Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Satsa inte på lägsta pris

Det var en gång, för inte allt för länge sedan, kommunpolitiker lät som personal överta förskolor, skolor och vårdcentraler och bara betala för inventarier.

För socialdemokrater och vänsterpartister var det inget konstigt. Man visste med sig att det var lite si och så med personalinflytandet i kommunen, nu kunde folk som trivdes med varandra få chansen och de som inte trivdes stanna i kommun. Någon profit att tala om kunde inte uppstå eftersom kommunpolitikerna såg varenda ineffektivt använd skattekrona som stöld från medborgarna.

För borgerliga politiker var det heller inte märkligt. Visserligen ansåg de att de röda politikerna var mer än lovligt naiva när de trodde att ingen kunde sköta verksamheten bättre än de röda, det kunde ju till exempel borgerliga politiker som hade medfödda management skills liksom. Så när borgerliga kommuner släppte iväg skolor och vårdcentraler, då skulle det bara skapas alternativ – men inga större vinster för företagarna.

Oavsett kulör pratade de om Beet­hoven och stråkkvartetten, den ska spelas av fyra. Går inte att rationalisera, som Baumol sa. Men var och en som arbetat i små grupper vet att det blir väldigt olika mycket gjort, och än mer varierande kvalitet, beroende på vilka som ingår och hur de kommer överens. För övrigt satte Wermlands Opera i våras upp hela Wagners »Ringen« med 50 i stället för 100 personer i orkestern utan att recensenterna klagade nämnvärt på det.

Så kom Kulturkrabaten. Lena Ström, förskolechef i Årsta, fick ta över de fyra skolor med 18 avdelningar hon basade för av Stockholms stad för 634 650 kronor 2007. Året därpå var vinsten drygt 3,2 miljoner kronor, varav 3,2 gick i utdelning till ägaren. Hon satt förstås i lilla styrelsen som fick 850 000 kronor i arvode.

Det blev rubriker. Liksom om avknoppningen av Tibble gymnasium i Täby där kammarrätten slog fast att nio miljoner kronor var ett för lågt överlåtelsebelopp. Skolan ligger centralt, har gott rykte och alltså lätt att locka elever. Marknadsvärdet är större, sa rätten och förklarade affären olaglig.

Täby och friskolan gjorde upp om en högre summa, ytterligare 6,6 miljoner. Nu har huvudägaren Maj Dellström sålt, och prislappen för hennes halva blev inte de 20 miljoner som anonyma värderare talat om när bråket var som värst, utan just hälften av köpesumman.

Tibble gymnasium har nämligen haft måttlig vinstmarginal sedan det blev fristående, som mest runt fem procent. Kulturkrabaten har tickat på. Senaste vinstmarginalen, 7,5 procent.

Avknoppningar förekommer knappt längre. Politikerna tycker det är för krångligt att bedöma vad ett rimligt marknadsvärde kan vara. I stället får de som är sugna på att starta förskolor, skolor och vårdcentraler utnyttja den relativt fria etableringsrätt som finns – och ta risken det faktiskt är att skaffa lokaler, anställa personal och hoppas lyckas övertyga tillräckligt många att våga ett blint val. Ibland slutar det med konkurs.

När vi talar om särskilt boende för äldre är det annorlunda. Där handlar det om upphandling. Kommuner, långt ifrån alla, beställer anbud. Och har dessvärre ofta haft lägsta pris som huvudkriterium.

Att Carema, Attendo, Aleris och Förenade Care har så stora andelar av den lilla del, 17 procent av omsorgen, som är upphandlad beror på att verksamheten faktiskt inte är så riskfri som politiker – åter många kulörer – nu låter antyda. Kontraktstiderna är ofta korta, vilket gör att småföretagaren (kanske anställda) inte törs ge sig in. Vinner du inte nästa omgång står du där med lånen. Ett stort företag kan ta smällen, inte ett litet.

Krascherna kommer, som i Carema. Självklart ska företag bli av med kontrakten när de inte sköter sitt åtagande, som på Koppargården i Stockholm. Men det finns en tilläggsrisk som gör det vanskligt – politik. Socialdemokraten Eva Andersson, ordförande i socialnämnden i Umeå, deklarerade att kommunen ska ta tillbaka Skräddaren från Carema när avtalet löper ut nästa år. Boendet har goda betyg i brukarundersökningar. Men det spelar ingen roll.

»Jag störs lika mycket som alla andra över att det går skattepengar till privata fickor«, motiverar Eva Andersson i Folkbladet.

Därmed var vi tillbaka i illusionen vi började i. Att kommunerna per se skulle vara bättre. Det är de inte. Inte nödvändigtvis sämre heller. Det viktiga är att ha kunskap om hur verksamheterna sköts. Tyvärr är politikerna lika bra på det som en genomsnittlig unge på nationella provet i matematik.

För övrigt hade jag tänkt skriva om socialdemokraterna. Men eftersom de nu är lika stabila som polonium 218 var det omöjligt att göra en tisdagskväll.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera