Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Hannes Råstam

Minnesord

Hannes Råstam

Grävande journalist och basist, dog den 12 januari, 56 år gammal.

En favoritanekdot bland Hannes Råstams vänner utspelar sig 1994, inne hos SVT:s personalchef.

Efter att ha arbetat som frilansande researcher i något år, skulle Hannes skriva på det anställningskontrakt som införlivade honom i dåtidens mest åtråvärda samhällsredaktion. Men först ville chefen försäkra sig om en sak: att han verkligen insåg sin roll på »Striptease«, och inte närde några obefogade drömmar om att själv få glänsa framför tv-kameran.

»Du«, svarade Hannes. »Jag är basist.«

Och så blev det. Mer karismatiska personligheter som Janne Josefsson och Johan Brånstad ägde rampljuset, medan Hannes Råstam pumpade på i bakgrunden med sin notoriskt noggranna research. För den som jammade med honom väntade storartade resultat: tunga avslöjanden som det om rättsrötan vid Osmo Vallos död, polisens bevismanipulering efter Göteborgskravallerna och bristerna hos den svenska vapenlicenskontrollen.

Förklaringen rymdes i en annan egenskap han bar med sig från sina år som musiker: förmågan till rent jäkla harvande. »Man kunde hälsa på i hans lägenhet utan att han ens märkte något, för han var så uppe i sitt övande«, minns ungdomsvännen Olle Niklasson. »Det monomana malandet: öva, öva, öva. Där har du Hannes.«

Hannes Råstam växte upp i en välbärgad villamiljö öster om Göteborg: mamman var tandläkare, pappan teaterdirektör. På vinden hasade en inneboende Per Oscarsson runt i tofflor och runt middagsbordet samlades skådespelare och kulturpersonligheter.

Själv greps han av det sena 60-talets musik­våg och satsade all tonårsenergi på att bemästra sin elbas. Två avbrutna försök att genomlida gymnasiet ledde till en friflytande tillvaro i ruffiga Haga, där försörjningen kom från påhugg i hamnen eller något av stadens sinnessjukhus. Via diverse bandkonstellationer nådde han proggbandet Text & Musik och kretsarna kring skivbolaget Nacksving, en haschdimmig, illröd miljö som långt senare skildrades av Peter Birro i tv-serien »Upp till kamp«, till stor del baserad på Hannes Råstams research och ungdomsupplevelser.

Efter ett mer städat decennium som musiker åt framför allt Björn Afzelius bildade Hannes familj och bytte karriär. Som 36-åring avvek han från mängden på folkhögskolan Skurups journalistlinje, men också för sin egenhet att hellre försvinna in i dokumentluntor än att jaga in intervjusvar.

På SVT blev Hannes en mästare på att systematisera fakta med kalkylprogrammet Excel och pionjär i användandet av internet som researchverktyg. En annan specialitet var kronologier; att likt en noggrann polisutredare bena ut och sortera de mest motsägelsefulla och fragmentariska skeenden efter en exakt tidslinje.

Motviljan mot enkla lösningar ledde så småningom till en infekterad arbetsplatskonflikt med Janne Josefsson, som 2003 löstes med att Hannes fick börja jobba hem­ifrån – själv. Plötsligt var han inte längre basisten. Det visade sig gå alldeles utmärkt.

Hannes Råstams dokumentärfilmer om »Fallet Ulf« ledde till något så otänkbart som ett friande av en i såväl tingsrätten som i hovrätten incestdömd man, och till en grundläggande samhällsförändring: sedan dess får inte svenska åklagare undanhålla den dömde något utredningsmaterial. Själv tilldelades Råstam Stora journalistpriset för andra gången och två av den internationella tv-världens finaste priser, Fipa D’Or och Guldnymfen.

Så nådde han då historien där alla hans passioner och färdigheter fick stråla samman: lösningen av fallet med »seriemördaren« Thomas Quick. I väntan på att även domstolarna skulle rentvå Bergwall – i dag har han friats för två av sina åtta mord­domar, beviljats resning för ytterligare tre och lämnar inom kort in resningsansökningar för de tre sista – sammanfattade Hannes Råstam rättsskandalen i en bok. Under slutarbetet med den nåddes han av beskedet att han led av cancer.

In i det sista hoppades Hannes att den envishet som gjorde honom till en så unik journalist även skulle betvinga sjukdomen. I så fall tänkte han byta sound igen: han ville berätta mjukare historier, överlämna rotandet i det svenska samhällets mörkaste vrår åt andra. »För hur skulle jag kunna slå det här? Det skulle vara att knäcka Palmemordet, men det tror jag är kört.«

Mattias Göransson, Chefredaktör för Filter

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera