Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Gaby Stenberg

Gaby Stenberg, skådespelare och sångare, dog den 20 september, 88 år gammal.

1939 satt Gaby Stenberg på en buss i Stockholm och storgrät. Hon hade haft ett årskontrakt med Svensk Talfilm, men bara varit med i en enda film under det året. Det var i »Melodin från Gamla stan«, med bland andra Nils Poppe och Harry Brandelius i rollistan. Nu hade året tagit slut och hennes kontrakt hade inte förnyats. Hon hade just gått ut från ett möte med direktören där han förklarat för henne att »vi behöver dig inte längre« och satt sig på den där bussen när det brast för henne.

»Men lilla Gaby, varför gråter du så«, hörde hon en röst från sätet intill.

Hon tittade upp och såg regissören Sigurd Wallén, samma Sigurd Wallén som under hennes allra första filmning hade pekat på henne och rutit: »Vem är den här personen, ta bort henne!«

Den gången hade han försökt fånga en kyrkoscen till filmatiseringen av »Bombi Bitt och jag«, där Gaby Stenberg var statist. Han ville ta en bild på bänkraderna och Gaby hade satt sig längst fram, i mitten. Sedan skulle han ta bänkraderna på en annan plats i kyrkan och Gaby hade passat på att sätta sig längt fram i mitten där också. Och sedan en tredje plats i kyrkan, samma sak igen. Gaby överallt. Det gick ju inte.

Men hon hade åtminstone lyckats göra intryck och när Sigurd Wallén skulle spela in »Sigge Nilsson och jag« något år senare fick Gaby en större flickroll. Nu satt han och undrade varför hon hade tagit det oförnyade kontraktet så hårt, ville hon så förtvivlat gärna fortsätta vara vid filmen? Gaby Stenberg förklarade att hon ville inget annat.

Sigurd Wallén fixade in henne på Svensk Filmindustri, och under de närmaste fyra åren fick hon göra massor av film. Många av dem var tidstypiskt klämkäcka historier där ensemblen då och då brast ut i sång. Hon fick ett dubbelt genombrott 1942, dels i operettfilmen »Löjtnantshjärtan«, dels i sin scendebut »Blåjackor« på Oscarsteatern, en showgala av ett format som Stockholm inte hade sett sedan Ernst Rolfs glansdagar.

Efter fyra år på Svensk Filmindustri var hon trött på »klädhängarrollerna«, som hon kallade dem, som mest gick ut på att vara söt och bära upp eleganta kläder på vita duken. Hon sökte jobb på Malmös då helt nya stadsteater, och fick det. Hennes första roll blev Titania i Shakespeares »En midsommarnattsdröm«. Hon hade kommit ur klädhängarfacket med besked.

Senare samarbetade hon med Ingmar Bergman både på scenen och på filmduken. När hon spelade huvudrollen i hans legendariska uppsättning av »Glada änkan« hade hon även en sångkarriär rullande i eget namn. Vid den tiden fick hon också en egen tv-show: »Gaby Stenberg och en flygel«.

Utåt sett stod hon på toppen, men inuti var det något som fattades. Hon kände att hennes ambition var så stor att den var jobbig att bära på. Ju bättre det gick för henne desto svårare var det att känna sig helt nöjd. Till slut hade hon inte gnistan kvar och orkade inte satsa vidare. 1962, 39 år gammal, gifte hon sig med överläkaren Fredrik Koch, tog farväl av musiken och skådespelandet och flyttade till Kristianstad.

Det innebar dock inte att hon helt uppslukades av familjelivet. Hon pluggade fonetik och språkvetenskap och psykologi och arbetade under en period som logoped i Malmö. Hon skrev en barnbok som hon kallade för »Sommarsurr« och blev alltmer intresserad av ljudet av insekter. Det intresset skulle så småningom resultera i musikverket »Insektsmusik«, en timmes föreställning som bygger på ljudet av olika insekter med en bandspelare, Gaby Stenberg och en flygel.

Efter mer än tjugo år utanför rampljuset lät hon sig till slut övertalas att komma tillbaka, mot Jan Malmsjö i »La Cage aux Folles« i Malmö. Det ledde fram till de roller som hon numera är mest känd för: Ellinor och Beatrice i tv:s långkörare »Rederiet«, där hon var med i tio år.

I ett program om henne i Sveriges Radio tillfrågades hon om vem av de två kvinnorna som hon själv kände sig närmast. Gaby Stenberg svarade, utan att tveka, den paranta ladyn Beatrice: det var styrkan hon kände igen sig i. Att hon alltid upplevt en livskraft, hur jobbigt det än hade varit emellanåt.

Hon sa: »Jag har ett go i mig«.

Stefan Westrin är frilansjournalist

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera