Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Merkels modell. Angela Merkel vill omforma Europasamarbetet till ett federalt system där regler följs, politiken övervakas och överträdelser bestraffas.

Ekonomi

Gudmoderns sista bud

Angela Merkels hot om att fälla euron får motsträviga länder att rätta sig i ledet. Nu ska den tyska modellen skapa Europas förenta stater.

Det sägs om Europa att inget är bestämt förrän en tysk regeringschef har mött en fransk statschef över en bit mat. Det sägs att så var fallet i måndags.

Angela Merkel mötte Nicolas Sarkozy i Élyséepalatset, de njöt av den kulinariska sidan av Paris, och de kom ut med en gemensam plan för att räd­da ­euron: Skriv om fördraget!

Därmed var agendan satt redan innan Europas ledare skulle sätta sig vid förhandlingsbordet. Som så många gånger tidigare i historien.

Redan i det papper där idén om en ­europeisk union först formulerades – Schumandeklarationen från maj 1950 – står det svart på vitt:

»Enandet av Europas nationer kräver att den långvariga motsättningen mellan Frankrike och Tyskland undanröjs. Varje åtgärd som vidtas måste i första hand avse dessa två länder.«

När projektet med en gemensam europeisk valuta fastslogs, för exakt 20 år ­sedan, var det under ett frukostmöte mellan den tyska förbundskanslern Helmut Kohl och den franska presidenten François Mitterrand i en stenvilla i holländska Maastricht.

Denna gång föll ödet på Merkel och Sarkozy. Eller Merkozy som den dynamiska duon kallas i pressen. Likt många superhjältar vilar något schizofrent över Merkozy. En personlighetsklyvning som lätt döljs bakom deras samstämmiga vision om »ett nytt Europa«.

Å ena sidan har vi en stressad och pressad Nicolas Sarkoy. Som ser sitt land som offer för den oreglerade globala finansmarknaden. Som vet att Frankrike står näst på tur att förlora sitt högsta AAA-kreditbetyg, och nu desperat försöker förhindra att landet hamnar i samma situation som Grekland och Italien.

För Sarkozy är kampen personlig. I april nästa år är det presidentval i Frankrike och han har varken råd med en recession på hemmaplan eller de impopulära åtstramningspaket som marknaden vill se.

Å andra sidan har vi en bestämd Angela Merkel. Som inte tänker kasta mer pengar på oansvariga problemländer eller ge sitt tysta medgivande till Europeiska centralbanken, ECB, att starta sedelpressarna, så länge hon inte får mandat att omforma Europasamarbetet. Trots omgivningens panik råder ett märkligt lugn i Berlin, rapporterar tidningen Der Spiegel. Tyska folket känner knappt av den ekonomiska oron och två tredjedelar av väljarna stödjer Merkels krishantering.

Linjen är tydlig: ingen europeisk solidaritet utan nationellt ansvar. För Merkel innebär det att hela unionen ska underkasta sig budgetdisciplin enligt tysk modell – där regler följs, politiken övervakas och överträdelser bestraffas.

Då behöver det nödvändigtvis inte vara negativt att tidningen The Economist skriver att det bara återstår veckor innan euron kollapsar om inget drastiskt görs. Eller att till och med EU:s egna representanter, som ekonomikommissionären Olli Rehn, säger att krisen måste lösas inom tio dagar. Tidigare var det onämnbart, nu talas det öppet om eurons kollaps.

– Man kan notera att även Berlin har tagit orden i sin mun. Men om det är ett sätt att skapa ett externt tryck på andra länder för att snabbare driva igenom förändringar låter jag vara osagt, säger Henrik Sikström, som är utredare på Svenska institutet för europapolitiska studier, Sieps.

Finanstidningen Financial Times är mindre diplomatiska när de beskriver Tysklands strategi med orden: »Endast genom att låta länder dingla över avgrunden kommer de att förstå behovet av reform.«

Och skrämseltaktiken tycks fungera. Inför valet mellan ett ekonomiskt sammanbrott eller ökad överstatlighet verkar de flesta länder böja sig. Det muttras på toppmötena om den »tyska inflexibiliteten«, men, som Polens utrikesminister Radek Silkorski uttrycker det: ett paralyserat Tyskland skrämmer i dag mer än ett mäktigt Tyskland.

Frankrike, som normalt fungerar som motvikt, har i dagsläget inte mycket att sätta emot. I den situation Nicolas Sarkozy befinner sig är han beredd till stora eftergifter – till och med att acceptera den förhatliga europeiska överstatligheten – så länge krisen hålls på en armlängds avstånd från den franska gränsen och han fortfarande får framstå som (en av) Europas härförare.

Merkozy-överenskommelsen skedde på fransk mark, men innehållet var helt klart tyskt.

– Den tyska finanspolitiska modellen kommer att bli modellen för Europa. Och det är helt naturligt. Den europeiska penningpolitiken i ECB är en kopia av Bundesbanks låginflationspolitik. Och bedriver man en tysk penningpolitik måste man kombinera det med en tysk finanspolitik. Den insikten håller nu Tyskland på att driva igenom i Europa, säger Lars Jonung, som är ordförande i Finanspolitiska rådet och i tio år var forskningsrådgivare åt EU-kommissionen i Bryssel.

När Angela Merkel står i Bundesdagen och säger att »vi är i början av att skapa en finanspolitisk union i Europa« så är det Tysklands eget politiska system hon har som mall – en federalism styrd av regler och fristående institutioner som begränsar politikernas makt. Vilket står i skarp kontrast till den politiska elitklubb som Sarkozy vill ha. Helst av allt vill Merkel att Europeiska kommissionen ska få vetorätt över nationella budgetar och att länder som bryter mot budgetreglerna ska kunna dras inför EU-domstolen.

Vissa säger att detta är starten för Europas förenta stater. Ord som ingen politiker med självbevarelsedrift har tagit i sin mun sedan Storbritanniens legendariska premiär­minister Winston Churchill gjorde det ett år efter krigsslutet.

Jämförelsen med USA är egentligen inte så dum.

Det fanns nämligen en tid när Nordamerika bestod av stater med egna valutor, egna skattesystem och egna arméer. Den federala regeringen i vad som skulle bli Amerikans förenta stater var i huvudsak begränsad till att bedriva utrikespolitik och ingå handelsavtal. Förhållandena kom dock att ändras med det amerikanska frihetskriget 1775–1783. Kriget gav upphov till stora skulder, och den federala regeringen – som saknade möjligheten att ta upp egna skatte­inkomster – tvingades snart ställa in sina betalningar.

Uppdraget att få den nya republiken på fötter gick till Alexander Hamilton, USA:s första finansminister. Steg för steg lade han, som senare skulle dö i en duell med vicepresidenten Aaron Burr och till sist hamna på 10-dollarsedlarna, grunderna för en gemensam finanspolitik. Han inrättade en centralbank som fick monopol på sedelutgivning, precis som skedde i eurozonen 200 år senare. Han lånade upp pengar genom att ge ut statsobligationer och finansierade räntorna och amorteringarna med tullavgifter och skatter, inte helt olikt de euroobligationer som diskuteras i dag.

Det dröjde dock till ännu en ekonomisk kris, den stora depressionen på 1930-talet, innan USA:s federala finanspolitik som vi känner den i dag växte fram. De enskilda staterna klarade inte av att hantera den kraftiga konjunkturnedgången på egen hand och president Franklin D. Roosevelt lanserade reformprogrammet »New Deal«, som påtagligt utökade den federala regeringens roll i ekonomin. På staternas bekostnad.

Före krisen hade regeringen haft som princip att gå med överskott i statsbudgeten i fredstid, för att betala av på sina skulder, och låna pengar när krig bröt ut. Nu började de i stället betrakta statsskulden som ett makroekonomiskt verktyg. Utgifterna fick skena, för att få fart på ekonomin, och acceptansen för underskott i tider av recession blev dominerande.

Utvecklingen är inte unik för USA. Samma mönster går igen hos i stort sett alla federala statsbildningar. Vid stora ekonomiska kriser utökar den centrala regeringen sina finanspolitiska befogenheter – för att sedan behålla den nyvunna makten. Likadant har i olika perioder skett i länder som Kanada, Brasilien, Argentina och Tyskland.

I Europa hade rörelsen redan påbörjats innan Merkozy lanserade sitt förslag till en finanspolitisk union för Europa. Bara året efter finanskrisen 2008 genomgick EU mer ekonomisk integration än under hela eurons historia dessförinnan, som ECB:s Erkki Liikanen har formulerat det. Allt från räddningsfonden till det så kallade sexpacket – sex lagar som nyligen antogs för att stärka övervakningen av euroländernas ekonomi – har cementerat den tendensen.

Det pågående toppmötet i Bryssel – det fjärde krismötet i år – kommer att visa hur mycket av sin suveränitet länderna är beredda att ge upp. Går det att kringgå krångliga fördragsförändringar som snarare brukar ta tio år än tio dagar att ratificera?

Kommer förändringarna att omfatta EU:s 27 medlemsländer – som Tyskland vill – eller bara eurons 17, som Frankrike föredrar för att på så sätt hålla rivalen Storbritannien utanför?

Det kommer att bli ett köpslående. Men en sak är säker:

– Färdriktningen är utstakad. Exakt vilken juridisk fördragsdräkt som används för att stötta upp det här får vi se. Det är en öppen fråga. Men det är klart att Tyskland får ett starkare politiskt inflytande i och med att den tyska finanspolitiska modellen är den som stått emot de ekonomiska störningarna bäst, säger Lars Jonung.

Vilket är precis vad Berlin vill. Belåtenheten går knappast att uttrycka tydligare än vad gruppledaren för Angela Merkels konservativa kristdemokrater nyligen gjorde när han stolt deklarerade:

– Nu talar Europa tyska.

Fakta | Tre dagar av förhandlingar

Veckan innan helgens toppmöte har kantats av överenskommelser, hot och nya förslag.

Måndag 5/11
Angela Merkels och Nicolas Sarkozys gemensamma förslag inför fredagens topp­möte presenteras. Det innehåller bland annat att automatiska sanktioner ska sättas in mot euroländer som har ett budgetunderskott överstigande
3 procent av BNP.

Tisdag 6/11
Kreditvärderingsföretaget Standard & Poor’s hotar att sänka kreditbetyget för eurozonens krisfond EFSF. Samtidigt hålls ett möte mellan USA:s och Tysklands finansministrar, ECB-chefen och Bundesbankschefen. Det spekuleras i att USA:s centralbank tillsammans med eurozonens centralbanker och IMF ska vara redo att bidra med 100 miljarder euro till en krisfond.

Onsdag 7/11
Enligt uppgifter till Financial Times är ett förslag inför fredagen att euro­zonens nuvarande krisfond EFSF blir kvar när den nya krisfonden, ESM, införs i juli 2012. Det skulle fördubbla eurozonens räddningskraft. I Marseille hålls ett möte med toppolitiker från Europas borgerliga partier inför fredagen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera