Kommentar

Från gatan till Dramaten

Poängen med den mobila konsten är att åskådaren snubblar in i den.

Jag skulle bara gena nedanför Högalidskyrkan. Det var så mörkt att jag kanade en bit och doppade vanten i slaskigt fjolårsgräs som borde varit täckt av snö.

Plötsligt hade jag en lampa i ögonen och bestämda steg närmade sig. Slag mot pung? Knäa från liggande? Har jag några lösa pengar?

Men stegen vek av åt ett annat håll, strax innan de nådde fram till mina skälvande andetag.

Mannen var helt klädd i vitt, höll lampan högt men verkade inte leta efter något. Det var en förbryllande upplevelse.

Dagen efter läste jag tidningen och insåg att jag hamnat mitt i en performance av Annika Eriksson producerad av MAP – Mobile Art Production. Det var inte första gången jag stötte på MAP, men den mest dramatiska.

MAP har en fantastisk förmåga att låta människor snubbla över konst. I samarbete med konstnärer har de i fem år burit runt sitt ambulerande galleri och placerat det på gatan, i källarrum, på torg, på fasader.

Att enskilda konstnärer visar sig utanför institutioner är inget nytt, men Magdalena Malm – curatorn bakom MAP – är den första som satt i system att kontinuerligt pussla ihop samtidskonst med nya forum. Inspirationen kommer från England.

Förra året erbjöd performancekompaniet Poste Restante och MAP krishantering inför tillvarons förgänglighet. En vän var där och fick hålla en okänd hand och vila på en säng med virkat överkast i en sjabbig källare intill Vanadisplan. Hon var upplyft.

I september lade den egyptiska konstnären Moataz Masr ut en demokratisk labyrint i frodig grönska över halva Gustav Adolfs torg i Göteborg. Förbipasserande letade sig fram som i ett sällskapsspel utan mål. Inbjudna av MAP.

I den senaste MAP-utställningen vänder Ann-Sofi Sidén ut och in på Dramaten med en bakom-kulisserna-film. Den visas i Dramatens eget tornrum vilket förhöjer närheten till teaterns dammiga hörn och köande, kissnödiga och irriterade besökare. Jag har aldrig tidigare förstått vilket hat man kan uppbåda genom att komma sent och gå in på sin rad från fel håll. Tantblickarna är inte nådiga.

MAP visar att plats och form är viktiga, utan att de kompromissar med innehållet. Styrkan är att de inte använder en plats för att provocera eller verka crazy, utan för att förstärka ett konstverk.

Ann-Sofi Sidén på Dramaten är MAP:s hittills största och mest påkostade projekt. De har vuxit till sig och tillfälligt klivit in på institution. För var visar man bilder av Dramatens dammråttor om inte just på Dramaten? Innanför de egna väggarna blir landets mest traditionstyngda scen oförutsägbar och spännande.

Och var ställer man frågor om rädslor, hot och mansbilden, om inte i en mörk park, en ensam natt? Med hjälp av en vitklädd man och en högt buren ficklampa.

»Curtain Callers« av Ann-Sofi Sidén och Jonathan Bepler visas på Dramaten och i Västra Stallet fram till den 11 dec.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera