»Jag är skitförbannad«

Text:

Bild: dan hansson/scanpix

Felicia Feldt beställer en latte och en juice, hon har arbetat fast det är helgdag. Hon jobbar extra som sjuksköterska som komplement till manusförfattandet som tar det mesta av hennes tid.

Det är så märkligt lugnt i hennes blick och småpratet är vardagligt.

Stämningen över kafébordet är en skarp kontrast till det som råder i boken. »Felicia försvann« handlar om ett liv till stora delar i kaos. Den handlar om depressioner och konflikter, övergrepp och alkoholism. Felicia, jaget i boken, genomlever större delen av sin barndom i rädsla.

Den skrämmande, hotande, oberäkneliga centralpersonen i berättelsen är Anna Wahlgren. Felicias mor och Sveriges mesta Mamma.

Varför har du valt att ge ut den här boken?

– Min mamma har haft ensamrätt på den offentliga arenan i fyra decennier. Hon har lånat av våra liv i flera av sina böcker, tagit sig den rätten. Barnets röst behöver också höras för att det ska bli någon form av balans.

– Jag har också känt mig misslyckad för att jag inte kan förlåta och gå vidare. Men till slut har jag accepterat att jag är skitförbannad.

Trots de hårda formuleringarna är tonen lugn och genomtänkt. Felicia har gått i terapi i många år, bearbetat och diskuterat. Hon har lärt sig leva med besvikelsen på sin mor utan att den är ständigt närvarande.

– Vi bröt egentligen för tio år sedan, även om vi försökt prata emellanåt. Det har inte gått bra och nu är min lindring att jag slutat hoppas på något annat. Och i mitt övriga liv, mitt vuxna liv, har jag det väldigt bra.

Det har inte varit enkelt där heller. Liksom sin mamma fick Felicia barn tidigt och även Felicias barn har olika pappor. Först för två år sedan kände hon sig »klar« med sig själv. Depressionerna bekämpades, en ny man, relationer som fungerar.

Du tar livet av din mamma i boken …

– Ja, det slutar med en begravning, och på sätt och vis är nog hela projektet en begravning. Det är också en återkommande tanke hos många; vad händer om mina föräldrar dör? Men annars är allt i boken min berättelse om sådant som har hänt.

Tycker du att sveket är större för att Anna Wahlgren har funnits i offentligheten, som barnuppfostrare?

– Jag tror att om hon inte hade varit expert, så hade hon varit en jävla skitmamma som många andra. Jag kanske hade varit arg och inte velat träffa henne. Men det där glappet som finns hos henne nu kommer jag aldrig att acceptera! Jag kommer aldrig att ursäkta det. Jag ställer inte upp på det.

Plötsligt är lugnet rubbat. Felicia lutar sig framåt och blossar upp i en vrede som fortfarande brinner. Frustrationen över att få sin egen historia förfalskad i media om och om igen, har varit en ständig plåga. »Moraliskt svårsmält«, sammanfattar hon.

Är det här en hämnd?

– Nej, ska man hämnas tror jag att en bok är fel sätt. Min förhoppning är att andra ska kunna känna igen sig och se att det går att leva utan att försonas.

Du är 44 år, varför har det tagit så lång tid för din uppgörelse?

– Om man växer upp med en miss­brukande förälder saknar man något att ta spjärn emot och tydliga konturer. Jag har försökt skapa det med hjälp av andra personer, försökt förstå vad som är fel och vad jag saknar. Det här är ett massivt generationsarbete. Jag tror att det hade gått lättare om någon vuxen hade kunnat bekräfta att det som pågick inte var rätt. Om någon hade kunnat föra barnets talan. Men det fanns ingen sådan.

Vilken roll spelade alkoholen?

– När allt det här gränslösa skedde var det på grund av alkoholen. Allt var liksom marinerat i den, folk som var hos oss och hon själv. Och vi var som ett stort cirkussällskap, åtta syskon, utlämnade till en enda person. Vi gick inte på dagis och vi flyttade ständigt, så vi var helt hänvisade till hur hon mådde. Jag upplever att vi också fick en stark sammanhållning av det.

Du beskriver på olika ställen i boken en förlamande rädsla?

– Ja, jag har varit väldigt rädd för min mamma väldigt, väldigt länge. Men nu är jag inte det längre. Jag är starkare och tryggare och det värsta har redan hänt. Det kan inte bli värre än det redan är i min relation till min mamma.

Var din pappa helt frånvarande under uppväxten?

– Ja, men nu är han helt och hållet närvarande. Han kom när jag var 40 år och sa: Nu är jag här och jag kommer aldrig att gå igen. Då fick jag regrediera och bli omhändertagen, vilket också var ett sätt att bli vuxen. Vi ringer till varandra nästan varje dag.

Fanns det alls någon ideologi i er uppfostran?

– Absolut. Den starkaste idén från »Barna­boken« fanns också i verkligheten, den handlar om flockmentaliteten. Människan ska bete sig som de andra flock­medlemmarna annars åker hon ut i kylan och får veta att beteendet inte är accepterat. Vi hade mobbingdagar, när alla skulle vara taskiga mot en person och mamma bestämde ibland att vi inte skulle prata med ett av syskonen, som hade gjort något fel.

– Jag har också gjort så mot mina två äldsta barn, som jag fick tidigt. Jag kan se den där rädslan hos dem, de lärde sig vad de inte skulle göra för då blev mamma arg. De var rädda för att jag inte skulle älska dem. Precis så agerade mamma hemma, helt i konsekvens med sin ideologi.

»Felicia försvann« utkommer den 21 januari på Weyler förlag.

Anna Wahlgrens kommentar:
»Felicia är 44 år gammal. Många medel­ålders människor behöver bearbeta sina upplevelser av barndomen, men gör det i regel inte offentligt.

Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen inom familjen i stället. Med sin bok, som kommer som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne. I övrigt har jag inga kommentarer.«

Läs mer: Så faller en ikon

Aldrig är bismaken så giftig som när föräldrar som vigt sitt liv åt barnuppfostran avslöjas.
I morgondagens tidning kan du läsa Therese Erikssons analys av boken.