Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Josefin Olevik är tf kulturedaktör på Fokus.

Kommentar

Paradiset förlorat i Helvetet

En samlingsutställning kan bli en vägskylt som ­pekar med hela handen åt fel håll.

Maria Miesenberger sitter på en sammetssoffa och bläddrar i sin fotobok »Sverige/Schweden«. Boken är tung och klädd i beige väv, soffan är ljust lila och Maria Miesenberger har en stillsam röst.

Hon berättar om bilderna som är från hennes egen barndom i Sverige och Österrike. Fonderna är disiga och vaga, människorna siluetter, vissa av dem helt svärtade. Där finns barn som leker, familjer som har picknick och kastar boll. Det vilar en harmoni över familjens konstellationer, på ängar som säkert blommar. Tänker jag.

Samtidigt hotar en skugga hela tiden i Maria Miesenbergers fotoalbum. De svarta figurerna är oroande. Vad frodas mitt i idyllen?

Det blixtrar en spänning mellan det vackra, familjebaserade och det okända, otrygga och vi talar om den.

Just nu visas sex av Maria Miesen­bergers bilder på Liljevalchs samlingsutställning »Helvete«. Att möta dem på nytt är något av en chock. Här finns ingen lila sammetssoffa.

Här finns sex uppförstorade foton som jag omedelbart associerar till övergrepp, övergivenhet, död och ensamhet. Idyllen är inte längre mer än en trasig skärva.

Ledtråden till min analys är förstås ­titeln på utställningen tillsammans med urvalet. Jag blir misstänksam. Vad sätter de andra 15 konstnärerna i gång för tankar? Och vad kunde de ha satt i gång för tankar om de inte blivit placerade i inferno?

Sten Eklund som ligger bakom ­etsningsserien »Kullahusets hemlighet« spritter till liv när jag sliter bort vinjetten »Helvete«. Han har skapat en fiktiv biolog som i Linnés fotspår kartlägger mark och flora. Han introduceras med ord som övergiven, bortglömd och periferi, men hans klara färger får en annan lyster om man letar efter framtidstro, äventyrslusta och kolonilottsnörderi.

Glenn Browns dystopiska science fiction-bilder kan lika gärna vara teknologiskt utopiska och Tracey Moffatts filmklipp skulle kunna hetat »Titta, nu spränger vi!« och presenterats som en humoristisk genomgång av specialeffekter genom tiderna.

Kulisserna från Drottningholms slottsteater, som blivit vild scenografi på Liljevalchs, har en stark och vacker kentaur i förgrunden. Hade titeln varit »Vad hände sedan?« hade jag tagit med mina gudbarn för att leka bland de glatt galna hundmänniskorna.

En tema-utställning är ett godhjärtat försök att räcka fram en stabil hand till besökaren. »Sitt på den pallen, tänk de där tankarna och du får de här upplevelserna.« Bekvämt och inget fel i det.

Jag fastnar till slut i museishopen, åter böjd över Miesenbergers inbundna bok »Sverige/Schweden«. Där hägrar lugnet; en mor och dotter på strövtåg i skogskanten. Och så oron som glimtar fram, hotet.

Minnen som kommer, minnen som kan vara mina eller ännu inte upplevda. Det dubbla, frågorna som pendlar mellan paradis och katastrof.

Konst som leder till oväntade tankar är intressant konst. Därför är det en bra princip att gå två varv på samlingsutställningar, den andra vändan utan att stödja sig på Helvetet eller andra hjälpsamma vinjetter.

Maria Miesenbergers bok »Sverige/Schweden« är nominerad till Årets fotobok, prisutdelning sker den 1 november.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera