Minnesord

Ingrid Sindahl Norelius

Teatereldsjäl, dog den 10 december, 62 år gammal

En historia som säger en del om Ingrid Sindahl Norelius handlar egentligen om en pojke i hennes bekantskapskrets. En kille som fyra år gammal rymde från sin förskola. Den låg mitt i Stockholm, och den här fyraåringen gick ut över den hårt trafikerade Hornsgatan, knallade omkring i storstaden tills han kom fram till sitt hyreshus, knappade in portkoden (ingen visste att han kunde den) och tog hissen till lägenheten åtta trappor upp. Ingrid reagerade inte, som de andra som hörde historien, med bestörtning (»tänk vad som kunde ha hänt!«) – utan med upprymdhet. Hon sa: »Det är fantastiskt. Barn kan mycket mer än vad alla tror!«

Teatern var alltid hennes liv, hennes jobb och hennes fritid. Redan som barn gjorde hon spontant teater av allting. Antingen var det fria fantasier (»kom, sätt dig på mattan så flyger vi iväg«) eller så spontandramatiserade hon någon av de böcker som hon just hade läst, hon läste alltid mycket. Efter studenten tog hon en fil kand i ämnena drama, teater, film och dramapedagogik. Hon gick med i Bruksteatern, en av alla fria teatergrupper i Malmö på 70-talet, och blev kvar i sju år. När Jönköpings länsteater letade efter en producent i början av 80-talet sökte Ingrid, och fick jobbet.

I Jönköping träffade hon skådespelaren Per Norelius. De gifte sig och fick två söner. Den äldsta av dem fick tidigt diagnosen Aspergers syndrom. Hon reagerade på läkarnas sätt att prata om funktionshindret. De sa att det är någonting medfött som man »inte kan göra någonting åt«. Det var en inställning som var helt främmande för henne. Hon tänkte att det spelar väl ingen roll om det är medfött, det måste ju gå att träna. Det måste ju gå att utvecklas.

Hon hade då länge jobbat med teaterverksamhet för barn och ungdomar, och när hennes äldste son började i en av teatergrupperna hände något. När de spelade sin första föreställning och Per-Johan, som han heter, för första gången fick stå på scen och ta emot publikens applåder, så njöt han otroligt mycket. Han gick in i en annan roll, en roll som han inte kunde inta privat, en roll som symboliserades av den röda väst han hade på sig. Efteråt ville han inte av scenen eller ta av sig den röda västen.

En tid efter det här bildade Ingrid musikteatergruppen Freja, en ensemble skådespelare som alla var ungdomar med autism eller Aspergers syndrom. Det blev en fristad. Där fick de vara sig själva, inte bara de funktionshinder som inte minst facklitteraturen beskrev. Där behandlades de som just hinder och handikapp, litteraturen var alltid orienterad kring problem och svårigheter. Men det låg helt enkelt inte för Ingrid att se saker på det viset. Hon utgick i stället från: Vad kan just de här personerna klara av? Och så byggde hon teatern efter det. Resultatet blev en sorts skrattspegel riktad mot uppfattningen att personer inom autismspektrumet har stora svårigheter med social kommunikation och samspel, stora svårigheter att fungera i grupp och bristande förmåga till fantasi, empati, mimik och självironi. Med Freja musikteater visade de tillsammans att det som ansetts omöjligt kan bli möjligt; de skapade hopp och förtröstan hos människor med funktionshinder och förståelse och intresse hos den övriga publiken.

Ingrid hade även en andlig sida som hon gick in i, inte minst efter att hennes make dött. Hon såg ofta olika tecken från honom, små signaler. Att lampan tändes och släcktes hemma innebar att han visade att han fortfarande fanns kvar med dem. Hon var också med i en kvinnocirkel som träffades ungefär en gång i månaden och gjorde saker tillsammans. Den sista gången hon träffade dem målade de tillsammans. Ingrid målade en tavla av sig själv, vinkande. En vecka senare var hon borta.

Stefan Westrin, Kulturjournalist

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera