Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Drevet är nödvändigt

– Jag är trött på er också!

Fräste en retad Kjell-Olof Feldt spontant till programledaren i radions »Studio Ett«, under lördagens extrasändning, efter att Håkan Juholt just aviserat sin avgång.

Studioreportern Jörgen Huitfeldt, som försökt mana Feldt till att utveckla sin leda vid Juholt, reagerade med en blandning av ironi och skamsenhet.

Feldt har ju rätt. Sosse eller ej, nu är vi lite till mans trötta på reportrarna som tänjer och sliter och drar i s-krisen, för att få den att passa den dramaturgiska mall som denna exceptionella ... oerhörda ... historiska process kräver.

Men Kjell-Olof Feldts fräsning var en stilistisk anmärkning, knappast en politisk. Kanske vände han sig mot det flitiga bruket av klyschor: »det mäktiga VU« eller »höger- och vänster-falangen«, kanske var det den andtrutna upphetsningen som fått honom att lacka till. Men att Jörgen Huitfeldt och Helena Groll hotade demokratin tyckte han knappast.

På twitter och bloggar bubblar däre­mot föreställningen att det var själva mediedrevet som fällde Juholt. Och i samma »Studio Ett«-program hade en lika andtruten Göran Greider anklagat medierna för »häxjakt«. Håkan Juholt sa i en intervju att han kände reportrarnas »hat«.

Ur emotionell aspekt är det svårt att säga emot. För den som befinner sig inne i ett mediedrev, som strumpan i tumlaren, är det svårt att skilja på upp och ner. Allt svindlar. Men »hat«? Varför skulle »Ekots« Inger Arenander eller Aftonbladets Lena Mellin hata Håkan Juholt? Det gör de inte. Och en före detta partiledare borde heller inte använda ordet hat eller förakt.

Jag har ingen förståelse för Håkan Juholts ordval, men stor förståelse för hans känsla. Ur mänsklig synpunkt kan drevet alltid fördömas. Men drevet måste alltid försvaras, för demokratins skull. Utan mediedrev skulle nog aldrig någon lämna sin plats, någonsin.

Drevets mekanismer är välkända. Pressens drevkarlar kan inte ensamma fälla ett politiskt djur. De driver. Men det är inte ledarskribenterna eller skjutjärnsreportrarna som avlossar den dödande kulan. Den kommer, som den kanske gjorde vid Fredrikshald, alltid från de egna leden.

Det var inte tidningarna som tvingade Anna-Greta Leijon att avgå efter Ebbe Carlsson-brevet, det var Ingvar Carlsson. Han fick också säga åt sin skyddsling Mona Sahlin att ta timeout – efter Tobleroneaffären. Det var inte medierna som sparkade Ulrica Schenström, det var Fredrik Reinfeldt. Och han var ledsnast av alla.

Alla politiskt intresserade svenskar kan rabbla de här exemplen i sömnen, det kan Göran Greider också. Därför är det illa att han utan att blinka skyller Juholts fall på medierna, på de »borgerliga medierna«.

Gud ska veta att man kan kritisera medierna för mycket; slarv med press­etiken, bristande förtroende och överdriven smak för soppa kokt på spik. Men att på allvar hävda att »borgerliga« medier förvanskar krisen inom socialdemokratiska arbetarpartiet är något annat.

Göran Greider är en rolig och uppskattad röst i svensk debatt, inte minst av mig. Men jag har svårt att bara flabba åt honom i det här fallet. Om analysen av epoken Håkan Juholt blir att (Stockholms)media fällde landsortens och vänsterns s-ledare av illvilja eller politisk beräkning, vad säger det om det politiska och publicistiska livet, om det fria ordet i Sverige?

På vilken punkt förbröt sig medierna mot Håkan Juholt eller socialdemokratin? Jag kan mycket väl förstå att det var obehagligt att i oktober bli jagad av reportrar genom Radiohusets korridorer. Och visst måste det ha känts parodiskt i januari med trettiosju reportrar huttrande på Sveavägen i Stockholm, utanför partihögvarteret. Men om reportrarna inte hade stått där, skulle verkställande utskottet då ha fattat ett annat beslut om Håkan Juholts framtid? Skulle sprickorna i partiet läka automatiskt?

De yrkesetiska och stilistiska problemen med mediedrevet ska vi absolut kritisera. Men kanske är det dags att påminna Göran Greider med flera om hur skymningen föll i Ungern och Vitryssland? Det började med att någon skrek i höga sky över mediedrev, att medierna gick för hårt åt politiken. Det gör man som bekant inte längre, för det är förbjudet enligt lag. I Ungern är det makten själv som bestämmer när det ska vara drev, och mot vem.

För övrigt är det lätt att glädjas med Dramaten som verkar ha fått en alltimehigh med Mats Eks version av Strindbergs »Spöksonaten«. Huka månde Stockholms Stadsteater, som haft medvind så länge. Även inom teaterns värld skiftar opinionen. Men det är inte kritiken som skapar konsten. Lika lite inom teatern som inom politiken.

Missa inte!

I morgondagens Fokus kommer hela berättelsen om hur kuppmakarna agerade i Torbjörn Nilsson reportage om Håkan Juholts sorti.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera