Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Internbråk. IF Metalls bas Stefan ­Löfven (till vänster) och Kommunals ordförande Annelie Nordström är oeniga om kvinnopotten inför avtalsrörelsen. Men hur många medlemmar bryr sig?

Ekonomi

Storbråk om småpengar

Avtalsrörelsen har blivit en angelägenhet för facktoppar och ombudsmän som slåss om tiondelar.

Just nu sker en gigantisk mobilisering i Arbetsmarknadssverige. Inom loppet av ett år ska 550 avtal för 2,8 miljoner anställda omförhandlas. Internt har förberedelser pågått länge. Förtroendevalda har fått säga sitt om krav, utredningar har gjorts eller pågår om vilka de ekonomiska ramarna är, informationsstrategier utåt och inåt slipas. Men vägen fram till avtal är lång. Det tar månader innan fackets medlemmar får veta vad deras löneökningar blir och det tar lika lång tid för arbetsgivarnas organisationer att berätta för cheferna ute på företagen vad de har att hantera. För parterna blir detta ett dilemma. Å ena sidan ska de egna medlemmarna informeras, å den andra finns det inte mycket att berätta medan processen pågår.

Trots att så många parter är involverade blir dessutom lönenivåerna förvirrande snarlika. Det beror på industriavtalets roll i sammanhanget. Sedan det kom till 1997 är alla överens om att det är den internationellt konkurrensutsatta sektorn som ska förhandla först och sätta ett märke för alla andra löneökningar. Och trots kritik från delar av tjänstesektorn har industrin behållit sin roll som märkessättare. När avtalen inom industrin är träffade, har andra följt efter och nivåerna i deras avtal är mer eller mindre på decimalen lika.

Men inte minst under förra avtalsrörelsen har bärarna av industriavtalet agerat annorlunda jämfört med tidigare. Till att börja med träffade inte de samförhandlande facken avtal samtidigt. TCO-förbundet Unionen och Saco-förbundet Sveriges Ingenjörer träffade till allas förvåning avtal före LO-förbunden IF Metall, GS, Livs och Pappers. Så har det aldrig varit tidigare och många undrade hur det skulle påverka den kommande avtalsrörelsen. Men efter ett halvår kom nya besked från industrin. Att tjänstemännen träffar avtal först och arbetarna sedan var inte en bra idé. Alla skulle förhandla samtidigt. Och det är precis vad som sker i höst. Trots att Saco-, TCO- och LO-förbunden har olika löp-tider i sina avtal, förhandlar de samtidigt.

Det som också förvånade många förra året var hur de mäktigaste arbetsgivarna inom industrin, Teknikföretagen, agerade. När avtalsrörelsen var över för deras del, sa de upp sin medverkan i industriavtalet. Då, för ett drygt år sedan, var det högst oklart vad uppsägningen skulle leda till. I dag, när en ny avtalsrörelse är i gång, finns ett nytt avtal träffat. Det blev klart före sommaren och anses av industriparterna vara bättre än det förra. Inte minst för att det tydligare pekar ut industrins roll som riktkarl i lönebildningen. Andra är inte lika förtjusta. Ett av de tidigare LO-förbunden som ingick i samarbetet, Pappers, sa till exempel nej. Förklaringen var att det nya avtalet inte var förenligt med den samordning av avtalskraven som sker inom LO, hävdade förbundet. Märkligt nog gjorde LO:s styrelse en annan bedömning. Avtalet går att förena med en LO-samordning, blev slutsatsen.

Så lät det då. I måndags blev det upp-enbart att LO var splittrat, när LO och Facken inom industrin presenterade sina olika krav. LO-styrelsen var oenig, men en majoritet stod bakom kraven på lönehöjningar på 3,5 procent och en jämställdhetssatsning. De som reserverade sig var IF Metall och GS (facket för skog, trä- och grafikbranschen) som tillsammans med de fackliga kollegorna i industrin krävde 3,7 procent. Att LO-samordningen inte gick att få till är anmärkningsvärt i sig. Och att samordningen föll på kvinnolönesatsningar är än mer anmärkningsvärt. Gnissel har visserligen funnits inom federationen tidigare, men lösningar har nåtts i det sista. Den här gången gick det inte.

Sprickan inom LO kan innebära att den kommande avtalsrörelsen står inför en betydligt knivigare utgång än många gånger tidigare. En del hävdar redan att risken för konflikt i vår ökat.

För förhandlarna och ombudsmännen i de fackliga organisationerna och arbetsgivarförbunden är det som hänt och händer självklart viktigt. Deras jobb är att företräda sina medlemmar och driva sina organisationers respektive ståndpunkt. Oavsett hur oeniga de är vet de att förr eller senare måste förhandlingar leda till avtal, med eller utan konflikt. Målet är att fackets medlemmar ska få löneökningar och arbetsgivarnas medlemmar få besked om vilka lönekostnader som väntar.

Men för de knappa tre miljoner anställda som berörs av förhandlingarna är det lång tid kvar innan något konkret resultat märks i lönekuverten.

Och om det som händer under tiden upplevs som obegripligt har både fack och arbetsgivare stora problem. Det betyder i så fall att legitimiteten för det de håller på med minskar hos deras uppdragsgivare – medlemmarna.

Detta är avtalsrörelsen

50 arbetsgivarorganisationer och drygt 60 fackförbund, tecknar tillsammans över 650 kollektivavtal. Under 2011 och 2012 ska över 500 avtal omförhandlas för cirka 2,8 miljoner anställda i näringslivet, staten och kommunerna. Ett kollektivavtal löper på viss tid, vanligen tre år.  När det har löpt ut upphör fredsplikten och ett fackförbund kan  varsla om stridsåtgärder för att få igenom sina krav.

Industriavtalet från 1997 innebär att industrin, som är internationellt konkurrensutsatt, ska »sätta märket« och ska verka för att övriga parter inte går över det.

Förhandlingarna ska normalt starta senast tre månader innan de gamla avtalen löper ut.  Årets förhandlingar inleds den 30 september och nya avtal ska vara träffade senast den 30 november. Övriga branscher i näringslivet förhandlar under våren 2012.

Källa: Svenskt Näringsliv

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera