Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Långvarig ledare. De senaste åren av Ilmar Reepalus sjuttonåriga styre har varit de mest blåsiga. Under 2009 och 2010 skapade han en internationell storm efter sina uttalanden om Israel. Nu får han kritik för sitt förslag att införa temporära medborgarskap.

Inrikes

Ilmar Reepalus nio liv

Malmös starke man är en överlevare. Men när han vill bygga om medborgarskapet har han inte ens stöd av sina lokala partivänner.

Carlsson, Persson, Sahlin och nu Juholt. Partiledarna på Sveavägen kommer och går medan kommunalrådet på August Palms plats sitter kvar.

Åtalad, stundtals utskälld, till och med beskjuten, har Ilmar Reepalu blivit under de sjutton år som gått sedan han 1994 valdes till kommunstyrelsens ordförande. Men Malmöborna har gett honom sitt förtroende. År efter år. Vid senaste kommunalvalet tog Reepalu hem 35 procent av rösterna, att jämföra med de 29 procent som socialdemokraterna fick av samma Malmöväljare i riksdagsvalet.

Hur östgöten, attackdykaren och arkitekten Reepalu blev en av Sveriges populäraste socialdemokrater beror nästan uteslutande på kommunens mytologi. Resten av Sverige kan historien: förött av den krisande tillverkningsindustrins härjningar valde Malmö en ny väg, skaffade högskola, bro, nytt lyxområde vid vattnet, järnvägstunnel, nytt bibliotek, två nya arenor och lockade till sig falafelätande ungdomar som i sin tur lockade till sig nya ungdomar.

Huvudperson i den historien är tveklöst Ilmar Reepalu. Det var han som köpte loss den enorma hamnmarken från Investor. Det var han som sålde kommunens aktier i Sydkraft för att få kontantinsatsen till Citytunneln. Det är han, som tack vare sina kontakter inom SKL, näringslivet och andra maktcentrum, kommer att fixa nästa stora satsning i Malmö. Hoppas många i alla fall. Ilmar Reepalu själv har berättat för lokaltidningarna att han är sugen på att dra en linje av Köpenhamns tunnelbana över sundet.

– Vi gör väl ett bra jobb hela partiet, men man ska inte sticka under stol med att Ilmar är en otroligt populär person, säger arbetarekommunens vice ordförande Frida Trollmyr.

Men på en punkt har det nya Malmö inte kapat banden med det gamla Malmö. Liksom förr omnänms staden ofta som brottsdrabbad. »Sveriges Chicago«, som kvällstidningarna kallade staden på 70- och 80-talen, delar inte bara blåsigheten med sin amerikanska förlaga.

Det är förvisso inte helt rättvisande. Antalet anmälda brott per invånare är lägre än i Stockholm men ett par stadsdelar sticker ut ordentligt när polisen gör sina trygghetsundersökningar. I centrum, Södra innerstaden, Rosengård och Fosie är otryggheten störst och kanske är det därför Malmö upplevs som det gör. Till skillnad från i Stockholm, där de oroliga stadsdelarna är på betryggande avstånd från innerstaden, är allt synligt på ett annat sätt i Malmö.

Inte konstigt då att det här har blivit Ilmar Reepalus senaste strid. Han vallar journalister på Rasmusgatan, låter sig fotograferas när han för nattliga samtal med gängen, och sitter i tv och förklarar att han minsann bor i ett av de oroliga områdena, till skillnad från merparten av landets makthavare. Det är ett väldigt amerikanskt sätt att bedriva politik på, om man nu vill driva Chicagoliknelsen längre.

– Jag har uppvaktat regeringen och Beatrice Ask så länge. Jag är frustrerad. Det här är inte någon oppositionspolitik. Det här är verkligheten, säger han.

Vad vill Ilmar? Han vill ha fler poliser till Malmö, han vill ha hårdare regler för vapensmuggling och han vill att det alltid ska vara ett grovt brott att bära ett skarpladdat vapen.

Han brukar få som han vill. Hans enträgna arbete – utnötningstaktik, kan man kalla det – ger nästan alltid resultat. Det var så här han till sist lyckades få staten att betala merparten av Citytunneln under Malmö. Göran Persson vill inte ha den, riksdagens revisorer hade dömt ut projektet och Banverket hade sagt nej. Men Ilmar fick sin tunnel likt ett barn som lyckats bryta ner sina föräldrar utanför leksaksaffären.

Så långt allting väl således. Men så kom han på det där om temporära medborgarskap.

Idén gick ut på att nyblivna medborgare kanske avhåller sig från grova brott om de vet att deras medborgarskap kan dras tillbaka. Så om man inför en prövotid, som för körkort, tänkte Ilmar, kunde man nog stävja mycket grov brottslighet.

Det är ett trubbigt förslag. Även om man accepterar premissen att det skulle vara avskräckande finns en mängd praktiska invändningar. Den främsta är att det redan finns en prövotid i Sverige, men den ligger före naturaliseringen. Ett annat problem, som tre forskare på Malmö högskola uppmärksammat, är att många länder inte tillåter dubbla medborgarskap. Det skulle alltså inte finnas något land att utvisa de här personerna till.

Så varför började Ilmar Reepalu prata om det här? Och varför fortsätter han att prata om det?

Den illvilliga förklaringen är att han letar nya väljare. Sverigedemokraterna får trots allt var tionde röst i staden och att döma av kommentarer på nätet och i brev till kommunen är det här ett uppskattat förslag inom vissa grupper. Det påminner om några av teorierna kring Ilmar Reepalus Israelkritiska uttalanden vintern 2009. Då sades det att han var ute efter de muslimska väljarnas gunst.

En mer välvillig tolkning går ut på att Ilmar Reepalu är genuint frustrerad. Det är i alla fall så hans lokala partikamrater ser på saken.

– Uppenbarligen tror han att det är ett sätt att lösa problemet, säger Christine Axelsson, ordförande i Malmö arbetare-kommun.

Om den kommentaren andas avstånd är det ingen slump. För i den här frågan får han inget stöd underifrån. Flera av partiets kommunalråd och andra politiskt aktiva har gått ut och berättat vilken dålig idé det här är.

– Många tar illa vid sig, säger Frida Trollmyr. Man reagerar på att man naggar medborgarskapet i kanten.

Först Israelaffären och sedan det här – har Ilmar Reepalu förlorat sin politiska kompass? Sydsvenskanskribenten Per Svensson, som i dagarna kommer ut med boken »Malmö – världens svenskaste stad« har en teori om hur den annars så proffsige politikern lyckas snärja in sig i den här typen av frågor. Han hittar förklaringen i Reepalus ungdomsår då den röde Reepalu bosatte sig i Göteborgsstadsdelen Haga och av ideologiska skäl vägrade rita en bensinmack.

»I den hårdföre och pragmatiske resultatpolitikern bor fortfarande en 70-tals-proggare«, skriver Per Svensson, »formad av en tid då man skulle tänka i svart och vitt, i kollektiva identiteter, imperialisterna och folket, de onda och de goda.«

Det är en förklaring som går att applicera på nästan hela Reepalus karriär: Malmö mot världen, Malmö mot resten av Sverige.

Och det var ju precis en sådan person som Malmö behövde när resten av landet hade gett upp hoppet om Sveriges tredje största stad. För pratar man lite längre med de kritiska Malmösossarna säger de gärna att medborgarskapsaffären »inte var någon stor grej«, att det ändå är bra att det är någon i partiet som vågar tänka nytt.

– All heder åt Ilmar. Han ligger alltid i framkanten och vill testa nya idéer, säger Frida Trollmyr.

Största hotet mot Reepalus maktställning är snarare hans ålder. För tre veckor sedan fyllde han 68 år – tvångspensionär så att säga. Partikolleger säger att han nog inte ställer upp i nästa val. Men födelsedagsbarnet själv verkar omåttligt pigg på att fortsätta.

– Jag är vald för den här mandatperioden och sitter tiden ut. Sedan är alla bollar uppe i luften igen.

Kanske hinner Sveavägen än en gång byta ledare medan kommunalrådet på August Palms plats sitter kvar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera