Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Nominerad. Från »Folkets hus«, Lina Haskel. (Bilden är beskuren)

Kultur

Nestorerna och nästkommarna

Svenskt foto har skapat en identitet som verkar närmast omöjlig att bryta. Det syns hos de ­nominerade till Sveriges största fotopris.

Och de nominerade är … i världsklass!

Scanpix Stora Fotopris presenterade förra veckan tre yrkesverksamma fotografer som tävlar om den prestigefyllda och 100 000 kronor stora vinsten. Fotovärlden verkar imponerande överens om att juryn är kompetent och den konstnärliga kvaliteten hög.

Scanpix-juryns ambition är att premiera en berättelse om det svenska samhället. Så om man eftersöker en svensk foto-identitet, är det högst lämpligt att rota bland nomineringarna.

Jan Broman balanserar på en stol och har halva armen instoppad i en orange lampskärm. Det är mörkt på Fotografiska eftersom strömmen har gått. Jan Broman som tillsammans med sin bror är grundare av museet inspekterar en glödlampa och pratar samtidigt.

– Det är ständigt samma svenska fotografer som presenteras ute i världen och det är också samma fotografer som är alla fotoelevers hjältar och idoler. Det behöver inte vara hämmande, men svenskt foto har en mörk och dyster bild internationellt och då blir det den typen av foto som galleristerna förväntar sig, säger han.

Jan Broman är en av alla dem som säger samma sak. Successionsordningen inom svenskt berättande fotografi är tydlig:

Christer Strömholm är nestorn. Det mesta vi ser i dag går att härleda i rakt nedstigande led från honom. Hans svartvita gatufotografier, framför allt porträtt på människor i marginalen från 50-talets Paris, utvecklades vidare hos arvtagaren Anders Petersen.

Petersen har en mer personlig blick på sina objekt men behåller svärtan och utsattheten. Och har i sin tur influerat kronprinsen JH Engström till ett något vildare, men i grunden väldigt likt bildspråk.

Dessa tre herrar, tillsammans med outsidern Lars Tunbjörk, som slog igenom i början av 90-talet med sin övergivna småstadskänsla och vardag i avslöjande ljus, utgör i dag den internationella parnassen. De som materialiserar bilden av svenskt fotografi och de som får fotoskolans unga elevögon att tindra.

De två linjerna gör svenskt foto ryktbart utomlands och väcker talanger till liv genom att inspirera. Men de skapar även en tydlig norm för vad som är bra fotografi.

På Fotografiska museet visar Jan Broman vägen till några verk av en av de nominerade.

Martin Bogren ligger bakom projektet »Lowlands«, en berättelse om hans hemby i Skåne. Han har använt sina egna upplevelser, drömmar och minnen som struktur för sin redan hyllade utställning som just nu visas på Fotografiska.

Förutom Martin Bogren är Lina Haskel och Åke Ericson nominerade.

Åke Ericsons »Swedish Afghanistan Veteran« är ett klassiskt reportage, publicerat i Fokus, om en svensk soldat som skadades svårt under en fredsbevarande insats i Afghanistan.

Lina Haskels »Folkets hus« porträtterar olika Folkets hus över hela landet. Hon har fascinerats av kombinationen arbete och nöje, och av att de alla påminner så mycket om varandra. Resultatet är ett slags stiliserad övergivenhet.

Om man lite fräckt lägger de aktuella nomineringarna intill nestorerna är influenserna uppenbara.

Martin Bogren har svärtan och den vardagliga absurdismen från Christer Strömholm och hans efterföljare. Också Åke Ericsons mörka ton och närhet är lätt att jämföra med Petersen och kompani.

Lina Haskel ser Lars Tunbjörk som den störste och det känns inte som någon överraskning.

– Visst finns det ett svenskt foto och det beror på att vissa fotografer som Anders Petersen och Lars Tunbjörk har lämnat väldigt starka avtryck som anammats otroligt intensivt av unga fotografer, säger Magnus Bergström som är fotograf, bildredaktör för Filter och sitter i juryn för Scanpix-priset.

–  Även om de flesta vet att de är stora här hemma, är det inte lika känt hur stark den svenska traditionen står sig internationellt, säger Magnus Bergström.

De fotografiska uttrycken fortplantar sig inte bara bland aspirerande fotografer utan också hos allmänheten.

– Vi har en dominerande dokumentär-fåra i Sverige, vilket har gjort att det är just det dokumentära som vi betraktar som foto, det är det som drar folk och det är det som omskrivs i media, säger Jan Broman.

Han har klivit ned från sin stol nu, men är fortfarande längre än alla i sin omgivning. Bara ett drygt år efter starten drar Fotografiska fler besökare än Moderna museet, och konkurrerar med Vasamuseet och Skansen. Han om någon vet att det ligger ett uppdämt intresse för fotografi hos allmänheten, och vad det är som lockar besökare.

Också Kulturhuset har satsat på foto de senaste åren och fotoböcker ges ut som aldrig förr. Var man bär en mobiltelefon med avancerad kamera i fickan och får en naturlig ingång till fotografiet.

Även de konstnärer som rör sig utanför den etablerade Sverige-tonen har därmed en större potentiell publik, men fortfarande svårare att slå sig fram.

Ett gäng konstutbildade kvinnor har skapat egna – mystiska, iscensatta och sagoinspirerade – bildspråk som låtit tala om sig. Där återfinns Helena Blomqvist, Lovisa Ringborg och Martina Hoogland Ivanow. De är uppmärksammade inom konstvärlden, men har inte samma genomslag som de mörkt dokumentära fotograferna, ofta examinerade från Nordens fotoskola. De som inspirerats av den manliga Strömholm/Tunbjörk-linjen.

Jan Broman kallar det konstnärligt inriktade svenska fotot, som han tycker är mycket intressant, en »internationellt sett väl bevarad hemlighet«.

Den svenska fotografiska identiteten kan lätt göras till större än bara fotot. Det handlar om vår självbild, hur vi definierar oss själva och hur vi ser på oss själva utifrån. Vad är den svenska folksjälen?

– Vi återkommer till det »Bergmanska landskapet«. Som liknar den Petersenska ensamheten och smärtan, en sorts tystnad och stillhet och så vemodet. Det är precis som inom filmen. Det är så vi skildrar människor, även om vi numera är väldigt urbaniserade, säger Magnus Bergström.

Varför är det så svårt för ett nytt bildspråk att etablera sig, och för någon helt nytänkande fotograf att verkligen kliva fram?

– Att vara fotograf är inte som att vara idrottsstjärna. Man kan inte slå igenom vid 16 års ålder, toppa vid 20 och vara borta vid 25. Det tar tid att göra böcker och utställningar för att skapa en relation till publiken, säger Jeppe Wikström som driver fotoboksförlaget Max Ström och var med och startade Scanpix-priset.

Förra året gick Scanpix Stora Fotopris motvalls den gängse foto-bilden och korade Martina Hoogland Ivanow till vinnare. Hon är en av de mer konstnärligt baserade kvinnorna.

– Martina är fantastisk. Men om man gav priset till sådana som hon varje år, skulle Scanpix bli som Nobelpriset i litteratur. Det skulle bli för svårt, säger Jan Broman på Fotografiska.

Elektriciteten är tillbaka, Martin Bogrens svartvita poesi har perfekt belysning. Nästa utställning som museet skickar på internationell turné är av – Anders Petersen.

KULLinaHaskel-FH
Nominerad: Från »Folkets hus«, Lina Haskel.
Projekt: »Folkets hus«.
Bakgrund: Redaktionellt arbete, främst för magasin.
Svenska förebilder: Lars Tunbjörk.

KULmartin_bogren_lowlands34
Nominerad: Från »Lowlands«, Martin Bogren.
Projekt: »Lowlands«.
Bakgrund: Skivomslag, musikvideor och redaktionella reportage.
Svenska förebilder: Christer Strömholm, Anders Petersen och JH Engström.

KUL_PONTUS_HUBINETTE_9a
Nominerad: Från »Swedish Afghanistan ­Veteran«, Åke Ericson.
Projekt: »Swedish Afghanistan Veteran«.
Bakgrund: Redaktionella projekt, reportage.
Svenska förebilder: Inga.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera