Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Sickan Carlsson

Skådespelare, dog den 2 november, 96 år gammal.

1915 var en sorts bebådelsens år för svensk film. Då föddes Ingrid Bergman och Sickan Carlsson med tre veckors mellanrum. Till årskullen hörde också Hasse Ekman som skulle arbeta med dem båda. Men Ingrid Bergman och Sickan Carlsson filmade aldrig ihop och ingen av dem nämner den andra i sina memoarer. Lite pikant, eftersom just de två blev de kanske största svenska filmskådespelerskorna i sin generation.

De kom från skilda världar. Medan Ingrid Bergman hade en grundmurat borgerlig bakgrund och gick på Dramatens elevskola var Sickan Carlsson född i en arbetarbostad på Söder och fick aldrig någon formell teaterutbildning. När Kar de Mumma snubblade över en 15-årig fröken Carlsson i en personalrevy för typografer var det som att få definiera ett nytt grundämne. Sedan lärde sig Sickan jobbet på jobbet. Det var något med hennes oförställda scenglädje som golvade alla. Och skrattgroparna, förstås.

Senare skulle Sickan Carlsson beklaga skrattgroparna, för de var svåra att kravla sig upp ur. »Jag är så glittrande glad«, sjöng hon och munterheten häftade på henne som en tatuering. Hon slapp den inte ens när hennes inre skrek av kärlekssorger vilket det gjorde under den mest framgångsrika delen av hennes karriär.

Tiden krävde ju glädje, som bedövning mot 1930- och 40-talens alla eländen. Sickan Carlsson blev husmusa hos både Kar de Mumma och Karl Gerhard, upphovsmän till svensk revy 1.0. De gjorde totalshower, till skillnad från senare decenniers revymakare som lutat sig tyngre dels på texter, dels på ren komik. I 1930-talsrevyerna var sång och dans lika viktiga beståndsdelar och Sickan Carlsson blev följaktligen en komplett scenartist.

Till priset av en ryggskada efter ett rullskridskonummer i för hög fart som slutade i orkesterdiket.

Sickan Carlssons första filmroller på 1930-talet kom i de orättvist utskällda pilsnerfilmerna, som utspelade sig på bonnlandet under glatt och kopiöst supande (och storartat komedispel) av Thor Modéen med flera. Exakt samtidigt åkte Lubbe Nordström runt på samma landsbygd och beskrev ett armod utan like. Samma mynt, två sidor, och längre tillbaka i tiden ligger inte Lort-Sverige än att flickan som log och kvittrade i dess filmer kunde leva en bra bit in på 2000-talet.

Det var nu som Sickan Carlsson grundlade sin enorma popularitet, som nog hängde ihop med att hon var ett rimligt identifikationsobjekt och en uppnåelig fästmösymbol för så många.

Mycket söt, men inte överjordiskt vacker. Mullig snarare än trådsmal. Lantlig, inte metropolitisk. En girl-next-door i huvudrollen – det kunde inte bli mer egalitärt, folkhemskt svenskt. Alltihop lyckades Sickan Carlsson föra med sig in i sina senare och mer glamourösa roller. Inklusive glädjen och charmen som hon måste ha haft i sitt dna. »Sickan-filmer« blev ett begrepp.

Privat var det alltså svårare. Östermalm med sitt klassförakt och stela hemmafruideal blev en förnedrande mardröm och slutet för äktenskap nummer ett. Ytterligare en äkta man kom och gick och på 1940-talet var det svårt att bli »happy happy« av skilsmässor. När Sickan Carlsson till sist mötte mannen i sitt liv var hon 42 år. Samtidigt fick hon ett erbjudande från Ingmar Bergman att ansluta sig till hans ensemble i Malmö. Men tackade nej.

Kärleken var viktigare. Hon ångrade sig aldrig.

Kanske hade hon kunnat utvecklas till en stor karaktärsskådespelare som de andra i stall Bergman. Kanske inte.

En gång mötte jag Sickan Carlsson i verkligheten. Det var sent 1990-tal och jag ledde cykeln genom Rålambshovsparken med min treårige son i barnsadeln. Han var i en period när han hälsade högt, ljudligt och urskillningslöst på allt som rörde sig.

Även på Sickan Carlsson där hon kom gående.

– Å lille vän, känner du igen mig! utbrast hon med ett leende som speglade hela den vackra höstdagen.

– Klart han känner igen dig, Sickan, sa jag.

Hon klappade pojken på huvudet, nickade vänligt mot mig och fortsatte sin promenad. Jag tittade efter henne och hann tänka »Folkhemmet på två ben«. Innan sonen förbryllad frågade vem tanten var.

Cecilia Garme är frilansjournalist.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera