Krönika

Moderaten Juholt

Sydsvenskans förstasidesrubrik häromdagen sa allt: »Stukad s-ledare fick skäll«. Så kommer nog rapporteringen om Håkan Juholt att se ut ett bra tag framöver. Redan under den ödesdigra presskonferensen för några veckor sedan, när han lovade att åka ut i landet och lyssna på folk, stod det klart att socialdemokraterna inte har en partiledare längre utan en straffånge – en botfärdig, hunsad stackare som får löpa gatlopp mellan olika benådningskommittéer.

Nu när stormen bedarrat är det uppenbart att Juholt har behandlats orättvist. Andra riksdagsledamöter har begått samma misstag utan att hudflängas, och hur lätt vår utrikesminister verkar komma undan de riktigt svåra frågorna ska vi inte ens prata om.

Men oavsett hur man ser på Juholts försyndelser och mediebehandling kvarstår att han verkar ha varit ett dåligt val för socialdemokraterna. Från partiledningens håll har det stönats en del om att skuggbudgetens innehåll drunknade i uppmärksamheten kring Juholtaffären, men frågan är om det inte var lika bra. De nya idéerna lär inte bli några röstmagneter.

För egen del kan jag häpet konstatera att socialdemokraterna verkar ha dragit i gång ett klasskrig mot mig personligen. Först kom förslaget om ytterligare femtusen i straffskatt på så kallade stadsjeepar. Jag betalar redan elvatusen om året i skatt för min tio år gamla jeep – fyrhjulsdrift är mer nödvändighet än lyx när snön ligger halvmeterdjup i dagar utan att plogas bort här på landet. Några dagar senare förkunnades att rot-avdraget ska halveras och att rut-avdraget (som också ska halveras) dessutom ska tas bort helt om man inte är pensionär eller har barn.

Enbart dessa tre förslag skulle under de gångna två åren ha kostat vårt hushåll omkring 135 000 kronor. Det vill säga det skulle de inte, eftersom vi inte skulle ha dragit i gång några renoveringsprojekt överhuvudtaget, inte ha bytt bil och inte ens ha kommit på tanken att anlita städhjälp två gånger i månaden. Vi har nämligen den oerhörda fräckheten att varken vara pensionärer eller barnfamilj.

Jag förespråkar absolut inte att man röstar efter plånboken. Jag ifrågasätter ständigt mina egna politiska motiv och har ofta satt en ära i att rösta emot mina egna ekonomiska intressen. Jag säger inte att ett förslag är fel bara för att det råkar drabba mig; alla förslag drabbar alltid någon, och jag kan gott ställa upp på att bli lite drabbad om det finns ett gott syfte. Min poäng är att det parti som en gång brukade gå till val på att stärka välfärden för breda löntagargrupper numera mest är en dåliga nyheter-maskin för arbetande människor med genomsnittliga inkomster.

Det fanns en gång, på 60- och 70-talen, ett parti som bedrev politik på det viset. De föreslog slopade barnbidrag, urgröpta pensioner och skrotad anställningstrygghet. De hette moderaterna och var ett femtonprocentsparti. Ett gnälligt, befängt, förvirrat parti som först sa nej till allting och sedan motvilligt anpassade sig lite halvdant när samhällsutvecklingen rusade ifrån dem; ett parti som en klar majoritet av väljarna på goda grunder misstänkte för att vilja sabotera deras privatekonomi. Så bisarrt har det alltså blivit i Sverige: de nya socialdemokraterna börjar påminna om de gamla moderaterna.

Och det är ett recept på en riktigt lång ökenvandring, med eller utan skandaler. För oss som försöker tro på kärnan i den socialdemokratiska visionen är det plågsamt att se hur världens en gång skickligaste parti nu leds av en samling fullblodsklåpare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera