SNS kontor på Jakobsbergsgatan i Stockholm. Här huserar den ifrågasatta tankesmedjan. Laura Hartman sa upp sig som forskningschef sedan ledningen försökt sätta munkavle på henne.

NYHfasad

SNS förlorade heder

Så gick det till när näringslivet sänkte sin egen tankesmedja, med anor sedan 1940-talet.

När hon hade talat blev det tyst. Lite förvirring. Det blir ju alltid det: moderatorn måste masa sig upp på scenen, byråkrater ska vända blad i sina kompendier och någon representant från näringslivet kanske vill hämta en flaska Ramlösa.

Någon i publiken sjönk ner lite mer i sin blå stol. Laura Hartman gick ner från scenen.

Visst hade hon levererat några salvor: hon hade deklarerat att vi nästan inte vet någonting om hur Sverige påverkats av privatiseringsreformerna, att det inte fanns några bevis för effektivitetsvinster och att tillsynen var dålig.

Men sättet hon sa det på – med tabeller, grafer och nationalekonomisk teori – gjorde det svårt att föreställa sig att det här skulle bli starten på en orsakskedja som en annan nationalekonom nu kallar »den svenska forskningens eget Watergate«.

Och ännu mindre kunde man där och då föreställa sig att kedjan skulle lämna Sveriges mest respekterade tankesmedja utan vd, utan forskningschef och med ett svårt sargat rykte.

Men så gick Peje Emilsson upp på scenen.

Kanske är det enklast att börja från början. För när engelsmannen Thomas Clarkson i slutet av 1700-talet ville avskaffa slavhandeln insåg han att hårda, odiskutabla fakta var minst lika viktiga som moraliska argument. Så han bildade Society for the Abolition of The African Slave Trade, som gjorde diagram över slavfartyg och beskrev hur handeln gick till, och skapade därmed en organisation som brukar kallas världens första tankesmedja.

Ordet »think-tank«, som på svenska blev tankesmedja, myntades först på 1940-talet som ett begrepp för de organisationer som gav militära råd. En av dem, Rand Corporation, växte vid den här tiden ur sitt moderföretag Douglas Aircraft och lyckades trots den kopplingen skapa ett rykte som oberoende. I dag citeras Rand av medier om allt från narkotikapolitik till terroristbekämpning och influensavaccinering.

Det är en status inte helt olik den som SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle – åtnjöt i Sverige fram till för tre veckor sedan. Det är hit som finansministern kommer för att förklara budgeten, det är hos SNS man diskuterar om det är mest effektivt att bränna avfall eller att återvinna det.

Det är helt enkelt en källa man respekterar.

Det var också vad Laura Hartman trodde när hon fick erbjudande om att bli forskningschef på SNS.

– Egentligen tänkte jag att det skulle vara precis som på ett universitet, med enda skillnaden att forskningsämnena är mer aktuella, men att forskarnas oberoende skulle vara lika oomtvistat som på en institution.

Självständigheten är inte bara viktig för forskarna. Eftersom tankesmedjor till större grad är beroende av finansiärer hos myndigheter och företag krävs tydlighet om att ett företag inte fått möjlighet att ändra rapporternas riktning. De som betalar för ett visst projekt får på SNS visserligen läsa igenom manus i förväg och ha synpunkter, men inte gå in och rota i slutsatserna. Många kallar ju fortfarande SNS för näringslivets tankesmedja. Då är det extra viktigt att de visar sitt oberoende.

Man skulle kunna säga att det där oberoendet är själva affärsidén. När näringslivstopparna Tore Browaldh, Lars-Erik Thunholm och Axel Iveroth bildade SNS 1948, mitt under brinnande planhushållningsdebatt, var tanken att politikerna skulle lyssna mer till näringslivets synpunkter om man bjöd in till nyanserad dialog i stället för att ryta till.

Redan då var det folk som inte förstod poängen. »Måste ni utreda att ni är socialister?« utbrast Marcus Wallenberg, och ifrågasättandet har fortsatt sedan dess. Vänsterfolk var förbannade på 1990-talets konjunkturrådsrapporter och högersinnade gillade inte att SNS förlag 2005 översatte »Growing Public« av Peter H Lindert.

Men det där oberoendet skulle komma att testas ordentligt en onsdag i september 2011. Efter Laura Hartmans framträdande steg Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson upp på scenen. Det här var det sämsta han sett från SNS, sa han. Han berättade historier från sina barns skolgång och från tiden som lokalpolitiker. Författarna saknade, menade han, tilltro till människan. Han hade dessutom hittat ett faktafel som han uppehöll sig vid under lång tid: friskolor får inte välja sina egna elever.

Det var en hård kritik, men Laura Hartman tog inte så illa vid sig. Hon hade ju forskat om allt från a-kassa till sjukförsäkringar. Hon var van vid heta ämnen.

Men utanför SNS-seminariet gick diskussionen vidare. Dagens Nyheters förre chefredaktör Hans Bergström hävdade på Newsmill att SNS förolämpade entreprenörer. Eva Cooper och Håkan Tribell på Timbro konstaterade att det var en »myt« att SNS var fritt från ideologiska skygglappar. Svenskt Näringsliv skickade sina kommentarer till politiker ända ner på kommunnivå.

SNS styrelseordförande Arne Karlsson fick ett par hundra mejl. Karlsson, som även är vd på Ratos, ett börsnoterat investmentbolag, blev nu kallad socialist.

– Jag känner mig lite som en figur i en Kafkaroman. Många har uttryckt sig på ett sätt som är helt oförståeligt.

När Laura Hartman tog del av diskussionen insåg hon att det här var värre än hon trodde.

– Det var så hätskt, så riktat mot oss personligen.

Men kanske bröts vallen när Urban Bäckström satte sig vid tangentbordet. I sitt nyhetsbrev »Urban direkt« skrev Svenskt Näringslivs vd att det här var en »bedrövlig SNS-rapport«.

För nationalekonomen Jonas Vlachos, som författade ett av kapitlen i rapporten, var det här ett avgörande skede i processen.

– Hans kritik riktade sig hårt mot Lauras omdöme. När han gör det så ifrågasätter han omdömet i SNS ledning.

In i historien kommer nu Anders Vredin. Han är sedan ett och ett halvt år vd för SNS och handplockad för att få i gång forskningen som varit på glid i flera år. Det är han som har anställt Laura Hartman och deras första tid tillsammans har gått som planerat. Antalet forskningsrapporter har fördubblats jämfört med föregående år, och flera nya projekt är på gång.

När Vredin läser kritiken oroas han över att i stort sett samtliga debattörer verkar tro att det är SNS som ligger bakom slutsatserna, och inte forskarna. Det där dyrbara oberoendet är i fara. Så han säger åt Laura Hartman att inte diskutera rapporten offentligt. Förhoppningen är att flytta fokus från SNS till rapporten.

Det blir ett ödesdigert misstag. Laura Hartman tolkar det som att hon fått munkavle – och hoppar av.

Kritik från högern ersätts nu av kritik från forskarsamhället. Namnkunniga statsvetare, sociologer, historiker och ekonomer är förbannade. Det vetenskapliga rådet kräver en offentlig bekännelse till forskningens frihet.

På kort tid har SNS lyckats alienera två av sina tre kärntrupper: forskarna och näringslivet. Samtidigt undrar den tredje kärntruppen – byråkratin – vad som egentligen pågår. Från olika myndigheter strömmar det in frågor till SNS om de styr forskningen.

Varför Vredin, som själv är forskare, agerar som han gör är inte helt glasklart. Men Jonas Vlachos tror att balansen mellan kärntrupperna i SNS försätter honom i en omöjlig sits: utan forskarna har SNS ingenting att berätta, utan medlemmarna i näringslivet har SNS inga pengar att forska för.

– När Urban Bäckström går ut så hårt är man ju ute efter att skapa en förtroendeklyfta i organisationen.

Svenskt Näringsliv är inte medlem i SNS, men organiserar många av dess medlemmar. Och just medlemmarna har blivit allt viktigare de senaste åren. I budgeten för 2003 stod medlemsintäkterna för en tredjedel av en budget på nästan 50 miljoner kronor. Nu har budgeten krympt till 40 miljoner och medlemsintäkterna från företag, myndigheter och organisationer har klättrat till 44 procent. Under samma tid har andelen forskningsanslag krympt från 30 procent till 12 procent av SNS-kakan.

Arne Karlsson vet det där. Det var just därför han tog Anders Vredin till SNS – för att producera mer intressant forskning. Men kanske blev forskningen lite för intressant.

En söndag i slutet av september är han snabbt uppe på Ratos huvudkontor mittemot Rosenbad. Han ska bara byta portfölj och sedan gå till Jakobsbergsgatan för styrelsemötet på SNS. Helgen har ägnats åt orientering, jobb och resor, så när han kollar mobilen har han ett fyrtiotal olästa mejl.

– Och det var bara de vettiga människorna. Inte sådana som skrev att vi var näringslivets slavar eller socialister.

Han inser att något måste göras. Medan han promenerar norrut skriver han om dagordningen på sin mobil.

Några timmar senare har Anders Vredin fått veta att han ska lämna sin tjänst.

– Förtroendegapet mellan honom och forskarvärlden är för stort. Att försöka reparera den här situationen med Anders vid rodret hade blivit för svårt.

Det är underligt hur det blev, funderar han. Och konstigast av allt är att ingen egentligen har diskuterat rapporten.

– Jag tycker att det är en oerhört intressant rapport. Det hade varit intressant att diskutera det här på ett bra sätt. Men det finns väl extremister i alla läger. Och ofta är det de som bloggar mest.

Fakta | Styrelsen i SNS

Arne Karlsson, ordförande sedan 2008. Vd investmentbolaget Ratos.

Ingrid Bonde, vd AMF.

Tore Ellingsen, professor i nationalekonomi Handelshögskolan i Stockholm.

Charlotte Erkhammar, vice koncernchef pr-firman Kreab Gavin Anderson.

Anna Hedborg, ordförande Första AP-fonden.

Lars Heikensten, vd Nobel-stiftelsen.

Lars Nyberg, koncernchef och vd Telia Sonera.

Pernilla Klein, vice vd och kommunikationschef SNS.

Staffan Salén, vd Salénia.

Anders Vredin, före detta vd SNS, docent i nationalekonomi.

SNS styrelse utses av det så kallade förtroenderådet. Förtroenderådet består, förutom de 20 ordförandena i lokalgrupperna, av 140 medlemmar och är en församling som är något av en »vem är vem« i Sveriges näringsliv. Bland hedersmedlemmarna finns Carl-Johan Bonnier, Gustaf Douglas, Jacob Palmstierna, Sven Salén och Marcus Storch. Ordförande är den hemlighetsfulle men extremt inflytelserike bankrådgivaren Sten Westerberg.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!

5 comments

  • Peter von Fábry-Eichner skriver:

    Epilog: När jag efter att ha varit litet harig inför att operera min vänstra höftled i många år; gick det till slut inte längre. Jag hade svårt att hitta en fungerande sovställning, trots antiinflammatorisk och smärtstillande medicinering. Jag fick av min vänliga ortoped rådet att söka mig till en privat klinik i globenområdet i Stockholm. Det var snart semestertider och jag gissade att vi talade om hösten eller vintern. En glad röst kopplade mig oväntat till kirurgen, en docent. Han hade just tittat på bilderna och frågade om jag kunde komma om två veckor…

  • Peter von Fábry-Eichner skriver:

    Men frånsett formfrågorna för denna storm är huvudfrågorna absolut värda att diskutera. Kanske slutsatserna blir annat än vulgärdebatten ger sken av, när man i ”Ohlysk anda” påstår att SNS-rapporten sågar all privatisering. Eftersom jag inte läst rapporten vill jag inte heller säga annat än att ämnet är angeläget.

    Varför? Jo, efter en lång socialdemokratisk hegemoni och problemformuleringsmonopol har det ”allmäna” eller för att tala med socialdemokratisk svenska ”samhället” blivit totalt otränade och oskickliga på upphandling. Ingen förnuftig inköpare i det fria näringslivet ser bara till offertens nivå, utan det finns en hel del andra variabler att ta hänsyn till; den absolut viktigaste är naturligtvis kvalitet. Det innebär att inköparen måste lära sig att utvärdera kvalitet och det övriga innehållet i ett anbud.

    Det som ju är det strålande med privatiseringen är att när inköparen tidigare också var leverantören, kan man ju förstå att inköparen eller kunden, inte var särskilt mån om att slänga ut leverantören om det var en och samma organisation. Den friheten finns nu. Och tillämpas.

    För min del är det OK att även offentligt drivna skolor eller äldreboenden existerar – bara de kan konkurrensutsättas. Och det okunniga talet om att man måste begränsa friskolorna därför att de utgör ett ”hot” mot kommunala skolor leder mig till just motsatt slutsats. Om en friskola konkurrerar ut den kommunala – desto bättre.

    Människors minnesförmåga är begränsad; vem minns att det tog ett antal år innan man kom fram till sin höftoperation tidigare? Att patienter, med kanske bara ett par år kvar av den förväntade livslängden, inte fick operationen som gav dem ett smärtfritt, mobilt och värdigt liv? Vem minns tiden när närhetsprincipen styrde skol- och vårdval?
    Att en effektiv sjukvårdsapparat kan både tillfredsställa sina patienters behov – och generera vinst – är något som vänstern aldrig kommer förstå. Lika litet som en bra restaurang har både nöjda kunder och går med vinst.

    Kommer det offentliga underfund med att skolor, äldreboenden och vårdgivare får osannolikt höga vinster kan man sänka ersättningarna. Det är ingen välskött förvaltning, som av skattemedel skapar miljardärer av vare sig sandbilsägare eller vårdcentralägare. Men den fria modellen ger åtminstone ett upphandlarna/inköparna/ utvärderarna ett verktyg för att handla upp det bästa och billigaste alternativet för kundernas räkning.
    Hur detta bäst ska ske på alla de olika områden som ingår på den skattefinansierade marknaden är en mycket viktig och svår uppgift. Våra politiker och tjänstemän måste professionaliseras för att göra en bra insats härvidlag. Sannolikt kan en effektivare och sparsammare offentlig sektor ge oss stora ekonomiska vinster – att satsa på behjärtansvärda ändamål.

  • […] Anderberg har granskat Sveriges första tankesmedja, SNS, och berättar om bakgrunden till […]

  • nilsolle skriver:

    Det som är bra i denna härva är att myten, som omhuldas främst av journalister och forskare, om att om jag tar på mig mina tjänstekläder så kan jag vara objektiv. Att vara objektiv är en omöjlighet om man är normal. Någonstans slår mina egna värderingar igenom.

  • […] läsvärda Fokus har i veckan ett intressant reportage om svensk forsknings egen Watergate-skandal. Bland annat skriver man: Men det där oberoendet […]