Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Fel kapten på skutan

Vad Europa behöver 2012 är en person av hans kaliber, ­någon som inte sticker i ­första livbåten utan följer sin inre ­kompass.

Det nyss publicerade samtalet mellan en rasande räddningsledare från Italiens kustbevakning och kaptenen för det förlista kryssningsfartyget Costa Concordia är rent plågsamt att lyssna till. Fåraktigt tvingas kaptenen erkänna att jo, han har flytt skeppet, ja, utan att sätta sina passagerare i säkerhet först. Till det plågsamma i lyssnandet hör att det tvingar oss att fundera över hur vi själva skulle reagera. Riskera att sjunka till botten med vattenfyllda lungor likt ett katastroffilmsscenario, eller brutalt armbåga oss fram till en ledig livbåt?

Enligt vittnen var det inte bara besättningen som lät överlevnadsinstinkten ta över. Det finns människor som i prövande stunder väljer den mest smärtfria och egoistiska vägen, och så finns det de som plötsligt aktiverar en slags slumrande inre kärna av rent och skärt mod – ofta till deras egen förvåning. Raoul Wallenberg hör till den senare kategorin. Han var ung, uttråkad och missnöjd med sin karriär när han accepterade UD:s specialuppdrag som humanitär attaché i Budapest, konstaterar hans levnadstecknare Ingrid Carlberg i DN Bok (120116). Få fantasier kan ha varit längre från Raoul Wallenbergs sinne sommaren 1944 än att det en dag skulle resas minnesmärken till hans ära på så vitt skilda platser som Australien, Chile och Ryssland. Det var först när jag upptäckte hans träd vid Förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem i vuxen ålder som jag förstod vidden av hans gärning – och det tragiska i att vi på hemmaplan nonchalerat den i exempelvis skolundervisningen. Det försöker Sverige nu rätta till i och med det officiella Raoul Wallenberg-året 2012, som markerar 100 år sedan hans födelse. Samtidigt hotas demokratin åter i Budapest.

Denna gång tar sig hotet andra uttryck än de fasansfulla scener som utspelade sig vid floden Donaus stränder under pilkorsarnas styre. Den tidigare liberale premiärministern Viktor Orbán har sedan hans konservativa parti Fidesz vann en jordskredsseger våren 2010 genomfört en veritabel mörkblå revolution. Med två tredjedelars majoritet i parlamentet har han genomdrivit lagar utan att ta hänsyn till krångliga demokratiska principer. Medierna tvekar att rapportera om regeringskritiska protester, eller vinklar bevakningen så att demonstranterna framstår i dålig dager. Försvinner Orbán från makten, menar bedömare i Ungern, finns ingen i det egna partiet som kan ta över. Så fullkomligt har han knutit makten till sin egen person. Det är därför oppositionen fruktar den nya vallag som nyligen godkänts av parlamentet. Lagen kan väsentligt försvåra oppositionens möjligheter att kasta ut regeringspartiet. Det påminner inte så lite om Putins tricks för att klamra sig fast vid makten.

I bakgrunden hetsar nyfascistiska Jobbik (just nu med 22 procent av stödet hos bestämda väljare) mot romer, judar och oliktänkande. Det är inte pensionerade pilkorsare som fascineras av partiets kompromisslösa budskap. Unga, ofta välutbildade ungrare, ovanligt många av dem kvinnor för att vara ultranationalistiska sammanhang, ser Jobbik som landets framtidshopp. Deras massmöten påminner om scenen i filmen »Cabaret«, där rosenkindade tyskar reser sig upp en efter en och stämmer upp i »Tomorrow Belongs to Me«. Viktor Orbáns nya öknamn bland den minskande skara som vågar visa sitt missnöje är talande: Viktator. Jobbik har ett eget öknamn för Budapest: Judapest. Den nya grundlag som trädde i kraft vid årsskiftet inleds med: »Gud, välsigna ungrare« och fortsätter med korstågsnostalgi över Storungern. Vem säger ifrån inför denna galenskap?

I veckan har det hetat att EU nu tar i med hårdhandskarna mot Ungern men deras spelutrymme är begränsat. Kraftfulla verktyg för att agera mot demokratins nedmontering saknas, även om EU kan ge smäll på fingrarna inom vissa frågor. I fallet Ungern de nya lagar som bland annat hotar centralbankens oberoende (lyder inte ungrarna kan de förlora välbehövliga EU-lån). Viktor Orbáns närmaste, som utrikesminister János Martonyi, var en gång män med självrespekt. I dag lyder de blint sin ledare och försvarar mot bättre vetande hans politik. Det är inte svårt att föreställa sig hur de skulle bete sig på ett sjunkande skepp. Václav Havels död i december blev extra tragisk av gapet mellan hans livsgärning och dagens karriärpolitiker. Vad Europa behöver 2012 är en person av Raoul Wallenbergs kaliber, någon som inte sticker i första livbåten utan följer sin inre kompass.

För övrigt är kritiken mot så kallad tyst diplomati naiv; endast misslyckandena blir ju kända utåt. Wallenberg visade att okonventionella metoder kan göra skillnad.

3 thoughts on “Fel kapten på skutan

  1. Anders Björkman skriver:

    Beträffande Costa Concordia sjönk hon aldrig och 99% av alla 4300+ personer ombord kom säkert iland. Samma kanske kommer att hända i Ungern. Försök rapportera sakligt och inte sà känslomässigt!

  2. Staffan skriver:

    När tiderna blir sämre tar rötäggen chansen. Det läskiga är att vi oftast inte ser dem för vad de är (rötägg) innan det gått så långt att skutan redan gått på grund.

    I dåliga tider är nyckelordet förändring, men ingen verkar riktigt veta hur det nya ska se ut, bara att det gamla ska ut. Rötäggen tar chansen, och ingen identifierar deras riktiga identitet (rötägg) utan beundras snarare deras framåtanda och nyanda.

    Vi är trötta på gnabb om vem ska betala för vem och hur mycket och vem som är mest kredivärdig eller -ovärdig hit och dit. Vad vi vill ha är förändring. Vi vill ha en lösning, en framtid.

    Var är vår kapten som kan navigera oss dit? När kommer han och varifrån? Och när han kommer, kommer vi då att känna igen honom?

    Eller är det dags att sluta sätta hoppet till kaptenen, lämna akterdäckssalongen och gå upp på bryggan och se ut över oceanen och själva kontrollera vår kurs?

  3. Fredrik Andersson skriver:

    Det finns så mycket viktigt som nonchaleras av den svenska skolan.

    För övrigt önskar jag att någon skulle kunna förklara vad Viktor Orbans reformer innehåller och inte bara direkt hoppa till fördömandena. Är det för mycket begärt att vilja ha saklig rapportering först?

Kommentarer är avstängda.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera