Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Ett mord på vår historia

Den avgörande frågan om Stasiboken är inte vem som var agent eller inte, utan hur Säpo hanterar sina arkiv.

John le Carré är och förblir det kalla krigets mästare i fiktionen. »Spionen som kom in från kylan« är den geniala titeln på hans genombrottsroman från 1963 Formtoppen nådde han redan på sjuttiotalet, med trilogin »Mullvaden«, där den knubbige engelsmannen ­George Smiley från MI6 för sitt privata heta krig mot KGB:s topphjärna, Karla. En strid om heliga värden: trohet, svek och kärlek.

Ack ja.

Mästerspionen Karla sades vara kalkerad på den östtyske spionchefen Markus Wolf. 1979 avslöjades han i Stockholm av svenska Säpo, som den gången fick vara med de stora pojkarna och leka. Den stilige Markus Wolf var ett kap. Han förekommer på en suddig Säpo-bild i Birgitta Almgrens bok »Inte bara spioner ... Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget«.

Säpo trodde inte att Sverige var så viktigt för DDR. De var oinformerade, visar ­Birgitta Almgren. DDR älskade Sverige, så till den grad att de knappast behövde spionera. Birgitta Almgren beskrev allt detta i sin förra bok, »Inte bara Stasi«. Den mesta informationen om medborgarna låg vid­öppen i folkbokföring och register. Kulturarbetare, politiker och lärare åkte i skytteltrafik mellan länderna, och alla dansade till fredens lov på Östersjöfestivaler. Särskilt rart låter det när DDR skickar sina nybakade agenter på »småskolekurs« i Sverige, för enkla uppdrag och övningar.

Birgitta Almgren är professor på Södertörns högskola, och hennes nya bok »Inte bara spioner ...« har väckt stark och viktig debatt i veckan. 2010 fick hon av dåvarande Regeringsrätten tillåtelse att som enda forskare studera Säpos arkiv över misstänkta svenska Stasiagenter, så kallade IM, inofficiella medarbetare. Tillståndet var förenat med en rad förbehåll. Alla personer skulle anonymiseras. Hon fick inte kontakta de misstänkta för egna intervjuer. Hon fick lova att förstöra alla minnes­anteckningar före den 30 juni 2011.

Allt fler kräver nu att Säpos arkiv öppnas för forskare och journalister. Även justitieministern funderar på att byta fot. Hemlighetsmakeriet har ju väckt löje. Läget blev akut när en av de 53 anonymiserade spionmisstänkta svenskarna trädde fram i Svenska Dagbladet och avsvor sig allt samröre med Stasi. Just genom anonymiseringen kände hon sig utpekad, påstod förra gymnasieläraren Marianne Ersson. Hon har inte rätt att läsa sin egen Säpoakt, liksom forskaren Birgitta Almgren inte får försvara sig. Hon är belagd med munkavle efter beslut i Regeringsrätten, ytterst alltså av regeringen.

Varför värnar Säpo – och regeringen – tystnadsplikten så intensivt? Varför månar de om spionernas integritet, men inte de spionerades rätt att få veta? Det är inte alldeles klart. Men det verkar som om Säpos försök att förringa historien i sig, har vunnit politikernas öra. Brotten anses ringa, de är preskriberade, och därför ska vi låta de döda begrava sina döda. Det må vara ett humanitärt vackert drag, men på sikt är det dåligt.

Det är rimligt att spionrafflet i Birgitta Almgrens bok, även om det framstår som ganska vardagligt gråmelerat, får den största mediala uppmärksamheten, särskilt sedan Marianne Ersson trätt fram med sin version av historien. Men mellan raderna i »Inte bara spioner ...« så framkommer en rad andra häpnadsväckande uppgifter.

Bilden av Riksarkivet som beskäftigt går mycket längre än vad Säpo kräver när det gäller att maska och stryka i materialet. Birgitta Almgren överklagade, men fick avslag. Med vilken rätt uppträder Riks­arkivet så övernitiskt? På vems sida står de som ska vårda och värna vår gemensamma historia? Här krävs en utredning om arkiven, yttrandefriheten och demokratin.

Och vad gör Säpo med sina egna arkiv? Birgitta Almgren ifrågasätter skarpt Säpos rätt att fritt gallra bland akterna. Under perioden 1972–1980 rådde klappjakt på vänsterelement. Säpo jagade allt som rörde sig: från riktigt farliga terrorist­sympatisörer till skäggiga trubadurer med trivselvikt. Under perioden, erfar Birgitta Almgren, ska 60 000 poster ha gallrats, rörande »samhällsomstörtande verksamhet(!)«. Utropstecknet är professor Almgrens, och jag delar hennes bestörtning. På åttiotalet gallrades ytterligare cirka 16 000 poster.

Detta är mord på vår historia, varken mer eller mindre. Bland de utgallrade akterna finns säkert både skurkar och oskyldiga lamm. Säkert personer som i sin tid utsattes för ryktesspridning och yrkesförbud. Det är illa att de berövas möjligheten till upprättelse i efterhand. Lika illa är det att Säpo hindrar forskare och journalister att studera vårt nyss förflutna. Det är gott att Säpo tvingas öppna arkiven – men har de något kvar att visa?

***

För övrigt är det utmärkt att Högsta domstolen beslutat sig för att pröva den kontroversiella »mangadomen« mot Simon Lundström. Ett glädjebesked på rättsområdet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera