Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Yngve Holmberg

Moderat partiledare, dog den 29 oktober, 86 år gammal.

Yngve Holmbergs namn är förknippat med politiska nederlag. Han var partisekreterare och sedan partiledare under högerns stökiga 1960-tal – den period som Gösta Bohman kallat »det dystra decenniet«.

Holmbergs sista valrörelse ledde till det sämsta resultatet i partiets historia, 11,5 procent. Men till bilden hör att han drev igenom ett namnbyte som pekade framåt. Högerpartiet blev Moderata samlingspartiet med syfte att stärka borgerlig samverkan och »skapa ett slagkraftigt regeringsalternativ«. Socialdemokraterna fick svårare att skrämma med högerspöket, och folkpartiet och centern blev mindre rädda för sällskapet.

Yngve Holmberg växte upp i Bromma i en miljö med bokliga intressen. Hans far var radioman och översatte 400 böcker. Farbrodern Olle Holmberg var en gigant som kritiker och litteraturprofessor. Om Yngve hade egna litterära husgudar dolde han det väl utåt. Han blev jurist och avancerade i näringslivet och Stockholms­högern.

Han blev känd som en energisk organisatör och förnyare. Då den populäre Jarl Hjalmarson efter ett förlustval efterträddes som partiledare av Gunnar Heckscher blev Holmberg partisekreterare. Den stora uppgiften var att ena partiet. En mörkblå falang slog vakt om den konservativa profilen medan de ljusblå krävde kompromisser och samverkan med mitten, det vill säga folkpartiet och centern. Allt för att bryta sossarnas enpartivälde.

Holmberg grep sig också an med att anpassa kampanjkulturen till tv-åldern. Toppskiktet sändes på tv-träning, och väljarna skulle mötas med modernare tilltal – i valrörelsen 1968 blev det en flygande partiledare här och helstekt gris där.

Vid det laget hade Holmberg efterträtt Heckscher vid en snabbstämma i Stockholms konserthus 1965. I efterskott beskylldes Holmberg för att bakom ryggen på partiledaren ha gett löften till både mörk- och ljusblå partibröder.

Den 40-årige partiledaren började nu stylas och förses med »image«. Han var ung, hade symmetriskt ansikte och tjockt hår med en våg över pannan. Så blev han »Sveriges Kennedy«, den enda detalj i hans politiska gärning som lyftes fram i notiser om hans bortgång 46 år senare.

Högerledaren kunde också påminna om Barbies pojkvän Ken. Varje hårstrå på plats, kostymen oklanderlig men charmleendet ofta ansträngt. Han föreföll spela en roll som var obekväm. Han hade säkert politiska övertygelser, men förkunnelsen ekade av utspelsmekanismer. Och det blev ingen framgång att bjuda på sherry vid pressträffar på Operaterrassen.

Det glödheta politiska året 1968 inleddes med goda borgerliga chanser att skapa maktskifte. Holmberg kom i fokus då han krävde Olof Palmes avgång sedan denne demonstrerat mot USA:s krig i Vietnam tillsammans med Nordvietnams Moskva- ambassadör.

Men valnatten blev en stor besvikelse för folkpartiet och högern. För Holmberg tillkom akut brist i partikassan. Det interna missnöjet dämpades inte av det nya partiprogrammet för att skapa »ett på den konservativa idétraditionen grundat framstegsparti«. Även 1970 års val förlorades, och vid en extrastämma byttes Holmberg ut mot Gösta Bohman. Holmberg höll masken och önskade efterträdaren framgång.

Som riksdagspolitiker väckte han uppståndelse ännu en gång. Regeringens förslag om vattenkraftsprojektet Kaitum avvisades i näringsutskottet. Vid kammardebatten föreslog plötsligt Holmberg att bara en mindre del, Ritsem, skulle byggas. Olof Palme hakade genast på och det blev återremiss. Då vi journalister undrade över lappkastet blev svaret:

– Tja, politiken är rörlig.

Holmberg utsågs samma år till landshövding i Halland och var därpå generalkonsul i Houston till 1982. Sedan förekom han sällan i medieljuset.

Men han kom till partiets 100-årsfest 2004. Nyligen hade de borgerliga partiledarna träffats i Högfors och börjat timra en allians. Ulf Adelsohn och Carl Bildt berättade om gångna tiders samarbetstrubbel.

När det blev det dags för jubileumsfoto närmade sig Holmberg litet försiktigt. Men Fredrik Reinfeldt vinkade fram honom till soffan för att förevigas med Lundgren, Adelsohn, Reinfeldt och Bildt.

Lillemor Melsted är politisk reporter.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera