Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Josefin Olevik, tf kulturredaktör

Kommentar

Skribenter som blottar sig

Vad hände med devisen: gärna personligt men inte privat?

Augustinus stal ett päron när han var liten pojk. Han tog det för skojs skull, han åt inte ens upp det. För kyrkofadern var minnet traumatiskt. När Augustinus skrev sina »Bekännelser« (400-talet) utgjorde stölden av päronet ett grundläggande inslag.

När Rousseau 1 300 år senare färdigställde sina memoarer var päronet utbytt mot ett tvåfärgat sidenband, men stölden ett lika stort drama.

Ingrid Elams nya essäbok »Jag. En fiktion« bekräftar en misstanke: självbiografier är en genre överlastad av schabloner. Elam analyserar, från Sapfo och framåt, texter av etablerade poeter, filosofer och författare som använder jag-formen och som åtminstone i perioder har lästs biografiskt.

Augustinus och Rousseau är något av stamfäderna på biografiträdet. Ambitionen kan sammanfattas med att förklara, försvara och förhärliga. Hur blev jag detta geni? Speciellt de manliga författarna ser tillbaka på sin uppväxt och utforskar hur de, genom motgångar, orättvisor och fattigdom, tagit sig fram till det intellektuella högsätet.

Självbiografins grunddrag är lika lätta att känna igen som karaktärerna i en svensk deckares polisgrupp, men graden av intimitet ökar med åren. Och 1900-talet är en galopperande utvecklingsperiod inom jag-litteraturen.

På 1970-talet ger Kerstin Thorvall ut »Det mest förbjudna« och bekännelselitteraturen är grundad. I genren beskriven här intill, familjeavslöjandet, skriver Jan Myrdal sin utlämnande »Barndom«, som också den väcker skandal.

Så småningom gör Carina Rydberg entré med namngivna krogkändisar runt bardisken – och nu är måttet rågat! Men med dagens ögon är läsningen en västanfläkt, för strax är Maja Lundgren på allas läppar. Och Lars Norén kritiserar halv-offentliga personers prestationer och andedräkt.

De biografiska gränserna rasar in mot det mest privata och jaget blir alltmer ett jag som är uttalat synonymt med författaren.

In kliver så Knausgård och möjligen har självbiografin nått vägs ände. En samvetsgrann uppräkning av allt som hänt, närmast i realtid genom 3 500 sidor. Kluvenhet och ofullkomlighet, ett försök att direkt kalkera det mänskliga psyket. Kan det bli ärligare, närmare jaget?

Och plötsligt är jag fullkomligt uttråkad. Att blotta mer av det redan blottade blir till slut tröttsamt. Jakten på autenticitet liknar kejsarens nya kläder. Jag längtar tillbaka till det där självförhärligande päronet. Vad hände med devisen: Gärna personligt men inte privat?

Vad hände med jag-formen som ett sätt att utforska vad en identitet kan vara, istället för att skala av ett författarjag in på de rakade skinkorna. Kanske kan svaret som så många gånger den här hösten vara: Kerstin Ekman. I hennes »Grand final i skojarbranschen« samarbetar två huvudpersoner, personlighetsmässiga motpoler till varandra, för att uppnå ett helt »jag«. Inga självbiografiska ambitioner är uttalade och ändå släpper läsningen loss hundratals myror i huvudet apropå jagets möjligheter.

Kerstin Ekman är varken unik eller först i sin form, men läsningen känns så – puuuh – syrerik, efter skitiga toalettstolar hemma hos X och mediokert sex hemma hos Y.

Så till nästa dagboks-utgivare: Nej! Gör det inte. Berätta inte om sekretet på din namngivna flickväns massagestav. Publicera inte uppgörelsebrevet till din styvfar. Använd fiktionen i stället, där kan jaget få frisk luft under vingarna.

Ingrid Elam »Jag. En fiktion« kommer till bokhandeln den här veckan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera