Kommentar

Ann Heberlein står i vägen

Författaren vill ta tillbaka rätten att definiera sig själv, men misslyckas genom sitt fortsatta självutlämnande.

Det är tidig morgon och Ann Heberlein vill inte flytta sig från min tidning. Hon får apelsinmarmelad på kjolen och jag försöker bläddra, men det går inte.

Ann Heberlein är doktor i etik och kritiker i landets största kulturbilaga. Hon är också författaren som skrivit om sin psykiska sjukdom, och har i mina ögon med akrobatisk skicklighet lyckats balansera dessa två persona.

Jag såg henne på Bokmässan, det där året när hon hade släppt sin vågade bok »Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva«.

Ann Heberlein var sylvass i diskussionen och jag tänkte att det var fantastiskt. Att må så dåligt och att vara så närvarande, samtidigt.

– Hon är väldigt modig, viskade en dam bakom mig till sin väninna.

Nu har Ann Heberlein skrivit en ny bok, »Ett gott liv«. Den handlar bland annat om hur hon mådde för jävligt på den där bokmässan och att hon inte alls ville vara där.

Den handlar om hur hungriga läsare ville se henne, kanske ta på henne, om deras stora händer och många tänder. Jag var en av dem och jag fattar ingenting.

Den handlar om hur den första recensionen fick henne att nästan, nästan ta sitt liv. Allra mest handlar den om Förläggaren, som hon menar utnyttjade henne och bara ville sälja böcker.

Jag läser boken som en förnekelse av hennes tunga, personliga inlägg i psykvårdsdebatten. Den förra boken borde inte ha publicerats, åtminstone inte då. Det skedde på Ann Heberleins bekostnad.

Hon skriver att vi, läsarna, inte vet någonting om hur det är att vara Ann Heberlein. Sedan skriver hon om sin man, sina barn, sina självmordsförsök.

Hon vill inte längre det självutlämnande och ändå skriver hon självutlämnande.

Jag blir plötsligt medskyldig till Ann Heberleins trasighet. Varför grottar jag i hennes privatliv? Ansvaret för hennes ångest placeras hos mig, både som läsare och kulturjournalist, och hos Förläggaren.

Mellan de privata inblickarna öppnas dörrar till intressanta filosofiska resonemang, och allmängiltiga tankar ventileras. Ann Heberlein är klok och kunnig, hon väcker engagemang, respekt, medkänsla och intresse. Men hon väcker inte längre mitt förtroende.

Nästa dag skriver Heberlein en stringent och genomarbetad artikel i Dagens Nyheter. Hon låter ungefär lika klok som när jag hörde henne på Bokmässan för två år sedan. Det gör mig nervös.

Vem är hon i dag?

Kommer nästa bok att handla om Redaktören på DN som inte stoppade henne? Om den nya Förläggaren som också vill tjäna pengar?

Har någon frågat hennes nära och kära om hon klarar det här?

Ligger Ann Heberlein hemma med grov ångest eftersom hennes liv har recenserats på nytt? Vet hennes man var hon är, är hennes barn lugna?

Ann Heberlein sitter på min morgontidning. Hon tittar på mig med besviken blick under sin blonda lugg. »Du ser mig som sjuk och svag, inte som skribent och doktor i etik«, anklagar den. Hon har rätt, och det gör mig så ledsen. Jag tänker på glimtar från boken; Svea Inkasso, hotellrum i Köpenhamn och på Abilify (små, blå antipsykotika). Jag ser inte texten, för Ann Heberlein sitter mitt på den.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera