Välj rätt valfrihet

I förra veckan kom Studieförbundet Näringsliv och Samhälle med en rapport om valfrihet i välfärden. I rubriker och kommentarer beskrevs det som om att valfrihet inte fungerat, inte givit de stora effektivitetsvinster som förespeglades. Rapporten möttes av hård kritik från liberala debattörer och trängda välfärdsföretag och skadeglad entusiasm från vänsterdebattörer i tron att de för en gångs skull fått de hjärtlösa nationalekonomerna på sin sida. En vecka senare lämnade ansvariga forskningschefen, Laura Hartman, sitt jobb. Trots att SNS bedyrade motsatsen började konspirationsteorierna om att hon fått gå på grund av rapporten.

Problemet var att få verkligen läste rapporten. Om man faktiskt läser vad forskarna skriver i sina underlag står det inte att valfriheten misslyckats. Det står två saker. Det ena är att det finns förbluffande lite data och statistik om valfrihetens effekter. Det andra är att det lilla fakta vi har snarast pekar på små förbättringar än försämringar. Allt i rapporten var i princip kända fakta. Det är ett mysterium hur detta kunde bli kanonfoder för Ung Vänster.

Missen i rapporten var inte att man gav fel svar, utan att man ställde fel fråga. »Konkurrensens konsekvenser« löd titeln – underförstått att det finns en enda valfrihet att ta ställning till.

Valfrihet är inte en privat marknad, det är en politiskt skapad marknad. Vi drar in pengarna via skattsedeln och återlämnar en summa öronmärkta pengar till medborgarna. Poängen är att valfriheten utjämnar köpkraften jämlikt för var och en, utan att som i monopol ta ifrån individen kundmakten.

Precis allt beror då på hur systemet är riggat. Malmö stadshus skulle exempelvis kunna skicka en check på 77 000 kronor hem till varje skolelev i kommunen med uppmaning att fritt välja hur man skulle utbilda sig. Det vore i sanning »valfrihet«, men en idiotisk sådan. Utfallet beror på hur man får »pengen«, hur stor den är, vilken information man får, hur man kan byta.

För att ta ett verkligt exempel: Vårdval Halland och Vårdval Stockholm handlar båda om att välja primärvård. Men i Halland har politikerna varit noga med att den vårdcentral du är ansluten till har starka ekonomiska incitament att hålla dig så frisk som möjligt. I Stockholm kommer den största intäkten per patientbesök. Föga förvånande har antalet patientbesök ökat snabbt i samband med Vårdval Stockholm, och misstanken finns att det inte bara handlar om det är lättare att träffa doktorn.

Det värsta exemplet på dåligt designad valfrihet är gymnasieskolan. Gymnasierna tävlar om elever, som i sin tur tävlar om attraktiva högskoleplatser med sina betyg. Och vem sätter dessa hett eftertraktade slutbetyg? Skolornas egna lärare. Ärkeängeln Gabriel hade inte kunnat sätta rättvisa betyg i ett sådant system. Betygsinflationen skenar med orättvisa som följd.

Här finns en enkel lösning inom räckhåll: oberoende examinatorer som sätter betygen, det som kallas modern studentexamen. Men där har utbildningsdepartementet ryggat, inför minnena av 1950-talets studentexamen. Ett annat argument är att det är dyrt. Men kostnaden kommer i slutet av en utbildning som kostat staten miljoner, och betygssättning tar också arbetstid.

Det finns enormt mycket att göra. Mikroekonomin visar hur man med enkla grepp kan undvika »skimming«, att välfärdsföretag bara skummar de mest lönsamma kunderna, eller »parking«, att bara »parkera« de mest passiva kunderna till lägsta kostnad.

Tyvärr har debatten aldrig tagit sig förbi det läge SNS-rapporten hamnade i – för eller emot valfrihet. Det som började med dagiset Pysslingen på 1980-talet och hela tiden har varit en slags medelklassens underifrånrevolt mot dåliga statliga monopol. Ingen har tagit sig an att reda ut begreppen. Även bland borgerliga väljare är det snudd på omoraliskt att tjäna pengar på vård eller dagis, till skillnad från läroböcker, mediciner och ambulanser. Entreprenörerna förväntas investera miljoner i nya skolor och vårdcentraler med äran som tack.

Socialdemokraterna exploaterar valfrihetsskepsisen och nya moderaterna håller, med undantag av Filippa Reinfeldt, mycket låg profil. Samtidigt inser alla att vi varken kan frysa läget där vi är i dag, då staten fortfarande dominerar stort som producent i alla välfärdssektorer, eller återföra välfärden i statlig ägo. Ingen tror att det offentliga utan konkurrens snabbt kommer innovera och kvalitetsförbättra. Ingen vill heller att bara de rika ska kunna välja.

Vi har inget val. Vi måste våga välja rätt valfrihet.

***

FÖR ÖVRIGT är det synd att Angeles Bermudez-Svankvist är en sådan otroligt bra och dynamisk chef för Arbetsförmedlingen. Det leder till att politikerna tror att AF klarar vad som helst och i stället för att minska kostnaden att anställa, pumpar in ständigt fler miljarder i AF:s byråkrati som enligt utvärderingarna inte förmår skapa jobb.