läst så många böcker. Än mindre skrivit några. Men kanske hade jag varit lyckligare? Fått fler vänner? Jag vet inte. Lycka är ändå överskattat.

Allt detta gäller bara människor som jag. Det är fritt fram för andra att älska internet. Men de som bygger en karriär på att älska internet, borde oftare komma ihåg att det också finns personer som jag. För vilka interaktivitet inte bara är problematiskt distraherande, utan ibland direkt destruktivt. I debatten om kommentarsfält som nyligen rasade hävdade nätevangelisterna att problemet var att journalisterna själva inte deltog i dem. De har en poäng, men förutom att det av praktiska skäl vore orealistiskt, så bortser det från att journalister även kan vara som jag. Det vill säga, när folk avsiktligt missförstår mig och hånar mig, så tar jag faktiskt illa vid mig. Och även beröm gör mig illa till mods.

Det enda sättet som jag i längden kan upprätthålla både min integritet som skribent och min psykiska hälsa på är därmed att i görligaste mån undvika att ta reda på vad folk tycker om det jag skriver. Jag stängde min blogg och läser numera aldrig kommentarer till mina artiklar. (Men tack Agnes som kommenterade min förra krönika. Jag blev informerad om din uppskattning, men vågade inte svara.)

Det är förstås inget unikt med nätkommentarer. Allt som kan sägas om kommentarsfältstroll kan även tillämpas på somliga kultursidesdebattörer. Ibland blir jag tvungen att läsa de senare, men inte oftare än att jag kan hantera det med enbart övergående obehag.

Interaktivitet, respons, tvåvägskommunikation har ett egenvärde. Men frånvaron av allt det har också ett egenvärde. Och det finns skäl att tänka igenom var vi vill ha det ena och var vi vill ha det andra, och i vilken balans vi vill ha dem. Själv vill jag helst vara i fred i ett rum och skriva poesi. Men det är alltid någon som ringer på dörren, bildligt talat.

Och, ja, tyck vad ni vill om detta. Jag kommer ändå inte att svara er.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera