Minnesord

Donya Feuer

Dansare, koreograf, filmare, regissör, dog den 6 november, 77 år gammal.

Erland Josephson sa att Donya Feuer var den som gav galna ko-sjukan ett ansikte. Det låter kanske inte så snällt, men det föranleddes av hur Donya var sminkad på Ingmar Bergmans uppsättning av »Backanterna« på Operan i början av nittiotalet, med kritvitt ansikte, svarta läppar och stora svarta ögon. Början av nittiotalet var också storhetstiden för Donyas favoritband The Prodigy. Donya, då 60 år gammal, gick på konsert med dem i Stockholm i teatersminkningen, toppad av hennes stora vita hår. När hon cyklade till konserten hade hon en papperspåse på huvudet med hål urklippta för ögonen för att inte skrämma sina medtrafikanter.

Hon var en djupt seriös konstnär och tänkare. Hon föddes i Philadelphia i USA 1934 och sattes i dansskola av sin mamma som femåring. Hon kom in på Julliard School på stipendium och blev sedan anställd hos Martha Graham innan hon grundade sitt eget danskompani i New York 1955. En av hennes unga elever var den legendariska Pina Bausch, som skulle tacka Donya Feuer i programmen till varje föreställning hon gjorde.

Hon lockades på 1960-talet till Sverige av stämningen i Ingmar Bergmans filmer och började jobba som pedagog och koreo­graf på Balettakademien. Snart samarbetade hon med Stockholms stadsteater och sedan knöts hon till Dramaten av Alf Sjöberg, som berättade om Dramaten som en folkets teater, en idé hon alltid skulle komma att vörda. Och teatern visste att utnyttja hennes oerhörda kunnande om, och passion för, det kroppsliga språket. Hennes samarbete med Bergman inleddes 1971 och skulle pågå så länge han levde.

Hon koreograferade också baletter och regisserade opera och teater, och gjorde även två filmer. Bland annat »Dansaren«, en lyrisk dokumentär som följer den unga Katja Björners utveckling som ballerina. Hon hade gått och burit på idén länge, men tycks ha väntat till Katja dök upp, en flicka som hade samma starka fokus och hängivenhet för dansen som hon själv. Filmen fick internationell uppmärksamhet. Här visades inte bara de få timmarna på scenen, utan vad det innebär att leva med dansen varje dag. Kameran nära på varje detalj, även på det tråkiga, det enahanda, det smärtsamma. Och därigenom också, på ett nytt sätt, på det graciösa, det levande. Filmen försöker inte förklara eller lära ut någonting, utan är fullt upptagen med att visa skönheten i kroppens rörelser.

Donya Feuer arbetade ständigt. Hon klev upp klockan fem och arbetade tills det var dags att sova igen. Hon hade också ett stort engagemang för det skrivna språket. Hon brevväxlade med den brittiske författaren och poeten Ted Hughes om Shakespeare, vilket resulterade i boken »Shakespeare and the Goddess of Complete Being«, skriven av Hughes och tillägnad Donya, men också i en stor folkbildningsinsats.

Under ungefär 15 år arbetade hon med Shakespeare på engelska tillsammans med tusentals grundskolebarn och gymnasieelever i framför allt Stockholm. Hon kallade barnen för »groundings«, alltså samma sak som man kallade den stående publiken på Shakespeares egen teater, det vanliga folket, de som löst den billigaste biljetten.

Eleverna vittnar om att de behandlades med samma seriositet som Donya Feuer behandlade sina skådespelare på de stora institutionerna. Kraven kanske såg annorlunda ut, men de var lika seriöst utformade.

Hon bildade också ensembler med lärare och elever som hon tog med till Dramaten, och introducerade dem på det sättet för sin egen teater. De kunde ha repetitioner i en mindre lokal i byggnaden, men när repetitionen var slut tog hon barnen via en »hemlig väg« in på scenen i stora salongen, och lät dem stå där en stund i mörkret. Sedan hissades järnridån upp och ljuset tändes en kort stund. Varje barn hade fått instruktioner om att tyst, inne i sitt eget huvud, rikta en replik ut mot salongen. Sedan släcktes ljuset långsamt igen, och ridån gick ner.

Stefan Westrin är frilansjournalist.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera